Jag och F har haft en lite smått jobbig period nu i ett par veckor. Han pluggar en hel del + mitt jobb och så tränar vi båda två + två små barn, ett hus, noll avlastning och tusen projekt med huset utvändigt på gång.. Känns som att vi knappt har hunnit se varandra och vi har mest småtjafsat om precis aaaaallt och varit så irriterade på varandra i princip varje dag för stort som smått. Inga större bråk men mer tjafs om vardagsgrejer och brist på kommunikation.

Vet inte ens varför jag skriver detta men vill väl bara att ingen ska känna sig ensam där ute. För jag tror att vi alla småbarnsföräldrar kan känna igen oss i att man inte räcker till i sin relation ibland. För att barnen, hushållet, jobb/plugg och andra aktiviteter tar upp all vår tid.

För oss så hamnar typ vår egna relation längst ner på listan över viktiga saker (mest bara för att vi vet var vi har varandra och så tar man det lite för givet..) för det mesta och det är ju SÅ fel. Allt vi har finns ju idag just på grund av vår kärlek till varandra. Så den kärleken ska lyftas, hyllas och värderas – varje dag! Och ibland är det ju så med.. Men då och då så dippar vi med just för att vi inte prioriterar vår relation om annat dyker upp och tar mer tid än vad det finns timmar på dygnet. Huset är ju ett projekt i sig och nu när snön tinar så dyker alla dessa måsten på gården upp. Och nu för ett tag så har det bara känts så tufft… Ibland blir det ju så tyvärr och det känns av! Tror vi fick lite försmak nu under dessa veckor som vi haft det jobbigt om hur det skulle kunna bli i sommar (med alla husprojekt) men också en känsla kring att vi faktiskt inte vill hamna där. Vi får inte låta sådana där ”måsten” ta över allt och komma ihåg att njuta av varandra och komma ihåg varför vi är där vi är idag. För utan den starka kärleken vi har så hade inget vi har idag funnits.. Mäktig och märklig tanke ändå..

Har varit skönt att prata ut nu under kvällen iallafall och mötas i alla känslor och tankar. Vi är så bra på att prata med varandra men ibland glöms det bort. Och man kan ju faktiskt inte läsa varandras känslor och tankar. Eller jo, till viss del kanske.. Men inte till fullo.

Jag tror att vi är långt ifrån ensamma och småbarnsåren ÄR tuffa år. Ska jag vara ärlig med er? Fick en fråga för ett tag sedan om vi någonsin haft det så tufft att vi pratat om att separera? JA! Ja, vi har haft det så tufft. Flera gånger till och med. Men jag vet också att det inte kommer att hända. För vi båda VET att vi vill leva ihop och kärleken mellan oss är så förbannat stark. Det är inte bara en kärleksrelation längre utan vi är verkligen familj. Den närmsta familjen som vi båda har är varandra. Och det är inget man släpper iväg någonsin. Vi har varit ihop i typ tio år, gifta i sex år.. Och hängt ihop sedan vi var små pluttisar typ.. Jag vet inte vem jag är utan min F och jag vet att han känner precis samma för mig. Man har ingen garanti på kärlek men som det ser ut just nu så vet jag att vi båda är villiga att kämpa för vår relation för resten av livet hur tufft det än skulle vara i perioder. För det är så värt det och vi älskar varandra så himla starkt. F säger alltid att han vet att det inte finns någon som älskar sin partner så mycket som han älskar mig, haha.. Men då säger jag att jag nog älskar honom minst lika mycket, mer än vad han någonsin kommer att förstå =) Han är så viktig för mig och han har också tillfört så mycket i min egna personliga utveckling. Jag hade aldrig varit där jag är idag med min självkänsla och min bild av mig själv om det inte hade varit för min älskade man. Som även är min bästa vän. Finns ingenting som han inte vet om mig och är det något jag vill prata om så är det aaaalltid honom jag går till först. Så tacksam för det vi har och så glad över att vi aldrig har släppt varandra trots att det har funnits perioder där det kanske har känts som det enklaste alternativet. Men kärlek är inte alltid enkelt.. Är man däremot villig att kämpa och det är ömsesidigt så kan man komma hur långt som helst. Då finns det inget som är starkare. Det är jag säker på.. <3

Han alltså. Livets man. Älskar honom mer än ord någonsin kommer att kunna räcka till att förklara. Vet inte var jag hade varit utan honom och vet inte heller var alla år har försvunnit. Helt sjukt att det har varit VI så länge. Och fler år ska det bli. För jag vet att det inte finns någon annan där ute i hela världen som passar mig så bra. Han är verkligen den rätta för mig. Min människa.