Vi tjafsar ju nog precis lika mycket som ”alla andra” par även om många tror att vi är så himla gulliga med varandra hela tiden, haha! Lovar er att vi INTE är det.. Eller jo, vi är ju gulliga med varandra och väldigt bra på att ge varandra komplimanger, se den andras behov, vi tar hand om varandra och försöker göra det lilla extra.. MEN vi tjafsar och bråkar också. Och har alltid gjort. Vår relation är långt ifrån perfekt och det känns så viktigt att skriva det. Ett förhållande ska inte vara något som man känner att man måste prestera kring utan helt tvärtom! Man är inte mer än människa. I lördags hade vi ett tjafs som tog upp större delen av dagen. Eller ja, vi tjafsade inte alls utan vi pratade bara inte med varandra, haha! Jag var så sur på F och han var sur på mig tillbaka. Så det slutade med att vi inte umgicks alls på hela dagen utan delade upp oss med var sitt barn. Så är det ibland! Men vi blev sams på kvällen, kramades, pratade ut och slöt fred. Det är så viktigt för oss att göra det och vi har lite som ”måste” att prata ut innan läggdags och bli vänner innan vi somnar. Tycker att känslan man somnar till har en tendens att avspeglas på hela nästkommande dag.

Tänkte dela med mig av våra värsta bråk/jobbigaste perioderna genom tiderna: 

– Under vår första resa till Göteborg tillsammans (2011) så började vi tjafsa jättemycket om någon skitsak! Och det slutade med att jag sprang iväg mitt på stan, haha!

– När vi precis hade flyttat ihop så var det rätt tufft att komma in i ett gemensamt liv. Vi var ju båda rätt vana vid vårt egna + egna rutiner och hur man gör och inte gör saker. Det skavde sig ganska rejält för oss och början på vårt samboliv var allt annat än en dans på rosor. Klart det var mysigt och kul att bo ihop men det var också mycket bråk. När vi hade bråkat som värst under en period så gjorde vi faktiskt slut ”på riktigt”. F flyttade till och med ut ett tag. Tror vi klarade en vecka utan varandra och sedan grät vi ut i varandras armar och blev sams. 2012 var detta!

– När jag var gravid med Jason i magen så var jag rätt dålig på att hantera mitt humör! Blev sur och arg för allt och ingenting. Tycker ärligt talat SÅ synd om F som var tvungen att gå igenom det. Men vi klarade det också, haha =) Tänk vilken tur. Var över huvud taget väldigt svajig i mitt humör då på grund av alla hormoner och grät, var glad, var sur, var arg.. Kände tusen känslor hela tiden! Och så spydde jag ju heeeela tiden… Var inte en jätterolig tid.

– Detta är väl egentligen inget bråk men när Jolie kom så hade vi en tuff tid. Det är så svårt att förklara för på ett sätt så var vi starkare än någonsin med varandra. Vi var verkligen ett superteam och kämpade med varandra och för varandra. När den ena bröt ihop så stod den andra stadig och tvärtom. Vi orkade hålla ihop allt trots att det var bara vi mitt i allt det tuffa + att vi hade ett husbygge och en tvååring att ta hand om på sidan av. Vi fick oss verkligen en rejäl prövning på vår kärlek och vad den innebär. Att få beskedet om att ens nyfödda bebis har ett allvarligt hjärtfel + ovissheten, okunskapen + chocken på det.. Och så alla mina hormoner och rädslan kring att ens barn ska dö ifrån en. Det tog hårt på oss! Framförallt på mig. Och det var rätt tufft att vi inte hanterade situationen på samma sätt. Jag ville prata om det hela tiden och F ville tvärtom inte prata om det alls. Han är rätt inåtvänd i sådana situationer och jag är tvärtom. Han vill sörja och hantera allt för sig själv och jag vill babbla i evigheter tillsammans. Det blev mycket småtjafs. Förmodligen mest för att vi inte förstod varandra trots att vi båda egentligen vet precis hur den andra fungerar. Men mitt i all chock och rädsla så glömdes det av. Och samtidigt så var vi så starka tillsammans och lyfte verkligen varandra när det var som värst.. Men ja..  Vi tog oss igenom det och blev starkare än någonsin. Det förde oss verkligen samman och vi fick en ännu större förståelse för varandra. När man inte tror att man kan älska varandra mer eller bli starkare så händer det något som gör att man älskar och värderar det men har ännu mer.

Lite bilder från yngre dagar =) Många frågar hur vi har hållit ihop såhär länge och speciellt genom ungdomsåren och småbarnsåren. Ska jag vara ärlig? Det är fasiken inte lätt alla gånger. Det har varit sjukt tufft. Vi har kämpat SJUKT mycket. Men vi har också tagit i hand på att vi ska hålla ihop och att vi alltid ska satsa på varandra oavsett vad. F sa till mig under en av våra tuffaste perioder att ”jag skulle hellre få en dag full av bråk med dig än ett helt liv bråkfritt med någon annan”, haha.. Och jag tycker det beskriver vår kärlek rätt bra. Vi vill verkligen vara med varandra oavsett vad. Och vi är redo att kämpa för vår relation oavsett vilka tuffa tider vi måste ta oss igenom. Finns det kärlek så finns det plats för tjafs! Det finns plats för det mesta för man är som sagt inte mer än människa. Man måste acceptera varandra, varandras värsta sidor, varandras förflutna.. Man måste förstå att ens partner kommer att förändras genom åren, att man själv kommer att förändras men att man ändå ska växa åt samma håll och sträva efter samma mål. Man måste våga förlåta, se sitt egna ansvar, försöka se något annat än sin egna sida.. Jag tror iallafall att det är just det som har gjort att vi har hållit ihop så länge.. Att vi vill samma saker i livet och kämpar åt samma håll! Och framförallt att vi båda VILL ha varandra och den här relationen – till varje pris! Tror det är det viktigaste. För om inte båda vill lika mycket och är redo att kämpa och fortsätta försöka även genom tuffa tider så kommer det nog aldrig att fungera. Så tacksam över det vi har och så tacksam över att få leva ihop med min allra bästa vän och vara kär i just honom. Finns ingen som jag har så roligt med som med F, finns ingen som förstår mig så bra, som delar samma värderingar och kan få mig att känna ett sådant lugn. Han är min största trygghet i livet och den jag helst umgås med. Skulle inte välja något annat i världen före oss och jag vet att han känner detsamma. Det är så stort och så fint. Nästan lite för fint för att ta in. Men det är min verklighet och jag är så jäkla tacksam för det varje dag.