Jag undrar om du skulle kunna skriva lite om skillnaden mellan första och andra graviditeten? =) lite hur du mår, kroppen, hir du tänler osv. Vore superintressant! Har själv ett barn och skulle så gärna vilja ha ett syskon, men känner mig livrädd för att bli gravid igen då jag mådde så fruktansvärt dåligt sist och spydde hela graviditeten. Du verkar så himla härlig, behöver pepp!

Hej fina du! Åh, tack!! Blir så glad. Jag gick i exakt samma tankar just för att jag mådde så dåligt förra gången med. Fick såklart ta smällen och må illa även denna graviditet men nu har det ju gått över och det är jag så tacksam för. Tycker du ska VÅGA! Det är ju så värt det i slutändan och sen ”glömmer man ju bort” allt det jobbiga när  bebis väl är ute, hihi 😉 Vet precis hur du känner då jag var livrädd över att bli gravid av precis samma anledning. Men nu är illamåendet förbi och om 17 veckor får vi träffa bebis nummer två. Iallafall:

Hur mår jag? 

Jason i magen: Jag mådde SKIT i början. Spydde hela tiden, grät, bodde på toaletten, ville dö för att jag aldrig slutade spy och kände ingen livsglädje alls. Försökte hålla skenet uppe ändå och där kom bloggen in och räddade mig lite. Fick skriva av mig och dela med mig. Få förståelse och prata med andra i samma sits via kommentarsfältet. Sedan började jag må allt bättre och till sist mådde jag helt bra. När det kommer till psyket så var jag mer stabil i humöret än vad jag är nu. Jag hade lätt till tårar och arga känslor men denna gång är det värre med det.. (F instämmer på det, hehe).

Lillasyster i magen: Även här mådde jag dåligt i början. Spydde hela tiden, mådde illa jämt, grät över att behöva må så dåligt.. Sedan gick det över. Det blev bättre och bättre och idag mår jag bra på den fronten. Så evigt tacksam för det. Blir illamående fortfarande ibland men det går över direkt jag äter något. När det kommer till mitt humör är jag som sagt mycket mer sårbar, har nära till gråt och till att bli irriterad och sur. Kan smälla av på F för ingenting men har lärt mig att be om ursäkt sedan och bli sams igen. Hormonerna gör så jäkla mycket i kroppen och jag gör mitt bästa för att hantera dom varje dag. Tyvärr är det ju min man som får ta mina känsloutbrott och ingen annan. Men han älskar mig ändå säger han =)

Kroppen: 

Jason i magen: Jag kände mig inte trött i kroppen på samma vis som nu. Visst, jag kände mig tung då med när jag blev allt större men inte som nu. Mot slutet av graviditeten slutade min höft att fungera helt och jag kunde inte stödja alls på benet. Det var hemskt att halta och inte kunna gå.. Önskar INGEN det.. Mådde så dåligt och kände mig fångad i min egna kropp. Någon vecka innan förlossningen så släppte det från ingenstans. Jag var hos alla möjliga massörer, kiropraktorer, gick på vattengympa.. Testade allt. Men så en dag var det helt plötsligt bra igen.

Lillasyster i magen: Jag är slut i ryggen och i kroppen redan. Känner mig svag och stor och otymplig. Blev ju stor mycket snabbare denna graviditet med. Förra gången kunde jag dölja magen fram tills vecka 26 typ och inte ens då var den lika stor som nu.. Man märker att kroppen är lite ”ur form” eller vad man ska säga. Den orkar inte lika mycket och jag får acceptera att jag inte kan pusha mig själv lika hårt fysiskt. Jag får vila mer och lyssna på kroppens signaler.

Tankar: 

Jason i magen: Jag visste inte riktigt vad jag hade framför mig eller vad jag kunde förvänta mig av en bebis och föräldraskapet. Det var så stort och nytt och häftigt. Hur kommer bebisen att se ut? Hur kommer det att förändra livet med en liten i familjen? Tänk att jag och F ska få en blandning av oss, sååå häftigt! Tankarna var så många och jag visste så lite om allt som hade med barn, graviditet, förlossning, amning – ja, allt det där att göra.

Lillasyster i magen: Jag känner att jag har koll på läget på ett nytt vis nu. Jag vet ungefär vad som väntar och även om alla bebisar är olika så vet jag ju hur man tar hand om en nu =) Tankarna snurrar såklart även denna gång och jag undrar om bebis kommer att vara lik sin storebror eller om det kanske till och med är en pojke i magen, haha. Jag är dock inte lika spänd denna gång av samma anledningar utan är nu mer spänd över att få se Jason i rollen som storebror, barnen tillsammans med varandra, vår familj med två barn.. Det är samma känslor men av andra anledningar och så lite mindre osäkerhet denna gång.

Att amma: 

Jason i magen: Jag var ju inställd på att inte amma alls. Jag ville verkligen inte och var inställd på att ge ersättning från start. Sedan började jag tveka en vecka innan förlossningen och det slutade med att jag ammade i nästan två år. Helt galet så man kan ändra sig.

Lillasyster i magen: Jag VILL amma och gärna länge. Två år känns dock som en maxgräns för mig men jag kanske ändrar mig, vem vet? =) Som det ser ut just nu så är planen att amma i minst ett år och absolut max i två år. Är dock öppen för att amma både kortare och längre. Min amningshistoria med Jason visar ganska tydligt att man inte kan planera allt utan får ta det lite som det kommer. Det får bli som det blir.

Två bilder från någon dag tillbaka =)