Att släppa oron under tidig graviditet är inte så lätt och igår fick jag faktiskt två frågor om just det från er. Om hur jag gjorde för att släppa det och försöka att inte oroa mig för missfall bland annat.
Jag kan ju börja med att skriva att jag aldrig släppte det helt. Jag gick runt och oroade mig för precis allt och hela tiden. Jag var så glad över att äntligen ha blivit gravid igen och ville inget annat än att bebis skulle stanna i magen. Vi gjorde ett tidigt ultraljud och efter det kände jag mig glad och lugn! Bara ett par dagar senare kom den dock krypandes igen. ”Tänk om något har hänt med bebisen eller om den har slutat leva efter att vi gjort ultraljudet”. Det var nog då jag bestämde mig för att jag inte kan påverka så mycket utan att det som händer kommer att hända. Just en graviditet kan man inte ha kontroll över och det är bara att acceptera hur svårt det än är.
Efter detta blev det lite lättare. Jag började ”koppla bort” graviditeten mer och vissa dagar glömde jag helt av att jag ens hade plussat. Hade så fullt upp med Jason om dagarna och annat att göra. På kvällarna kunde oron komma över mig igen men då tänkte jag bara att jag inte kan påverka det och att jag helt enkelt får vänta och se. Dom flesta graviditeter går ju bra och får man missfall så kanske inte bebisen var helt frisk ändå och hade haft enorma problem utanför magen. Kroppen är smart och man får lita på den. Sedan tänkte jag också på att missfall är så naturligt och att om det skulle hända mig skulle jag kunna gå vidare från det precis som alla andra som gått igenom ett missfall. Jag skulle inte dö även om det skulle kännas så ett tag efteråt.
Många av er skrev att jag skulle våga vara glad över min graviditet. Att om jag väl skulle få missfall och bli ledsen så skulle jag bli ledsen oavsett om jag hade tillåtit mig själv att vara glad för vårt plus på stickan eller inte. Jag kunde faktiskt inte riktigt låta mig själv vara glad och det är jag ledsen för i efterhand. För det är ju faktiskt sant. Man kan inte riktigt slösa med glädje och händer något så blir man ju ledsen i vilket fall som helst..
Vecka 12 kom vi fram till rätt så snabbt ändå och det var en milstolpe för mig. Jag vet att vad som helst kan hända även efter det men för mig var det en vecka att andas ut i. Jag kände mig lugnare. Orolig var jag fram tills att jag började känna regelbundna rörelser men lugnet spred sig ändå på något vis i hela kroppen. Sedan släppte orostankarna helt nu efter vårt RUL och det var nog ganska snabbt efter det jag började känna bebis rörelser varje dag och ofta.
Jag tror inte att man kan låta bli att oroa sig om man är orolig av sig som person, har gått igenom ett missfall eller liknande tidigare eller har haft en lång väg till graviditet. Det är ju SÅ stort och man får på något vis sådan kärlek till sitt lilla barn med en gång trots att man inte ens kan kalla det för ”barn” i så tidiga veckor som missfall oftast sker i. Jag tror bara att man får acceptera att man inte kan kontrollera eller göra så mycket, njuta av lyckan och nuet så gott man kan och hoppas på det bästa. Lita på sin kropp och på att den oftast vet bäst. Jag har som sagt inga supertips men det var såhär jag tänkte iallafall. Tycker att man ska prata och skriva mer om detta i överlag. Hade själv uppskattat att läsa något liknande när jag satt där livrädd och grät över risken för missfall. Man är långt från ensam även om man kanske känner sig ensammast i världen ibland.
Oroade ni er första veckorna efter att ni hade plussat? Berätta gärna! Kram
Kommentarer
Min första graviditet (efter långt kämpande men på första IVF:en) oroade jag mig otroligt nog inte alls. Första syskonförsöket i höstas slutade i missfall och andra försöket lyckades inte alls. Nu är jag gravid efter tredje försöket och har haft några små blödningar och fått göra en massa vaginala ultraljud och ta prover men det gör mig bara mer nervös nästan för det är för tidigt för att se något säkert. Försöker släppa det men är rädd att inte se några hjärtslag på det planerade ultraljudet nästa fredag via ivf-kliniken. Vill vara glad men det är svårt.
STOR KRAM till dig <3 förstår det.. Tänker på dig och lycka till.. <3
Jag är i v.11 (10+5), jag oroar mig än… har ibland molande känsla å får panik så fort jag tänker på tänk om barnet har slutat utveckla sig å om den är död…. jag försöker att inte tänka på det men är livrädd för de är min andra graviditet efter 3 missfall :-/
Förstår helt <3 håller tummarna för dig, kram <3
Sitter här och googlar en massa och hittade ditt inlägg här. Vi har försökt i två år att få en liten bebis, men det har aldrig gått vägen, tills nu. Här sitter vi lyckliga i vecka 7. Men så himla oroliga, vill knappt prata om de med vänner innan jag vet att den ens är där liksom.. sån skräck.. 🙁
Åh förstår 🙁 <3 tänk på att OM du får missfall så vill du nog prata med dina vänner. Hade inte låtit mig själv bli stoppad av att berätta om lyckan bara på grund av rädslan för det. Dina vänner är ju just vänner av en anledning. Förstår verkligen hur du menar men njut istället <3 du kommer ändå bli ledsen OM något skulle hända så låt inte sorgen och rädslan ta över det som är så fint och lyckligt här och nu. I dom allra flesta fall så går ju allt dessutom jättebra. STOR Kram <3 <3 <3 och stort lycka till <3
Så vackra bilder 😍😍
Tack <33
Jag gick till v 11 med mitt första barn när jag fick missfall. Vi hade planerat hur vi skulle berätta för våra föräldrar veckan därpå. Jag hade velat ha barn i aå många år så de var som ett slag i magen. 1 månad efteråt så plussade jag och jag var livrädd och vågadr knappt andas. Födde min efterlängtade dotter Elli för två veckor sedan och hon är det finaste och vackraste jag har skapat hittills i mitt liv. Det var helt enkelt inte meningen första gången, men fy vad hemskt de var ❤️
Men gud 🙁 <3 så stark du är som gått igenom det <3 Åååååh grattis till lilla Elli!!!! SÅ SÅ SÅ SÅ underbart. Stort grattis <3<3
Gulliga Gabriella, jag hade hemska tankar och mardrömmar när jag var gravid främst med mitt första barn. Jag förstår dig till fullo att du är orolig för sötnöten i magen ❤️ en blivande Mammas lott tyvärr. Stor kram!
Åh förstår det <3 man blir ju så när man väntar bebis och även efter dom kommit ut med. KRAM <3
Oja! Var orolig i början och hade svårt att njuta då vi hade ett missfall bakom oss men ju mer tiden gick så blev det lättare men andra graviditeten så var jag lite orolig men efter första ultraljudet så blev jag lugn 😊
Så skönt att du kunde känna dig lugn sen iallafall <3 kram
Ja absolut. Jättemycket! Speciellt eftersom vi var tvugna att göra IVF(ICSI) och då känns det extra nervöst och oroligt. Så mycket jobb och pengar som ligger bakom det då. KRAM
Åh förstår det <3 kram
Jag är i vecka 15 nu och har varit på vårt andra UL precis. Nu börjar oron släppa men de första veckorna var hemska. Vågade inte vara glad för jag tänkte bara på allt som kunde hända. Men nu har jag bestämt mig för att bara glädjas. Händer något så får jag hantera det då. Nu vill jag bara njuta av att jag har en frisk liten bebis i magen.
Nej jag förstår det <3 stor kram och NJUT!
Jag va precis likadan! Men värst va med andra barnet, med första visste man inte allt för mycket och man va mest bara i nuet men med andra barnet förstod man mer vad man kan förlora så jag gjorde tidigt ultraljud men de hjälpte inte min oro, Jag va rädd att något skulle hända under nästan hela graviditeten, kanske för att jag hade en nära vän som förlorade sitt barn bara dagen innan hon skulle sättas igång så tror att de ökade på hela rädslan lite extra. Men ett par veckor innan beräknad förlossning så va jag så lugn å va inte alls rädd. Måste bara säga att du är så vacker som gravid och såklart annars med ❤ lycka till med allt kram!
Nej men ellerhur! Så är det verkligen <3 tack för att du delade med dig och tusen tack! Blir så himla glad, stor kram 🙂
Jag fick missfall i vecka 7 i min allra första graviditet, vi var så himla ledsna båda två. Sen blev jag gravid en månad senare och den graviditeten gick fint och vi fick vår dotter. Nu är jag gravid i v 20+6 med andra barnet och än så länge ser allt jätte bra ut och vi hoppas såklart på att allt blir bra denna gång med. Men klart man oroar sig för missfall hela tiden. Är mycket lugnare nu dock efter andra ultraljudet där bm sa att allt såg perfekt ut med vår lilla kille där inne. 😍
Åh förstår det 🙁 så starkt att ta sig vidare från det!! <3 fina du.. Och åååh grattis!! SÅ SÅ underbart. Så glad jag blir för er skull. Massor med kramar 🙂 <3
När vi blev gravida var det oplanerat och jag kan inte påstå att jag minns om jag var orolig eller inte men troligtvis inte. När vi bestämmer oss för att ge V ett syskon tror jag att jag kommer vara mer orolig eftersom det säkerligen blir mer planerat, om du förstår? Sedan tror jag man gör bäst i att försöka fokusera på annat och hålla sig sysselsatt, att oroa sig kommer inte göra någon nytta även om det säkert är lättare sagt än gjort. ☺
Förstår absolut 🙂 <3 man vet ju också mer vad man har att förvänta sig när man är/ska bli gravid igen så då står mer på spel eller vad man ska säga 🙂 kram
När jag väntade I (nu 17mån) blev jag glad över plusset… (och chockad för vi trodde vi missat ägglossningen och tänkte först börja försöka månaden efter) men sen ör jag en orolig själ,så jag tackade varje dag för stt bebis ville vara kvar i magen,men tog ändå inte till mig bebisen helt och gladdes inte till hundra procent. Jag var rädd att älska barnet helt enkelt. Men efter RUL 2 (1an var en dålig historia, lite för tidigt..) så började jag våga glädjas ännu mer.
Det är nog mitt klokaste råd. Är du gravid, var glad där och då. Om framtiden vet ingen, men just nu har du liv i din mage och det är fantastiskt. <3
Tack för att du delade med dig och det är ju ett SÅ bra råd <3 helt rätt att tänka så, kram
Oja, jag är nog en sån som oroar mig för allt. Jag måste jobba hårt för att vara i nuet och njuta av vad jag har just nu. Min oro tog inte slut under hela graviditeten. Och nu sitter jag här med min nyfödda son i famnen och oron byter skepnad till den ständiga oron att förlora någon av alla jag älskar. Han tillhör den skaran nu. Sen är det väl en del av att vara mamma. Oron hjälper oss skydda våra barn. Tror det var Knivlisa som skrev i nått reportage i Vi Föräldrar att hon inte skäms för att vara hönsmamma eftersom det hjälper henne förutse och förebygga olyckor och skaderisk. Nått sånt. Jag håller med. Det är klart det är jobbigt att vara orolig hela tiden, men det håller mig också alert på vad som KAN hända.
Åh förstår det <3 jaa, när bebis väl är ute så oroar man sig för massor av annat. Och sluta oroa sig gör man nog aldrig heller. Du har faktiskt rätt 🙂 så är det ju! Kram kram <3
Oro var min vardag. Efter att äntligen blivit gravid efter 3 år med IVF så var allting otroligt läskigt. Hjälpte inte att jag hade haft 2 missfall och när jag började blöda i v6 gick hela min värld under. Åkte in och ut på gynakuten i flera veckor för att jag blödde, men bebisen levde! Han ligger nu och sover och blir 4 veckor på fredag 🙂
Åh, det förstår jag verkligen. Som ni kämpat! Åååååååh, grattis!!!! Massor med kramar <3
Jag oroade mig ganska länge, någonstans efter vecka 16 började jag bli lugn men jag hade hyperemesis gravidarum (extremt illamående) och kräktes massor och gick ner i vikt så jag var rädd av den anledningen, trodde inte bebis fick i sig tillräckligt. Allt gick iallafall bra, födelsevikt 3975g, och nu är vår lilla tjej 5 månader, fullt frisk och mår jättebra 🙂
Åååh underbart att allt slutade bra <3 <3 stort grattis 🙂 kram
Jag trodde innan jag blev gravid att jag skulle oroa mig jättemycket den första tiden, men jag fick hyperemisis så jag spydde 15 ggr/dygn och bodde på sjukhus från v.7- 17 med dropp 12h/ dygn. Så vi fick även endel extra ultraljud. Jag var såklart orolig ibland men för det mesta tänkte jag bara på att klara av dagen ♡ Jag vet att du mådde väldigt dåligt när du väntade Jason, hade du också hyperemisis? Blev denna graviditet annorlunda? Jag vill verkligen skaffa ett syskon till våran son framöver men jag är LIVRÄDD att bli så sjuk igen som jag blev.
Jag älskar att titta på och följa er, ni är underbara☆ så roligt att följa någon som är lika gammal och lever så lika med ändå så olika liv. ha det bäst kram♡
Ja, det förstår jag <3 jag mådde sämre med Jason än denna graviditet trots att jag mådde SKIT och spydde typ dygnet runt i början med denna bebis i magen med. Men det gick över snabbare denna gång och jag tog mig igenom det lättare. Det är HEMSKT att må sådär dåligt. FY 🙁 <3 <3 och jag var livrädd över att denna graviditet skulle vara likadan med illamåendet men nu när jag är igenom det är jag så glad och det har varit så värt det <3 tusen tack fina du, blir så glad 🙂 STOR kram <3
I fredags plussade vi äntligen efter att ha försökt i 2år och har haft det så tufft under den tiden, två missfall och mycket frustration över att inget vill gå som man själv vill. Nu hoppas vi att den vill stanna kvar och vi äntligen får bli tre i maj.
Det är så skönt att läsa sådana här inlägg, jag försöker verkligen tänka på annat än att oroa mig just nu men det är lättare sagt än gjort <3
Men stort grattis!!!! <3 <3 håller alla tummar och tår för er och berätta gärna hur det går längs vägen <3 stor kram 🙂
Ja men gud vad jag oroade mig mycket i början. Vi försökte i 6 månader, vilket inte är länge men det var jobbiga månader för oss iallafall. Jag var så orolig och kunde absolut inte njuta av graviditeten förens vi gjorde ultraljud i vecka 12. Vi gjorde även ett ultraljud i vecka 8 och det gjorde att jag släppte oron lite men jag var fortfarande ganska orolig. Nu går jag in i vecka 37 imorgon och det är så nära att få träffa våran bebis ! 😍😍
Åh förstår det <3 såå skönt och nu är det ju nära 😀 kram vackra du
Precis plussat och SÅ orolig du har så rätt i de du skriver och väldigt skönt att läsa. Man är nog bara så rädd om de man har och redan nu älskar bara tanken på att en till liten bebis skall komma.
Kram o tack för ett pepp-inlägg!
Ja, det är ju det <3 tycker fler borde prata om det och skriva om det. KRAM tillbaka <3 <3
Hej 😊.
Jag har lite frågor angående din graviditet och syn på kroppens förändring. Jag precis som du väntar mitt andra barn (v.7 nu). Jag vet att detta bara är ytligt men kan ändå inte låta bli att känna så här. T.ex så hatar jag att behöva känna mig tjock igen, speciellt dom första veckorna när man mest känner sig lite småfet. Jag tycker det är jobbigt och känner mig obekväm att vara naken inför min sambo. Hur känner du för detta? Är det något som bekommer dig eller känner du dig tillfreds med det 😊. Undrar även hur du känner inför kropppens ev förändringar efter graviditeten. Oroar det dig att inte få tillbaka din gamla kropp som den en gång var. Tack för en bra blogg 😊
Jag är inte obekväm alls med att vara naken framför F MEN jag trivs inte i min egna kropp alls som gravid. Längtar efter att få min mage tillbaka, känna mig lätt och nätt igen, inte ha stora, ömma och svullna bröst, inte ha vätska överallt. Ja, du förstår <3 Jag känner ingen hets gällande utseendet egentligen men KÄNSLAN av att ha sin kropp för sig själv, känna sig bekväm i sin kropp och slippa vara stor och tung saknar jag 🙂 <3 du är långt ifrån ensam att känna så. Kroppen förändras både under graviditeten och efter och man kan ju inte påverka så mycket vad som händer egentligen. Eftersom att jag återhämtade mig så bra efter Jason och "fick tillbaka" min kropp igen osv så känner jag mig ganska säker i att jag ska få det denna gång med. Det är dock inte utseendet som lockar mig mest utan känslan av att vara JAG igen eller vad man ska säga. Kommer att låta återhämtningen ta den tid den tar och boosta kroppen med bra och god mat (och unna mig såklart), motion och träning. Och till sist kommer jag nog att vara bekväm igen. Kram och tusen tack för fina ord <3
Oron finns väl alltid där tycker jag. Bara för man kommer förbi dom.där 12 veckorna behöver det ju inte betyda att allt kommer gå super. Nu fick jag ju missfall i vecka 9 för några månader sen och det var ett av dom värsta ögonblicken i mitt liv. Man fattade nog innerst inne när man va på väg till akuten den där helgdagen att det var missfall på gång men man tar inte in det förrän de säger att det verkligen ÄR ett missfall. Då rasade ju allt. Man bygger upp så mycket redan innan och tänker sig ett liv med den här lilla bebisen, för mig är det en bebis jag förlorade även att det va i v 9 ”bara”. Men det va vår bebis. Fortfarande jobbigt när man tänker på det, men vi försöker med syskon fortfarande så hoppas det tar sig snart. Hoppas ni har en fin semester.
Nej så är det ju <3 tack för att du delade med dig. Stor kram <3
Hej! Ni är så underbara och fantastiska! Vi väntade vårt andra barn och vi fick missfall i v12.. det var ett MA där kroppen inte förstod att fostret inte levde längre, utan allt fortsatte att växa förutom fostret. De sa att fostret dog tidigt. Men du ser vi fram emot att plussa igen snart!
Kramar till er💕
Åh vad hemskt 🙁 så starkt att komma vidare efter det. Stor kram och håller tummarna för er <3
Så bra skrivet, precis vad jag behövde läsa just nu <3 jag är gravid i vecka 7 efter en IVF-behandling och är väldigt orolig, men du har så rätt i det du skriver och jag försöker tänka likadant. Längtar tills efter vecka 12, tror att jag kommer känna mig lite lugnare då även om oron mer eller mindre alltid lär finnas där. Stort grattis och lycka till med lillasyster <3 kram!
Så kul att du gillade inlägget 🙂 <3 kommer att gå så bra!! Berätta gärna hur det går längs vägen <3 håller tummarna för er 🙂 tack och kram!
Japp jag har oroat mig. Jag har varit gravid två gånger och har haft missfall två gånger… 💔
Åh fy 🙁 så stark du är som tagit dig igenom det <3 kram
Jag oroade mig fram till vecka 12, sedan släppte det. Dock kom oron tillbaka när lillan var ute – psd och allt annat som kan hända. Jag oroar mig fortfarande, men på en ”hälsosam” nivå. Pratade med min mamma, som sa att man alltid kommer vara orolig för sina barn, att det är en del av föräldraskapet 🙂
Ja, man slutar ju aldrig oroa sig och det blir nästan värre när man har sitt lilla hjärta på utsidan <3 tror också det, kram