Magen i vecka 34 (33+1). Byxorna finns HÄR i grått och HÄR i svart och sportbhn finns HÄR. 

Idag är det 46 dagar kvar tills bebis är beräknad. En och en halv månad helt enkelt. Känns helt galet. Bebis är nu cirka 44 centimeter och väger 2,18 kg i början av veckan och 2,35 kg vid veckans slut. Nu kan barnet bekämpa lättare infektioner själv med sitt immunförsvar. Utrymmet minskar för varje dag och rörelserna känns annorlunda vilket jag kan intyga på. Nu kan man verkligen SE en liten fot eller hand sticka ut på sidan av magen. En del barn fixerar huvudet i bäckeningången redan nu och det tror jag att vår lilla har gjort nu någon av dom senaste dagarna. Barnmorskan trodde faktiskt att han hade lagt sig till rätta och fixerat sig redan sist vi var där förra veckan men skulle kika närmre på det vid nästa besök (som för övrigt är imorgon!). Så ska bli kul att se om det stämmer. Som jag skrivit förr så känns det som om jag har en kokosnöt där nere som trycker på och ska ”falla ut” när jag kissar eller rör mig och hon var helt övertygad om att det är bebis huvud som trycker på neråt. 

Om mig som mamma står det att vätska samlar på sig i kroppen och det känner jag av lite i ansiktet. Men inte mer än så. Upplever att mina läppar är lite fylligare och att min näsa + mina kinder känns lite ”uppblåsta”. F tycker att det är ren inbillning från min sida men känner mig inte alls bekväm i mitt utseende just nu. Sitter ju dock mest hemma om dagarna så orkar inte bry mig allt för mycket då det är för kort tid kvar men tänkte ändå skriva lite hur jag upplever det för tillfället. Blodmängden som ökat under graviditeten håller sig från och med nu också konstant till förlossningen. Det kan slita och dra i bäckenet och ner mot ljumskarna och JA det känner jag av. Kroppen börjar ta stryk nu och precis som jag skrev igår så vill jag bara föda barn SNARAST, haha.. Bryr mig inte ens om att ha förlossningsskräck längre utan är bara leds på att känna mig stor och ha ont överallt.

Snart får vi iallafall träffa vår bebis! Det känns så himla, himla, himla spännande och overkligt. Jag är inte alls säker på mig själv i en ”mammaroll” men vet att det kommer gå utmärkt då F är min trygghet och får visa och lära mig. Vet att han kommer att ta sig an sin roll som pappa direkt och att det kommer att falla sig mer naturligt för honom än för mig. Han är liksom född till att bli pappa (typ) och det kan alla våra släktingar och vänner intyga på. Vi är väldigt olika och jag är en sådan där riktig panikperson som knappt klarade av att hålla i Dexter när han gnydde första tiden efter att vi hade köpt honom och tagit honom från hans mamma medan F var stencool och visste precis hur han skulle lugna och ta hand om honom. Så ja, jag känner mig trygg i att veta att jag har världens bästa partner. Och vi kommer att bli världens bästa team även i detta. <3