När jag såg på TV för ett tag sedan så var det ett program om människor med väldigt annorlunda sjukdomar. En man hade fått händer och fötter i form av träd och dessa träd växte sig allt större. Han kunde inte göra något själv och var tvungen att få hjälp med precis a.l.l.t. Dom hade bara fått se fem sådana sjukdomsfall i HELA världen och ingen av läkarna som tog sig an honom hade gjort en liknande operation förut (dom skulle försöka operera bort ”träden”). Denna man hade fru och barn och det kändes så jobbigt att se hur ledsen han var över att inte kunna försörja sin familj eller hjälpa till hemma. Även hans familj och hans föräldrar var så ledsna. En annan person som man fick se var en kvinna som höll på att förvandlas till sten. Hon kunde knappt röra sig själv och även detta var ett mycket sällsynt fall. Tänk hur fruktansvärt det måste vara att ha en sådan sjukdom? Det är starkt att kämpa sig igenom något sådant och jag kan knappt förstå hur hemskt det måste kännas att ha en sällsynt variant av sjukdom som man inte riktigt vet hur man ska bota.
Ibland får jag sådan ångest när jag sitter hemma i soffan och ser på exempelvis nyheterna. Att få se människor som flyr från sitt land med sina barn eller folk som dör i krig. Och där sitter man själv med en skål godis, mystofflor och tända ljus. Det är galet vilka kontraster och skillnader som finns mellan liv och liv. Att se barn som far illa eller har det dåligt gör mig också så otroligt ledsen. Jag önskar att alla barn fick en lugn och trygg uppväxt – precis som Jason. Att dom fick somna i en varm säng i ett tryggt hem. Ha utrymme för lek och skratt, utvecklas och få formas i en bra miljö.
Jag kan gnälla och klaga på småsaker och det är helknäppt egentligen. Självklart har vi alla våra problem och man får vara ledsen och tycka att livet är jobbigt från stund till stund. Men allt är ju relativt. Ibland skäms jag nästan för att jag klagar över en finne på hakan eller något annat larvigt. När man får följa någon annans liv så nära och se hur fruktansvärt vissa faktiskt har det så blir man så otroligt tacksam över att man är frisk och kry och har en familj som älskar en. Det är ju trots allt det som är viktigt och spelar roll i slutändan. Vet inte var jag ville komma med detta inlägg men ville mest ge en liten påminnelse om att uppskatta allt det fina i livet och allt det fina vi har här i dom lite rikare länderna. Alla har det inte lika lätt som vi. Och SÅKLART får man klaga lite ibland som sagt! Det gör vi alla =)

Min älskade unge! Är så glad över att få ge mitt barn det bästa livet han kan få. Det förtjänar alla, stora som små. Världen är så orättvis.