Fick ett önskemål om att jag skulle lyfta hur vår första tid var. Allt från amning till nätter till ja.. allt! Så självklart kan jag dela med mig av det =) Tiden har gått så snabbt och vår pojke blir hela sju månader den 21:a. Stoppa tiden någon! Har ni några fler frågor så får ni såklart fråga i kommentarsfältet. Kan ju vara så att jag har missat något =)

Amning: Jag hade ju bestämt mig för att inte amma över huvud taget då det kändes skumt och fel för mig av någon anledning. Fråga inte varför – jag vet faktiskt inte. För mig fanns det bara inte på kartan att någon skulle äta från mina tuttar. Jag tycker att amning är upp till var och en! Finns så mycket diskussioner som jag inte ens förstår mig på. Varför ens lägga sig i hur någon annan gör? Men som sagt så var planen att inte amma alls från början. När vi närmade oss förlossningen så blev jag mer och mer osäker och bestämde mig till sist för att inte vara så planerande och bara ta det som det kommer. Ja, vad hände sedan då? Jason tog bröstet DIREKT han kom ut och sedan dess har det bara fallit sig naturligt. När han väl kom ut så VILLE jag amma. Vi hade inga problem alls. Hade läst så mycket skräckhistorier om att det gör ont, bröstvårtorna blöder, barnet inte får i sig tillräckligt osvosvosv. Men nej! För oss har det gått bra från start. Jag upplevde att det var riktigt mysigt och en speciell känsla som jag aldrig tidigare fått uppleva. Amning är något jag helt har ändrat uppfattning kring och jag skulle kunna amma min bebis hur länge som helst känns det som! På BB ville dom hjälpa till med amningen men efter att dom hade kollat till oss ett par gånger så förstod dom att det inte behövdes. Vår lilla kille hade stenkoll på hur man gjorde och allt gick fint.

När vi kom hem från BB så rann mjölken till ordentligt och jääääävlar vilka tuttar jag fick! Såg ut som om jag hade gjort en bröstförstoring deluxe och det spände riktigt mycket. Skulle inte direkt säga att det gjorde ont men det k ä n d e s av! Första dagarna läckte det dessutom sjukt mycket dag som natt. När jag ammade på ena bröstet så ”sympati-läckte” det andra och tvärtom. På nätterna kunde jag vakna upp i stora pölar och jag svettades dessutom som en tok på det. Nej fy! Detta gick över och efter bara några veckor så varken läckte det eller spände mer än när mjölken rann till. Tycker det är helt fantastiskt hur kroppen ställer in sig och vänjer sig. Jag har bloggat mer om amningen här om du vill läsa mer. Men kort och gott! Ni som funderar kring att amma eller inte amma – jag rekommenderar er att testa. För oss har det kommit att bli det bästa och finaste som finns. Jag ångrar inte en sekund att jag valde amning och det har givit så mycket för både mig och Jason. Är man däremot säker på att man inte vill amma så ska man såklart inte. Och man ska fasiken inte bli ifrågasatt för det heller. Glad mamma = glad bebis. Vi är alla olika.

Nätterna: Vi har varit bortskämda och fått ett barn som sover nätterna igenom. Andra natten på BB var ett h e l v e t e.. Jag grät ögonen ur mig och tänkte gång på gång att jag var en dålig mamma som inte förstod mitt barn. Tarmarna hade precis kommit igång och mini var vaken hela natten och hade så ont. Nej fy! Den natten är för mig oförglömlig och jag minns allt som om det vore igår. Efter den natten så har vi dock inte alls varit med om några jobbiga nätter. Eller jo förresten! En gång åt vi buffé med massor av kål och lök och sådan där mat som retar upp magen. Vad tror ni händer? Jason har ont heeeeela natten och är så gnällig och smågråter. Jag och F vaggade runt på honom och turades om att göra detta genom nattens alla timmar tills vi alla tre totaldäckade i soffan vid fyratiden på morgonen. Efter det blev det INGEN MER kål, lök eller paprika för min del. Var så hemskt att se honom ha så ont också.. Men ja! Jag kan räkna dom vakna nätterna vi har haft på en hand och då har Jason inte heller varit ledsen utan snarare bara pigg och inte sugen på att sova för det mesta. Det är jag glad för! Jag vet hur viktig sömn är för att man ska fungera och jag skickar tusen styrkekramar till er föräldrar som kämpar på med vakna nätter. Ni är grymma!

Vi har också samsovit sedan start (läs mer om det här) och det har för oss varit det bästa alternativet. Jason kommer att få sova i vår säng så länge han önskar och det är en närhet som både jag och F njuter massor av. Det känns rätt och bra för oss och därför väljer vi att köra på det. Till en början vaknade Jason på nätterna för att ammas och det var som att amma i sömnen! Vaknade kanske två gånger om natten för att sätta mig upp i sängen och mata honom. Kommer ihåg att jag var såååå trött och fumlade runt i mörkret, haha. Vad hände sedan då? Jo! Han lärde sig det där med liggamning. Och det är ju en gudagåva för oss ammande mammor! När han blev hungrig kunde jag bara ge bröstet liggandes och sova vidare själv! Så fick han snutta, äta och ha sig bäst han ville medan jag fick fortsätta sova. Månaderna gick och nu äter han inte alls nattetid utan sover nätterna igenom. Så har det varit rätt länge nu och jag kan knappt minnas att det inte alltid har varit så.

Bebiskläder: Vi hade ju köpt på oss SÅ mycket. Massor av söta bodys, brallor, pyjamaser, skor, mössor – alltså ALLT verkligen. Hur mycket kom till användning då? Typ 10% av det, haha.. En liten nyfödd är ju så späd och vi ville mest ligga hud mot hud hela tiden. Bomba honom med närhet och den där kontakten som man får när man känner varandras hud. Så vi hade honom mest nära (i enbart blöja) och la en filt över så att han inte skulle frysa. Det som kom till användning var mest sköna pyjamaser och omlottbodys + mjuka byxor. Alla dom där ”fina” och spexiga kläderna gick bort för vår del. Storlek 50 kunde han inte ens ha när han föddes och 56 växte han ur på bara några veckor. Så när det kommer till kläder så är MIN rekommendation att inte köpa för mycket. Det är roligare att handla när dom blir lite större och kan använda kläderna lite längre. Köp praktiska kläder och inte för mycket ”fint”. Man har så mycket annat att tänka på när man väl har sin lilla snutt i famnen. Men man lär sig av sina misstag och får vi fler barn så kommer jag att tänka praktiskt före utseende just klädmässigt.

En bebis som skriker och är missnöjd: Vi har inte upplevt detta så mycket och jag tror att största anledningen till det är att vi båda är hemma på heltid och kan tillgodose hans behov konstant. Brukar få frågor om hur vi håller honom nöjd och mitt tips är att alltid ligga ”steget före”. Vi försöker tillgodose hans behov innan han inser att han har behovet eller vad man ska säga. Alltid torr blöja, alltid mat i magen, alltid ta en promenad eller vagga honom tills sömns när vi ser att han börjar bli trött osv. Sedan får han vara naken jättemycket och sedan vi började låta honom vara det så är han en ännu gladare bebis. Han tycker det är så himla skönt att få lufta och vara utan. Vi ger också jättemycket närkontakt och han får ligga hud mot hud i princip hela dagarna (förutom när vi ska någonstans eller har besök osv). Är det bara vi hemma så är vi ”lättklädda” så att han alltid får den där närheten. Sedan involverar vi honom hela tiden och han är ALLTID med och får sitta med oavsett vad vi gör, gå och lägga sig samtidigt som vi osv. Vi anpassar oss efter honom och försöker inte ”tvinga” honom att sova vissa tider eller liknande. Kort och gott så är det nog just det att vi försöker se hans behov innan han förstår att han har dom själv. Så slipper han lägga fokus på det. Detta är ju också såklart olika för alla och jag delar bara min bild och vår bild av det hela. Man finner det som funkar bäst för sig själv och sitt barn med tidens gång. Kan förresten dela med mig av ett tillfälle där jag kommer ihåg att Jason var SÅ ledsen. Det var precis efter att dom där två första veckorna hade gått. F var tillbaka på sitt jobb och jag var hemma själv med Jason. Han hade en ”dålig dag” och var sååå grinig dagen igenom. Mot eftermiddagen bröt jag ihop för att jag kände mig som en sådan hemsk mamma. Han var inte nöjd och jag förstod inte varför. Ringde F och grät och sökte pepp och tröst. Slutade med att han fick prata med sin chef och åka hem till mig vilket gjorde att jag kände mig ännu sämre. Något som är viktigt att komma ihåg är att man INTE är en dålig mamma för att bebis är missnöjd eller lite ledsen. Man gör sitt bästa hela tiden och ibland så är det bara så. Man blir lätt för hård mot sig själv och det är viktigt att komma ihåg att man inte är mer än människa.

Att vara ute bland folk: I början vågade jag inte ens gå utanför dörren för att jag var rädd att han skulle börja skrika och ännu mer rädd för att amma offentligt (har bloggat om det här och även här). Jag var feg och rädd och skör. Jag var rädd att någon skulle kolla argt på mig om han gnällde och att jag skulle bryta ihop.. Hade sådana scenarion i huvudet om vad som kunde hända och inte osvosvosv. Idag är det helt annorlunda och jag förstår inte varför jag var så orolig!? Där och då var det dock HEMSKT att ens tänka tanken på att ta bussen in till stan eller ta en längre promenad. Men allt förändras med tiden. Vissa är trygga i kläderna direkt medan det tar längre tid för andra. Jag blev trygg rätt snabbt men dom första veckorna var jag som sagt inte alls det och ville helst bara isolera mig inne vilket jag också gjorde. Och det kändes helt okej! Det får ta den tid det vill tycker jag. Kommer ihåg att jag blev så pressad av många i omgivningen att jag minsann skulle ta mig ut och träffa folk och inte bara sitta hemma men varför egentligen? Det kändes helt enkelt inte bra för mig just där och då. Jag ville lära känna mitt barn först innan jag vågade mig ut. Att våga sig ut tillsammans om familj var dock inga problem för mig i början. Var F med så kändes allt lugnt just för att han är en sådan trygg människa som ser lösningar medan jag alltid är tvärtom, haha.

Relationen: Hur blev vårt förhållande efter Jasons ankomst? Första tiden var det bara bebis, bebis, bebis. Vi var kärare än någonsin men hann knappt pussas eller hålla om varandra då ALL fokus låg på att lära känna vår nya familjemedlem. Man han med lite ögonkontakt och leenden på sin höjd, haha. Efter ett tag kom vi på oss själva att vi fortfarande måste vara VI och började försöka finna dom där ögonblicken när mini sov i vaggan/vagnen mitt på dagen där vi kunde krypa upp i soffan och bara kramas. För oss blev det aldrig några galna perioder av bråk som jag vet att det blir för många. Det har inte påfrestat vår relation att få barn – snarare tvärtom! Vi bråkar betydligt mindre nu än vad vi gjorde innan jag blev gravid och under graviditeten (under graviditeten var jag sjuuuuukt hormonell och SÅ arg över allt möjligt=mycket bråk, hehe).. Så för er som är oroliga och har hört skräckhistorier om par som går isär efter bebis ankomst (sådana fick jag höra massor av) så vill jag bara påpeka att det inte alls behöver bli så för alla. Men relationen förändras. För mig blev det en helt ny upplevelse att se mannen jag älskar mest även vara PAPPA till vårt gemensamma barn. Det blev rejäla känslostormar och jag blev mer fäst och attraherad än någonsin. Det är en speciell känsla att se den kärleken. Så var det iallafall för mig.

Första tiden i allmänhet: Jag kommer ihåg att jag funderade mycket på om detta lilla barn ALLTID kommer att vara fastklistrat på mig och om jag någonsin skulle kunna gå på toa, duscha eller gå ut och käka middag med en vän igen. I början så ville Jason konstant ligga i min (eller Fs) famn och vara nära, nära. Jag tycker inte alls att detta är konstigt egentligen då den lilla trots allt BOTT i en mage i nio månader och är van vid värme och närhet, hjärtslag och tryggheten man får hos mamma. Hur som! Med facit i hand så önskar jag att jag hade njutit mer av dom där stunderna när han VILLE sova på mig, mysa hos mig, bli runtburen osv. Idag går han mer och mer mot självständighet och är inte alls krävande på samma vis. Jag vet att det går i perioder det med men nyföddtiden är så speciell just för att barnet verkligen BEHÖVER dig dygnet runt. Vet att många får panik över att dom knappt hinner med något och att dom inte ens kan lägga ifrån sig sin sovande bebis utan att den vaknar och blir ledsen. Just där och då är det jobbigt men man får försöka se charmen i det. Det är inte för alltid och tiden går snabbt. Bebis utvecklas och lär sig ligga själv, sitta själv, hasa sig framåt, springa runt i gåstolen, leka själv med leksaker.. Ja, allt sådant där! Idag kan Jason underhålla sig själv i säkert en halvtimme utan att ens fundera kring var mamma eller pappa är. Kommer ihåg att jag SÅ många gånger dom första veckorna satt och bajsade med en liten bebis i famnen, haha. Han ville liksom bara vara PÅ mig oavsett situation 😉 Inte så glammigt kanske men tror att dom flesta småbarnsmammor kan känna igen sig i det där att man sitter och torkar sig med en hand på helspänn och försöker att underhålla sin bebis under tiden.

Hormonerna då.. Jag blev galet känslig! Det tog några dagar men ja jäklar var hormonerna slog till från stund till stund. Kunde gråta, skratta och känna lycka/olycka om vartannat. Kunde få en klump i magen utan att förstå varför och kunde känna sorg från ingenstans. Gråta stora mängder och inte vilja finnas! Fick sådana galna känslostormar att jag knappt visste var jag skulle ta vägen. Lyckoruset som jag fick när jag såg mitt lilla barn gjorde att tårarna kunde svämma över från stund till stund… Ja, det är en helt galet överväldigande känsla att bli förälder och att bli mamma. Ni som vet, ni vet. Även alla dessa känslor stabiliserades mer och mer för mig allt med tidens gång. Idag har jag fortfarande mycket hormoner i kroppen men absolut inte på den nivån som veckorna efter förlossningen. Jag var verkligen SÅ SÅ känslig och bröt ihop flera gånger om dagen. Kände mig nästan som en psykopat som var glad/ledsen och skiftade humör så snabbt. Jag började också analysera över alla världens problem och funderade mycket kring vilken hemsk värld vi egentligen lever i. Hur många det är som har det dåligt, hur många barn som växer upp otryggt.. Ja, ni vet! Alla världens frågor, funderingar och tankar kom upp till ytan och känslorna bara sprudlade, haha.

Att vara ifrån sin bebis: Jag åkte iväg rätt tidigt och lämnade över allt till pappa F i ett par timmar. Om jag var nervös? JA! Men å andra sidan så är han lika mycket pappa som jag är mamma. Jag fick helt enkelt lita på att han klarade av det vilket han såklart också gjorde utan problem. För mig som nybliven mamma blev jag överbeskyddande. Jag tyckte inte ens om att folk höll i honom i början. Det skar i hela mig och jag ville bara ha tillbaka mitt barn i min famn. Även att F hade honom tog emot vissa gånger. Han var liksom MIN bebis. Låte kanske konstigt men vet att jag är långt ifrån ensam i dom känslorna. När läkaren på BB skulle kolla Jason och vände och vred på honom (på ett okänsligt vis enligt mig) så höll jag på att bryta ihop och kände tårarna bränna bakom ögonlocken. För mig var det en hemsk upplevelse och jag ville absolut helst inte att någon annan skulle röra honom första tiden. Konstigt? Ja kanske.. Men för mig var det så. Hur som helst! När jag skulle bort så pumpade jag ut mjölk. Jag testade till en början bröstpump men det var inte min grej alls. Gjorde ont, kändes obehagligt och jag fick knappt ut något. Läste på massor kring det hela och det slutade med att jag handmjölkade vilket jag fortfarande gör om jag ska iväg och lämnar F och Jason ensamma! Det har fungerat bra för mig och när man väl får in tekniken så är det SÅ skonsamt för ens tuttar om man jämför med bröstpumpen. Jason tog flaskan bra också så det har vi aldrig haft problem med. Jättetacksamt att man som ammande mamma kan komma iväg till frisören eller möta en vän på stan i någon timme ensam. Med varje gång blev det bättre och jag kände mig mer och mer trygg i att han kunde vara med sin pappa ensam ett tag. Jag har dock aldrig tyckt att det är skönt med ”egentid”. Inte än iallafall! Jag saknar honom direkt och vill bara hem igen, haha. Men jag har utmanat mig själv mer och mer i att vara borta någon timme här och där trots att det tar emot. Det gör det fortfarande för mig. Tänker inte undanhålla det. Jag är en riktig hönsmamma och vill helst ha min bebis hos mig 24/7. Känns bara fel att åka iväg men tror att det är nyttigt för far och son att ha lite egentid ihop också.

Det där med napp och flaska: Som jag skrev ovanför så har vi aldrig haft problem med att få Jason att ta flaska. Iallafall inte om det är bröstmjölk i. Ersättning har han fått två gånger när mjölken jag pumpat ur inte räckt till. Då har han varit lite kritisk och bara smuttat lite för att sedan bestämt knipa ihop munnen. Men flaska i sig är inget problem. MAM och NUK är favoritmärkena. Däremot så har han aldrig visat intresse för nappen. Den är totalt tråkig och ointressant och trots att vi provat alla möjliga varianter och märken så är det inget som går hem. Jag var likadan när jag var liten.

Vad behöver man för prylar? Ska jag vara ärlig så behöver man typ ingenting.. Det vi använde mycket var filtar! Det var guld värt då dom värmde bebis och man enkelt kunde linda in honom eller lägga över honom när han låg på ens bröst och sov. Mitt tips är att skaffa en bra vagn. Det är viktigt och jag är SÅ nöjd med vårt vagn-val. Babyskyddet har också använts riktigt mycket då vi åker en del bil. Det vi hade kan man dessutom klicka fast på vagnens chassi och på så vis slippa väcka bebis när man ska handla eller göra ärenden och har tagit bilen. Så det är smart! Babysitter, babynest och sådant var bara onödigt för oss. Samma sak med hans egna säng och vaggan vi hade.. Han sov ändå bara hos oss och gör fortfarande. Men det är så olika det där! Detta är bara min syn på vad som behövs och inte. Men för att sammanfatta vad vi kände var nödvändigt: Filtar, vagn, babyskydd, blöjor, kläder.

Hur var det på BB? BB var inte riktigt min grej och om nästa förlossning går lika bra så åker vi hem snabbare. Nu menar jag inte att det var dåligt på BB – för det var det inte! Personalen var fantastisk och alla var så fina och trevliga. Hade dock önskat mer av mitt egna ”space” och att få vara mer ifred och mer avslappnad. Jag har svårt att slappna av i sjukhusmiljö. Läs mer om min upplevelse här. 

Samvetet: Sedan jag blev mamma har jag dåligt samvete hela tiden och det försöker jag träna bort för varje dag. Jag vet att det är ett problem och jag jobbar aktivt på det. Jag kan känna mig dålig för att jag går ut och käkar med en vän (medan Jason är hemma med pappa F) och jag kan känna mig dålig över minsta lilla som jag gör ”fel”. När jag blev sjuk och inte orkade leka och busa som vanligt så kände jag mig helt värdelös. Blev nästan arg på mig själv över skuldkänslorna som la sig över mig. Men ja, det är mycket nya känslor som kommer med föräldraskapet och jag tror att man lär sig hantera dom allt eftersom att tiden går.

Tips till alla med nyfödda: Bygg inte upp en bild av hur det ska vara eller hur det ska bli. Ta det som det kommer och bilda en egen sanning av just dig, ditt barn och er relation. Alla barn är olika och alla föräldrar är olika. Det finns inga rätt och fel och alla känslor är lika okej. Vi har haft det väldigt ”lätt” med Jason och upplevt att barn trots allt inte är en så stor omställning. För det var det inte i vårt liv. Han kom in i det väldigt naturligt och vi har inte känt av någon större förändring mer än att dagarna är roligare. För andra blir förändringen större – och det är helt okej! Man ska inte klandra sig själv och känna sig sämre än någon annan för att man inte upplever allt på samma vis. Så skit i vad alla säger och skriver. Man kan ju läsa och lyssna men i slutändan komma ihåg att det inte är det som kommer att bli just DIN sanning.

Rutiner: Vi har aldrig haft några och har fortfarande inga. Han sover hela nätter och vaknar alltid vid åttatiden på morgonen för att vara vaken en stund och sedan somna om ett par timmar till. Han lägger sig olika tider varje dag och äter olika mycket och olika tider. Så har det alltid varit och för oss har det fungerat. Vi hänger med i hans behov och han får vara ”bossen” här hemma just nu och styra dagarna. Även här är det ju så olika för alla och vi hade kanske inte haft den möjligheten om någon av oss jobbade tidigt på morgonen eller om vi hade haft flera barn. Men just nu fungerar det bra!

GUD vilket långt inlägg det blev! Om ni undrar något mer så är det som sagt bara att fråga. Jag kan med handen på hjärtat säga att det är SÅ roligt att han barn trots alla känslor, tankar och situationer som tillkommer (läs mer om min bild av det här). Något man kanske inte tänker på är att man inte bara lär känna sitt barn under första tiden som familj – man lär ju även känna sig själv som FÖRÄLDER. Så det är en hel del nytt och man kan känna sig vilsen till och från. Det är helt normalt och naturligt!! Det är viktigt att komma ihåg att man inte är ensam och att det som sagt inte finns några rätt och fel. DU är den bästa mamman till just DITT/DINA barn och det kan ingen ta ifrån dig. Vi är alla olika och har olika syn på saker och på föräldraskapet och livet. Så kör ditt egna race och skit i vad alla andra tycker att du ska göra.  =) Här nedan kommer lite bilder från vår första tid:

Såhär spetsig var min mage ett par dagar efter förlossningen. 

En av dom första promenaderna vi gjorde tillsammans som familj. 

Efter återbesöket på BB päväg till bilen för att åka hem.

En liten tuss invirad i en stor och mysig filt, haha. 

Mitt allt och mycket till. <3

Små, små fossingar.