Jag har tänkt mycket på det där med hur vi är och agerar som föräldrar. Jag och F är väldigt olika men ändå väldigt lika i vårt föräldraskap. När det kommer till synen på uppfostran så har vi väldigt lika åsikter (har skrivit lite mer om det HÄR) men när det däremot kommer till att leka och vara med Jason är vi helt olika.
F är den som alltid har vågat lite mer. Han tar för sig och är inte rädd för att testa sig fram. Jag kommer ihåg den andra natten på BB. Jasons mage hade precis kommit igång och han skrek hela natten. Jag grät och grät och förstod ingenting. Nyförlöst och känslig. Kände mig helt kass och tänkte ”är det såhär det kommer att vara hela tiden?”. Spelade ingen roll vad jag gjorde – han skrek ändå! F sa tusen gånger att han ville ta Jason och försöka lugna honom men jag vägrade. Ville ha min bebis för mig själv. Efter flera timmar så gav jag upp och han fick ta över. Han tog med Jason ut i korridorerna på BB och promenerade runt. Jag la mig ihopkurad i sängen och höll på att dö av stress! Vad skulle hända med min bebis nu!? Var han okej!? Stirrade på klockan minut efter minut. Tröttheten tog över och jag totaldäckade. Vaknade på morgonkvisten och såg mig omkring. F låg och sov bredvid mig med mini på sitt bröst. Jag tror att denna situation kännetecknar vårt föräldraskap rätt bra. Nu menar jag såklart inte att jag har panik konstant och inte vill lämna ifrån mig Jason till F men i stora drag är jag den som får panik för småsaker, är livrädd att något ska hända och behandlar mitt barn som om han vore ömtåligt porslin.
F vågar förlita sig mer på vad Jason vill. Jag blev SÅ orolig och rädd över minis ryggrad första gången han ”ställde honom” upp och blev rätt sur över att han inte ville lyssna på mig när jag sa att det var för tidigt. När vi var på BVC samma vecka så höll sköterskan i Jason och ställde honom upp då Jason själv hela tiden försöker ställa sig och trycker upp sig själv med benen. ”HAN KAN JU STÅ” utbrast hon och vi fick oss ett gott skratt. Vi konstaterade att det faktiskt är fallet. Han vill gärna ställa sig och stå en liten stund. Stödja på sina egna ben. Och det är ju inte sådär superkonstigt att han klarar av det med tanke på att han väger och är lika lång som vissa ettåringar! Sköterskan kunde inte tro sina ögon men tyckte att vi skulle låta honom göra det lite smått eftersom han verkligen VISAR att han önskar göra det. Alla barn är ju OLIKA! Och det är något som F verkligen tar tillvara på. Jag är mer av sorten ”men jag har ju läst att…” och ibland kommer jag på mig själv i dom tankarna och lyckas stöta ifrån dom. För så är det ju! Oavsett vad man har läst och vad som ”rekommenderas” så kan man aldrig säga att något ska vara på ett visst vis när det kommer till barn och deras utveckling. Man får anpassa sig efter sitt barn! F är bäst på det och jag blir bättre och bättre för varje dag.
När det kommer till att trösta är vi lika bra men på olika vis. Jag ger alltid bröstet i första hand och det fungerar nästan jämt. F går runt och bär mini över axeln samtidigt som han nynnar och sjunger för honom. Det funkar också varje gång. Har Jason ont i magen så tar alltid F över eftersom att jag lätt blir så ledsen när han blir så ledsen. Känner mig maktlös och stressad. F är lugn och hjälper mini att få ut gaserna genom att ”cykla” med benen, ligga på mage och andra knep. Matningarna tar alltid jag i och med att jag ammar. Blöjbytena tar vi båda två! F tar dock alltid bajsblöjorna av någon anledning. Det har bara blivit så bara för att han är så pass snabb på att erbjuda sig när Jason har bajsat, haha.
Vi har ju haft turen att få en liten som sover hela nätterna (än så länge iallafall) och jag kan räkna våra vakna nätter under dessa månader på två händer. Vem är då vaken på nätterna? Det är väldigt olika och beror helt på Jasons behov. I och med att vi båda är hemma på heltid så brukar vi faktiskt hjälpas åt rätt mycket och vara vakna tillsammans.
Jag tycker att vi har en sund balans i vårt föräldraskap. Jag är föräldern som tänker steget längre. Ser till att skötväskan alltid är packad, att mini har rena kläder och att vardagen fungerar i allmänhet. Jag är föräldern som oroar mig och funderar medan F mer tar saker som dom kommer och är LUGN över i princip allt. Han blir sällan stressad eller känner hopplöshet vilket i sin tur gör att både jag och Jason känner oss trygga.  Vi får en väldigt bra balans i saker och vi fungerar bättre ihop än någonsin sedan vi blev föräldrar. Våra olika sidor träder fram rejält och det märks hur vi kan se samma situation från två sidor och skapa den bästa lösningen utifrån det.

Min bästa vän, min man, min livskamrat och pappan till mitt barn. Som jag älskar dig. <3