Nu är vi inne i vecka 31 och på torsdag så byter vi till vecka 32. Vi närmar oss målet med stormsteg.
Ja, som ni vet så hatar jag ju att vara gravid och saker som tillkommit sedan sist är:
– EXTREM foglossning kvällstid. Väntar bara som vanligt på att min höft ska låsa sig helt så att jag måste ha kryckor ;p Min höft har låst sig så att jag inte har kunnat stödja på benet min första och min tredje graviditet. Benet har bara vikt sig under mig och jag har haft sådana smärtor. Behövt ha kryckor och inte kunnat ta mig fram utan. Hoppas jag slipper denna gång men det ser illa ut och följer lite samma mönster som det gjort tidigare gånger med väldigt illa smärtor i fogarna. Och jag kan sitta eller ligga ner, det är ändå som knivhugg i rygg, underliv, rumpa och höfter. Det gör så ont. Ni som vet, ni vet! Och jag vet att ni är många som vet och att vissa till och med hamnar i sängen på heltid eller får åka rullstol.
– Rejält tryck nedåt som gör mig kissnödig när jag står eller går. Är kissnödig typ hela tiden verkligen så länge jag inte sitter. Så tröttsamt. Har dock inte besvär att jag kissar på mig eller så. Inte när jag nyser eller hoppar heller. Speciellt inte om jag kommer ihåg att knipa precis innan det är dags att nysa. Man får väl vara tacksam för det lilla.
– Har börjat bli väldigt noga med att ta mina kosttillskott. Och tar nu kvällsmagnesium varje kväll för att försöka komma undan kryp i benen.
– Har fått något konstigt med min tumme (vänster sida) och den har börjat rycka från ingenstans. Sååå läskigt ;p Kommer och går lite. Typ som muskelryckningar i ögonlocket ungefär. Och så är jag bara allmänt svagare i den armen med så gissar på att jag har någon nerv i kläm eller så. Frågade om detta på instagram och många hade haft liknande besvär speciellt under graviditet. Är ju så mycket som förändras i kroppen.
– Har rätt onda och obehagliga sammandragningar kvällstid.
– Mycket orostankar har börjat inför förlossningen, om allt är bra med bebis osv osv osv. Får alltid otroligt mycket tankar mot slutet av graviditeterna och det tynger psyket rejält. Blir väldigt ängslig och känslig.
– Har ofta hjärtklappning och oregelbundna hjärtslag. Är superläskigt när det händer. Jag har ju gjort ultraljud på att hjärta 2021 (på grund av att Jolie är född med hjärtfel) så gissar på att det är som många av er skrivit att hjärtat bara jobbar sjukt mycket hårdare och ska pumpa runt 2 liter extra blod. Verkade helt normalt. Har ändå ringt vården för att rådfråga så väntar på återkoppling.
– Man känner att bebis är större där inne nu. Vissa rörelser gör ont och ibland hamnar den lille rakt mot magsäcken så att jag får en känsla av att jag måste kräkas. Ibland ligger han mot kissblåsan och ibland gör det bara ont när han trycker mot huden så jag skriker rakt ut. Och rörelserna är mer svepande och stora nu och inte lika små som dom har varit tidigare. Han reagerar också på höga ljud eller om ex. hans pappa pratar med honom. Jättemysigt.
I vecka 31 står det att bebisen väger cirka 1,6 kg och kan skilja på ljus och mörker. Naglarna har vuxit ut! Nu ska väl bebben mest lägga på sig vikt och utveckla sina lungor. Kan knappt förstå att det är en i princip färdig minibebis i min mage. Det är så mäktigt! Längtar efter att då träffa honom och även om vi inte vet något alls om honom just nu så kommer han att vara så otroligt självklar när han väl är här hos oss. Ser fram emot massor av bebisgos denna vinter. Älskar verkligen nyfödd och bebistiden.
Tänkte förresten på en grej. Det där med att jag ”klagar” mycket på att vara gravid eller upplever allt negativt. Har ni läst 1177 lista om VANLIGA besvär vid graviditet!? Om inte så gör det ;p Det är liksom en MILSLÅNG lista och det är dom ”vanliga” besvären. Vanliga besvären. Inte alla – utan vanliga. Jag tycker att det är värt att vara gravid på grund av att man får barnet som belöning och jag lever och dör för mina barn MEN är det rimligt att alla ska älska att vara gravida? Eller vara tysta och tacksamma bara för att dom är det? Tror ni att män hade varit tysta om dom hade haft alla dessa besvär i listan samtidigt eller avlösande? Skulle inte tro det va? ;p Stör mig så mycket på alla som tycker att man ska lida i tystnad 2024. Så jag slår återigen ett slag för att jag hatar att vara gravid och det är det absolut värsta tillståndet jag kan tänka mig att vara i. Känner mig bakbunden, fast och låst i min egna kropp, kan knappt sitta skönt längre och har andnöd konstant för att mina lungor är helt hopklämda och jobbar stenhårt för att ge både mig och bebis syre. Känner att mitt egna liv och allt jag är och vill göra är på konstant paus under nio månader och att jag bara får lida mig igenom dom för att sedan komma ut på andra sidan. Att jag ger upp allt som är viktigt för mig som människa och inte har något för mig eller av mig kvar. HÄR är listan förresten. Men ja, det är väl superkul att drabbas av typ alla dessa problem under nio månaders tid. Njuta ska man göra. Oj, så bitter man kan vara men ja det är jag absolut just nu =)
Jag tänker att för en person som exempelvis gillar att träna så är det en jättesorg att plötsligt inte kunna träna nästan alls. På grund av smärta, på grund av extrem trötthet, på grund av att en stor mage gör att du faktiskt inte kan utföra dom övningar som du brukar. Det är jobbigt att inte kunna se något när man rakar sig ex. där nere och när man ändå försöker så bara öser det blod för att allt är svullet, stort och bara inte som vanligt. Att plötsligt knappt kunna vända sig i sängen för att magen är i vägen och att sova så oskönt och obekvämt. Vakna flera gånger per natt av smärtor eller att armar domnat bort.. Eller att benen bara får världens muskelsammandragningar så att man måste massera dom i en kvart innan man kan försöka somna om.. Att plötsligt ha halsbränna konstant och kräkas upp det man just åt för att man böjer sig framåt. Att inte kunna ta på sig skorna längre eller ta sig upp från soffan som vanligt. Extremt torra slemhinnor som är svullna, hemorrojder.. Och detta är liksom dom SMÅ bekymmer som jag har som gravid. Som jag knappt tänker på särskilt mycket för att dom övriga problemen med smärtor eller svårt att andas exempelvis tar över. Vi kvinnor är så uppfostrade till att aldrig klaga och bara bita ihop och jag vill inte att det ska vara så när min dotter är vuxen. Bara för att det var så på våra morföräldrars och föräldrars tid så ska det inte behöva vara så nu. Och OM man njuter av att vara gravid är det jättevackert och underbart MEN bara en sådan sak som att anpassa hela sitt liv och vardagliga rutiner under så lång tid är smärtsamt för psyket. Och att kanske må illa en hel graviditet eller 26 veckor är också extremt påfrestande. Att kräkas och ha känslan av en rejäl magsjuka dygnet runt i 15 eller 30 veckor bryter ner en rejält och det är liksom BARA illamåendedelen vi pratar då. Ni fattar nog var jag vill komma. Jag vill inte att det ska vara något som man inte pratar om när mina barn växer upp. Samma sak gäller liksom mens, kvinnliga hormoner – allt sådant. Jag vill att alla ska få göra sig hörda och att det ska vara noll skam i att må dåligt eller liknande. Bara att förlossningsdepression fortfarande är något många skäms över att ha och inte söker hjälp för tycker jag är helt fruktansvärt. Och att förlossningsskador inte pratas mer om när ENORMT många kvinnor (visst är det väl mer än hälften eller har jag fel!?) drabbas av framfall eller andra problem efter en förlossning. Vissa kissar på sig varje gång dom hoppar eller nyser och andra läcker lite hela tiden. Alltså det är så mycket man bara inte pratar om och tystar ner. Bara det fina och härliga ska lyftas. Och man ska skämmas och är en sämre mamma om man inte älskar att vara gravid, om man drabbas av förlossningsdepression efteråt osv. Jag vill verkligen inte att det ska vara så mer. Jag vill hjälpa andra att känna att det är OKEJ. Och bara det att ens kropp förändras så extremt mycket (kanske till och med permanent) med bristningar, viktuppgång, delade magmuskler på många cm som aldrig går ihop för vissa (och orsakar ryggproblem eller andra besvär).. Bara en sådan sak. Och det ska man inte heller klaga på utan bara älska sin nya kropp för annars förtjänar man inte sitt barn.
Ni förstår var jag vill komma!
Kommentarer
Du är jättefin som gravid!😍 En fråga, du mådde ju inte bra förra graviditeten/ teterna heller och fick tätt inpå även denna gång. Vad gör du för att stimulera de andra barnen och ge de den tid och uppmärksamhet de behöver under dessa svåra månader? Bara rådfrågar ☺️
Du är bäst❤️❤️❤️
Och vet du, hade du skrivit hur bra du hade det i din graviditet och hur bra du hade mått så hade folk klagat på det. 100% att folk hade skrivit och klagat på att du förskönar graviditeten. Folk hittar alltid nåt att klaga på!!
🙉🙈🐵
Har du en speciell navel piercing under graviditeten? ✨
Snälla, underbara du, kan du berätta vart dina kläder på sista bilden kommer ifrån?
Styrkekramar till dig ❤️
Jag tror att mycket handlar om förhållningssätt också. Jag har två barn och vet hur det är att vara gravid och vilka krämpor man kan ha. Även om det ibland var jobbigt så kände jag aldrig att jag HATADE att vara gravid. Det var ju ändå en process som jag själv hade valt och jag accepterade nog mest att det var som det var tills bebis kom. Tyckte även det var fint att känna att man skapade ett barn liksom, oavsett krämporna. Så tror att mycket även handlar om inställningen till sin graviditet.
krya på dej. Stretching är bra mot myrkrypningar. Tycker du är så stark som klarar av allt så bra. Jag har blivit så skör när jag är dålig och oroar mej. Ska rensa ut sommarkläder jag vill inte spara på sånt jag inte använder. Ta hand om dej och försök ta det lugnt. kram.
😊🦋🌸
Lycka till på förlossningen sen ska du få en son till
Det är skittufft att vara gravid!
Har dock själv aldrig varit med om att någon tycker att kvinnor ska vara tysta och lida i tystnad samt inte heller hört från någon att man inte får klaga när man är gravid utan endast vara tacksam att man ens kan bli gravid.
Däremot så upplever jag själv att det blir bättre om jag fokuserar på det positiva än att allt det negativa ska ta över, för det gör mig varken gladare eller minskar på alla krämpor och smärtor 😊
förstår dig helt & hållet med att de är hemskt att vara gravid, jag är i v32 (33 på onsdag) med tvillingar & jag mår piss, mådde konstant illa till ca v22 sen började allt annat, jag har karpaltunnelsyndrom & händer domnar hela tiden, är så svullen i benen & börjar även svullna över allt nu, sover knappt längre, kan inte ta mig upp ut soffan, gå i trappor, nej de är hemskt, sen har vi lite tillväxthämning på ena flickan så sen v17 har vi gått på kontroll 1 gång i veckan nu sen 5 veckor tillbaka så går vi 2 gånger i veckan, då är de ett besök på ca 3 timmar med ultraljud, flödesmätningar & ctg allt känna bara skit & man orkar inte mycket längre.. nu har jag ca 1 månad kvar till planerat kejsarsnitt men som sagt undrar hur man ska orka, kan knappt andas eller äta längre för dom tar aå mycket plats.
samtidigt som de är den lyckligaste tiden i livet att snart få träffa sina underverk så man vill knappt klaga när nån frågar hur man mår haha nej synd man inte bara kan hoppa 9 månader förbi graviditet & bara ha sin bebis hos sig 😅
Nej men man får väl göra precis som man vill, detta är ju ditt forum och du får lyfta fram allt negativt så mycket du vill! Det jag har tänkt på bara är (nu relaterar jag enbart till mig själv) att ju mer jag klagar ju mer bekräftar jag allt det jobbiga. Jag är själv höggravid, v 38 och har 4 barn sedan innan. Har en hel del krämpor, tycker att livet går i ett och har i perioder varit helt ensam med alla barn pga min mans jobb. Men försöker gå in i allt med ett positivt tänk att allt går bra, och tycker att det hjälper! Märker på mig själv hur mycket det drar ner mig och hur mycket tyngre alla krämpor och situationer blir ju mer jag benämner dem. Men som sagt, det är så jag funkar och det funkar kanske inte för alla! Och jag har absolut mina stunder när jag bryter ihop och tycker att allt blir för mycket, men nu menar jag ett generellt tankesätt jag försöker ha genom livet! ❤️😊