Hej på er fina <3

Hoppas att allt är bra med er! Lovveckan har gått snabbt och vi har haft det intensivt men superbra! Vi har kidsen på påsklovet med och då ska vi iväg på en liten roadtrip som vi håller på att planera nu. Är ju bara ett par veckor bort.

Jag tror för övrigt att jag har någon typ av 30årskris eller så är det den där fasen där man börjat hitta sig själv igen efter post partum. Är fortfarande inte där till 100% men börjar ändå sakta men säkert bli mig själv igen efter graviditet och förlossning. Har läst att det kan ta upp till sju år för en kvinna att återhämta sig HELT efter att ha burit och fött ett barn. Det är helt otroligt vad vi går igenom för att sätta ett barn till världen och jag tycker att det är SÅ bra att det nu 2024 pratas mer om vad det faktiskt innebär att vara gravid och framförallt vad det innebär att vara POST PARTUM. Det känns som att det är något som inte ens existerade på typ 90-talet? Eller det gjorde det ju såklart men det pratades inte alls på samma upplysta vis om det som det gör idag.

Om jag skulle få säga några ord till er som är post partum eller snart blir:

• Var snäll mot dig själv. Omfamna dig själv. Var din egna vän. Försök att sänka kraven på dig själv även om det är svårt. Och alla känslor som du går igenom är okej. Det är okej att sakna sig själv, sin kropp, sitt gamla liv innan barnet. Det är okej att känna exakt allt du känner just nu. Och du är inte ensam. Ta dina känslor på stort allvar och det finns ingen skam i dom alls. Vad du än känner så behöver du inte skämmas för det. Tillåt dig själv att känna exakt allt du känner och tryck inte bort dina känslor. Dom är okej och dom är viktiga. Det är din sanning här och nu.
• Anpassa besök efter DIG. Om du vill ha besök så ta hjälp av besöket med disk, städning, tvätt, matlagning. Om du inte vill ha besök så ha inte besök! Jag hör absolut till kategorin som absolut inte vill ha besök efter en förlossning. Jag har känt mig som ett stort, djupt, öppet sår (vilket man typ också är med allt avslag), full av känslor, tårar överallt. Jag har bara velat landa ifred med den nya familjemedlemmen och haft en önskan om att komma lite, lite på fötter först.
• Det blir enklare. Jag lovar. Det kommer bättre och lättare tider. Du kommer att må bra igen <3 Det du känner nu är inte det du kommer känna för alltid. Som det är just nu kommer det inte att vara för alltid.
• Prioritera vila! Och försök att ge dig själv den återhämtning du behöver. Prioritera dig själv före alla hemmasysslor och ta hjälp av nära och kära (om du vill) + lassa över mer på din partner. Bara att amma är liksom ett heltidsjobb i sig (om du nu väljer att amma) och tar extremt mycket kraft och energi av dig och din kropp. Återigen – var snäll mot dig själv <3

Hur som helst så har jag mycket djupa tankar just nu. Om typ ALLT. Kan ligga och övertänka saker i evigheter på ett vis som jag inte har gjort förut. Eller jo, när Jolie var typ 1,5 år hade jag också vääääldigt mycket tankar. Därför har jag svårt att avgöra om det är en 30årskris eller om det bara är att jag börjar bli mig själv igen efter Kenzo. Har även mycket ytliga tankar. Börjar känna av att jag är äldre, att jag ser äldre ut. Och så slits jag mellan att jag får panik över att bli äldre samtidigt som jag trivs så otroligt bra där jag är i livet just nu. Det går liksom inte ihop i mitt huvud. Tycker om att vara klokare, ha mer erfarenhet av livet, veta exakt vad jag vill och var jag ska. Älskar att jag är mer trygg i vem jag är, vad jag behöver och vad jag trivs med och inte. Älskar att se barnen växa upp och även att lära känna mig själv allt mer för varje år. Samtidigt vill jag inte bli äldre eller gammal. 29 år i år då.. Om två månader. Det är sjukt. Var har tiden tagit vägen? Men jag är ändå nöjd och stolt över allt jag har åstadkommit. Från 19 år och gravid till 29 år och trebarnsmamma. Har hunnit göra livets resa och verkligen tagit vara på varje år jag har fått på exakt alla vis. Har testat olika jobb, har startat bolag, har byggt hus, har förverkligat alla mina drömmar såhär långt. Har gift mig jätteung och separerat. Behövt plocka upp tusentals bitar av mig själv och knappt vetat vem jag är. Sakta men säkert kommit på fötter och hittat mig och min egna väg. Har levt singellivet, hittat mig själv, format mig själv till den kvinna jag är och vill vara. Varit konsekvent mot mig själv och haft rutiner för att komma dit jag vill både kroppsligt och mentalt. Har funnits där för mig själv när ingen annan har gjort det, har jobbat på (och gör fortfarande) att bli min egna bästa vän. Har spenderat många timmar hos psykolog för att reda ut mitt förflutna och lära känna mig själv och varför jag fungerar som jag gör med det bagaget jag har. Och mitt i allt det här träffade jag kärleken igen och vågade både gifta mig och skaffa barn igen trots att dom dörrarna kändes väldigt stängda. Ville bara leva för mig och med mig själv. Och med mina barn. Eller ja, jag tänkte ju absolut att jag ville dela livet med någon men absolut inte gå in i ett familjeliv med någon igen. Det jag har lärt mig längs livets resa såhär långt är iallafall att man inte kan planera något eller bestämma något. Och det är ju så klyschigt men man ska aldrig säga aldrig. Jag har också lärt mig att man behöver olika människor i olika delar och tidsepoker av sitt liv. Jag har vissa vänner som har hängt med från tidigt i livet men majoriteten av alla i ditt liv kommer att komma och gå. Den viktigaste relationen du har i ditt liv är den du har till dig själv. För dig själv kommer du alltid att behöva dras med. Så vårda den relationen väl. Var sann mot dig själv, ditt hjärta och din magkänsla. Lev aldrig för någon annan eller genom någon annan. Forma ett liv som du kan leva även ensam. Som du kan vara självständig i ifall du någon dag plötsligt skulle vara just ensam. Se till att du alltid har dig själv och kan backa upp dig själv.

Och en till grej. Som jag tycker är så viktig. Vi människor förändras aldrig säger ju vissa. Och det är kanske delvis sant. Jag tror att vissa delar av oss aldrig förändras. Vissa egenskaper och åsikter kanske vi bär med oss hela livet. Men jag tror också på att vi är gjorda för ständig förändring. Att det är bra för oss. Vi är gjorda för att växa och utmana oss själva. Jag tror på att det är viktigt att utmana sig själv och ha en omgivning som kan hjälpa till att utmana lite med. Hur kul är det att vara på exakt samma plats om tre år som du är på idag? Och då pratar jag inte om att man ska flytta eller jobba med något annat utan jag pratar om den där förändringen inuti dig. I din hjärna. Att utveckla sig själv, sina tankar och sitt sinne. Att våga ifrågasätta sig själv utan att klanka ner på sig själv. Att gräva djupare i varför man är som man är och att forma sig själv till den människan man faktiskt vill vara. Och att omge sig med människor som stöttar en i den resan är också lika viktigt.

Önskar er en fin dag och start på veckan. Stor kram/G