Alltså jag måste få hylla mina stora barn. Egentligen alla mina barn såklart MEN jag vill hylla dom stora för att dom är så otroliga storasyskon till sin lillebror. Jag är så glad att jag träffade min man, blev kär och fick ett till barn. Får rysningar av obehag när jag tänker på att jag faktiskt tänkte sterilisera mig samma månad som vi träffades för att jag var så nöjd med mitt liv och INTE ville bli kär, vara korkad och få ett till barn. Jag tycker verkligen att en graviditet och bebistid är en riktig kvinnofälla just på grund av att man mår skit (jag iallafall) och på så vis förlorar möjlighet till att jobba = inkomstbortfall = man blir beroende av en man. Typ så. Låter kanske hårt och sjukt men så har jag känt och jag var livrädd för att bli kär i någon som ville ha barn efter min skilsmässa med stora barnens pappa. Och på så vis då bli gravid och ”förstöra mitt liv för en man”. Ni kanske tycker att det låter sjukt och hårt som sagt men så resonerade jag. Ville inte förlora arbetstid, ville inte hamna i en sits där jag mådde för dåligt för att vara självständig som gravid eller blev låst med en bebis och inte kunde jobba och leva mitt liv som jag gjort innan och trivts i. Tänkte till och med så långt där och då att jag inte ville få kroppsliga förändringar för en man för att jag var kär och dum. För en graviditet ger ju verkligen en helt ny kropp och jag var så nöjd där och då. Ville inte offra allt i mitt liv + min kropp som jag byggt upp under många år med träning. Ville inte offra något och hamna i en sits där jag kanske blev lämnad och hade gett exakt allt av mig själv. Och kanske till och med förlorat stora delar av mig själv och det som är viktigt för mig. Ni fattar. Och där kom min man och så blev det bebis och jag är SÅ tacksam för det. Så glad att jag hann ångra mig om fler barn. Och han har ju tagit maximalt ansvar över sin son (och mina stora barn till och med) sedan dag ett och jag har inte känt mig låst mer än typ Kenzos fyra första månader när han verkligen hängde på mitt bröst dygnet runt. Och det kändes helt okej för jag är ju väldigt mammig som bebismamma och vill vara ett med min bebis. Tycker liksom det är jobbigt när någon annan håller mitt barn första månaderna. Och det är ju inte så konstigt med tanke på att bebisen precis bott i min mage och varit ett med mig i nästan ett års tid. Hur som helst! Min man har ju varit lika mycket förälder som jag är och jag känner fortfarande frihet i att kunna jobba och även leva på med mitt liv. Så ja, tacksam är ordet. Det blev ju väldigt, väldigt bra. Även om det har varit en omställning för oss att bli föräldrar tillsammans och att mycket förändrats på kort tid så har mitt barn fått den bästa pappan i världen. Och jag vet att han alltid kommer att göra precis allt för sin son och alltid ta ansvar för honom.

Haha. gud vilken avstickare i inlägget. Det jag ville komma till är iallafall att jag är så glad över åldersskillnaden mellan mina stora och min minsta. Och hade jag inte träffat min make hade jag ju aldrig fått uppleva den. Men det är något magiskt med att ha stora barn som verkligen tar hand om det lilla barnet. Hjärtat gör volter över hur omhändertagande, ansvarsfulla och kärleksfulla dom är med sin bror. Och han vill verkligen vara med dom exakt hela tiden. Det är så fint! Dom tar sig an honom på ett vis som jag aldrig hade kunnat drömma om och det är så fint att få uppleva det varje dag när dom är här hos oss. Så detta inlägg är verkligen en hyllning till mina stora kids för allt dom gör med och för sin bror varje dag. Och jag är så så så så glad att jag får uppleva detta på första parkett.

När Jason och Jolie var små var Jason absolut en otrolig storebror också. Men det skiljer ju bara två år mellan dom = han var fortfarande en stor bebis själv. Ni förstår =) Tack livet för att jag blev kär trots allt och tack livet för att det blev ett till barn. Det har varit slitsamt och intensivt på många vis. En stor omställning för mig både psykiskt och fysiskt. Men tänk vilken lycka att vi fick lilla Kenzo. En lycka för alla i familjen!

Här visar storebror hur man ritar.

Mina minstingar <3

Bästa storasyster! Hon tar typ för mycket ansvar över Kenzo, haha. ”Mamma har Kenzo också ätit lunch nu?” ”Mamma, kommer Kenzo inte frysa sådär?” ”Mamma, ska du också klippa Kenzos naglar nu?”. Jolie är verkligen som en liten minimamma. Och hon pratar med honom som om han vore den klokaste lilla människan i världen. Förklarar allt superpedagogiskt och säger åt honom jättepedagogiskt när han gör något ”fel” eller ”dumt”.

Såhär låg dom i en halvtimme framför tvn.

Brorsorna <3 Jason har verkligen det största hjärtat i världen och är så sympatisk och omtänksam. Han har aldrig någonsin varit svartsjuk på något av sina syskon utan alltid bara glad för deras skull, glad för allt dom får.. Han inspirerar mig varje dag!