Så härligt det ser ut! En fråga som inte rör inlägget men som jag funderar över. Gällande att vara ”lättklädd” – vad får du för typ av reaktioner av folk i allmänhet? Jag tänker t.ex. på bilden när ni är ute och tar en drink. Kan inte hjälpa mig att känna mig som något form av köttstycke när jag klär mig avslöjande och jag gillar inte hur män i regel beter sig i de lägena – kan vara både blickar eller rena kommentarer. Hur är det för dig? Får du vara ifred eller bryr du dig inte/märker inte? Bara av nyfikenhet, detta är på inget sätt menat som att skamma kvinnor utan snarare en känga till de män som inte kan bete sig.

Fick denna fråga igår och jag har funderat lite på det själv.. Alltså jag har ju (som ni som har följt mig genom dessa 10 år redan vet) ALLTID haft urringat och vringat på mig. Har också alltid haft stora bröst. Alltså aaaalltid. Dom blev sedan tommare efter fyra års amning och jag kände att jag ”saknade” mitt gamla jag. Valde därför att lägga mig under kniven då jag bara var 26 år gammal och ville känna mig just som mig själv igen utseendemässigt. Och ja, absolut man kan vänja sig vid sitt nya utseende med.. Och jag funderade på detta SÅ länge fram och tillbaka. Som ni vet så har min dotter gjort en stor, öppen hjärtoperation och tanken på att jag då skulle operera brösten bara av estetiska själ väckte otroligt mycket tankar i mig. För en operation är ju alltid en risk. Och skulle jag då ta den för ett par pattar liksom? När hon har riskerat livet och gjort en stor operation för att överleva? Det kändes bara så fel. Samtidigt så ville jag verkligen göra det. Och där stod jag och velade fram och tillbaka. Gick på flera konsultationer, funderade, ångrade mig och till slut bestämde jag mig för att jag verkligen ville. Jag ska ju förhoppningsvis leva ett långt liv och jag vill trivas i kroppen jag har. Sedan får alla tycka exakt vad dom vill om operationer och jag är själv extremt kluven just för att jag vill att min egna dotter ska tycka om sig själv precis som hon är. Jag tror dock tyvärr inte att det är hur jag ser ut, hur mycket jag opererar mig eller hur mycket jag sminkar mig som styr utan snarare hur jag är mot henne och hur jag lär henne att älska sig själv baserat på vem hon ÄR och inte på vad hon gör/hur hon ser ut osv..  Anledningen till varför jag VET detta är att jag har egen erfarenhet inom detta så det skriker om det. Och jag är så extremt osäker på mig själv, har kass självkänsla, tycker aldrig att jag duger och pratar väldigt dåligt till mig själv för det mesta. Så att mitt barn kommer att vara osäker på sig själv för att jag har gjort mina bröst och vilja göra samma sak har jag svårt att tro. Nu har jag bara gjort mina bröst och inga andra operationer och svävade iväg lite i mina tankar + svarar inte ens på frågan MEN det jag vill komma till är att jag gjorde mina bröst för att jag saknade att ha brösten jag hade innan barnen. Och jag vet att jag hade kunnat vänja mig med årens gång men tror att jag hade saknat det konstant ändå – just för att jag faktiskt trivdes väldigt bra i brösten jag hade innan.

Hur som helst! Som sagt – jag svävade iväg lite väl mycket.. Jag har faktiskt inte tänkt särskilt mycket på hur andra ser mig. Jag och min bästa vän pratar ofta om att livet är för kort för att bry sig om andras åsikter. Jag lägger noll värdering i om andra har grön ögonskugga, enorma läppar, hår ner till knävecket, är utan ögonbryn, klär ut sig i tomtedräkt.. Alltså jag bryr mig genuint inte hur någon annan väljer att se ut eller väljer att klä sig. Jag har fullt upp med mitt egna  ;p Och om någon lägger värdering i hur jag klär mig och tycker att det på något vis är fel eller liknande så tycker jag att det säger mer om dom än om mig. Då har man för lite att göra. Jag skulle aldrig heller låta bli att klä mig som jag vill bara för att män där ute ser mig som ett köttstycke. Är inte ute efter att dom ska vilja ha mig heller utan vill bara själv känna mig snygg för mig själv. Jag har ju varit gift i princip hela mitt vuxna liv. Och helt ärligt tycker jag mest att det är extremt obehagligt om någon kommer fram till mig eller försöker prata med mig av motsatta kön. Alltid varit extremt dissig också och alltid haft EN person som jag vill vara snygg för. Och jag har alltid klätt mig som jag gjort för att jag vill det och känner mig fin så. Det är ”min stil” på något vis. Sedan har den ändrats år efter år på olika vis MEN jag har ju som ni vet alltid haft urringat eller vringat, tighta kläder osv.

Har absolut fått både blickar och kommentarer genom åren och det har jag inte brytt mig så mycket om. Just ute bland folk rör det mig inte i ryggen. När det spelar roll är ju om jag är ensam och hamnar i en obehaglig situation. Så ja, måste ju passa på att skriva att jag faktiskt (tyvärr) tänker på hur jag klär mig beroende på situation. Vet jag att jag ska hem sent ensam så kanske jag tänker till med att ha på mig en större jacka eller liknande. Är i allmänhet livrädd för män och har alltid varit! Inte livrädd för att gå ut med en tjejkompis och dricka drinkar (för då är man ju bland mängder av människor) men livrädd dom gånger jag har varit ensam då jag varit med om mycket konstiga, läskiga saker. Allt ifrån att jag blev jagad på Gotland en gång av ett stort killgäng till när vi var i Göteborg för att Jolie skulle opereras och några killar omringade mig mitt i natten på en mack när jag skulle köpa dricka efter ett sent gympass. Alltså jag är LIVRÄDD för killar. Så jag tänker mig absolut för om jag är ensam men sådär ute bland folk med vänner eller partner så känner jag mig ändå trygg att klä mig som jag vill. Och det tycker jag att alla ska göra! Varför ska man stoppas för att man är rädd för vad andra ska tycka? Och som sagt – vill män se mig som ett köttstycke för att jag klär mig som jag gör så får dom ju göra det. Ser dom mig som ett par vandrande bröst får dom också göra det. Spelar verkligen ingen roll för mig. Behöver ju inte bevisa för dom att jag är mer än det heller!? Jag är liksom jättekär, gift och har bara ögon för min man. Tycker dessutom att han är snyggast i hela världen och det säger jag verkligen från hjärtat. Och så länge han vet att jag är mer än ett köttstycke (vilket han gör) så är jag nöjd. Bär stolt min ring på fingret! =)

Känner mig faktiskt mest bekväm att klä mig som jag vill när jag är med min man!! För då vågar ingen kommentera något alls och jag känner mig alltid trygg =)