Ja, hörni! Ni läste rätt. Såhär ganska precis nio månader senare har jag bestämt mig för att slå mig ned vid datorn och skriva min förlossningsberättelse.

Jag minns faktiskt inte allt helt perfekt men tillräckligt för att få ihop den tror jag. Vet inte ens om jag gör det mest för min eller er skull men det känns så självklart att jag ska ha min tredje förlossning nedskriven någonstans med. Är så fint att kunna se tillbaka. Är ni redo? Jag är faktiskt det, haha. Äntligen.

Jag kommer aldrig glömma den där julen. Julen 2022. Alltså den var hemsk.. Jag hade galna förvärkar som kom lite för ofta för att vara just förvärkar. Onda var dom också. Jag orkade ingenting och ville ingenting. Minns att jag var ledsen. Tanken var att julen 2022 skulle vara min jul men jag var övertygad om att bebis skulle ha kommit den 24e december. Jag var beräknad den 23e som ni kanske minns.. Redan i början av månaden sa jag till barnens pappa att han får ta kidsen just för att jag hade den där övertygelsen om att jag skulle ligga på BB med en bebis i famnen precis den dagen. Dagarna gick och plötsligt var det den 24e december. Hade jag en bebis i famnen? Svar: NEJ!

Ni som har gått över tiden vet hur enormt påfrestande det kan vara. Man går från att tycka att det är jobbigt att vara höggravid – med allt vad det innebär, till att tycka att det är JÄTTEjobbigt. Även om det handlar om en eller två dagar så kan det vara så otroligt psykiskt påfrestande att passera datumet som man har väntat på i nio långa månader. Och ja, där stod jag på självaste julafton med en enorm mage och förvärkar från helvetet. Var så ledsen, frustrerad och besviken och faktiskt mest ledsen över att jag inte hade köpt någon julmat eller förberett något till barnen mer än julklappar. Hämtade iallafall hem Jason och Jolie, åt tomtegröt till lunch, dom fick öppna sina klappar och mot eftermiddagen körde vi tillbaka dom till pappan. Och jag var så ledsen. Satt där i bilen med min stora mage och bara fulgrät när vi släppte av dom just för att hela tanken faktiskt var att det var just VÅR jul i år. Och att jag faktiskt hade kunnat haft dom hela dagen såhär med facit i hand. Hade ju ingen bebis i famnen och låg inte på BB.

Väl hemkomna så hade vi väääärldens tjafs. Jag med mina hormoner bara brast och exploderade och vi bråkade ihjäl oss. Slutade med att jag faktiskt satt ensam på självaste julaftonskvällen med förvärkar och var så arg, ledsen, förbannad, galen, förstörd.. Alltså jag mådde inte alls bra. Inget som jag bloggade om där och då men så var det faktiskt. Förvärkarna blev tätare och tätare men jag visste också att dom faktiskt inte behöver betyda något alls. Med Jolie hade jag förvärkar redan från vecka 36 och alla var smärtsamma och jobbiga. Var helt slut när jag väl kom in i vecka 40. Hade haft ont så länge. Dock gjorde dessa värkar sitt jobb och när jag väl kom in för att föda henne så var jag öppen 6 cm. Kroppen hade gjort jobbet saaaakta men säkert under flera veckors tid tydligen, enligt barnmorskan.

Där låg jag iallafall. Ensam i soffan på julafton. En jobbig sådan. Låg och grät och ringde till slut till förlossningen. ”Ni måste sätta igång mig nu för jag orkar inte mer”. ”Men det är ju julafton” sa en vänlig röst på andra sidan. Vad spelar det för roll!? Jag vill föda barn och det är nu. Ville inte vara gravid en sekund till. Ville inte ha ont en dag till. Nu fick det fasiken vara nog. Efter mycket gråt från min sida så sa den vänliga rösten på andra sidan att jag skulle komma in och få en sovdos så att jag kunde sova en stund iallafall trots smärtan. Och jag åkte såklart in.

När jag kommer in till förlossningen så möts jag av samma barnmorska som var med när jag födde Jolie. Och gud vad det brast för mig. Jag bara grät och grät och bad henne starta igång det. Grät till och med så mycket att mina lösfransar lossnade och då mina vänner har jag gråtit väldigt mycket. Limmet är rätt starkt 😉 Blev uppkopplad och mycket riktigt hade jag ”riktiga” och onda värkar men dom kom lite för oregelbundet för att det skulle vara helt igång. Barnmorskan gjorde ett ultraljud som plåster på såren, jag fick se min gulliga bebis och fick också med mig en liten bild på honom. Hon sa att jag skulle åka hem och sova – ”imorgon kan vi sätta igång dig, du vill inte föda barn på julafton.” Jag lydde order och åkte hem och då var även min käre make hemma igen. Vi var fortfarande osams och ville inte prata med varandra så jag gick bara och la mig.

Klockan är nu 04:30. Nu är det inte julafton längre utan juldagen. Jag är halvt i sömnen och har så brutalt ont men känns samtidigt som att jag drömmer. Får upp mig själv och min tunga kropp ur sängen, vandrar till toan. Smärtan är borta? Drömde jag? Nej, den kommer tillbaka. Och nu gör det ONT. Inte sådär förvärksont utan riktigt ont. Jag går tillbaka till sängen och ligger där en stund med min mobil. Laddar ner en app som klockar värkar och dom kommer ungefär var femte minut. Väcker till slut min man som tror att jag bara vill dra igång ett bråk (det sa han dock inte då men fick veta det i efterhand, haha) och säger att det är dags att åka till förlossningen. Nuuuu ska jag föda barn. Han flyger såklart upp ur sängen och gör allt redo. Vi är fortfarande osams då vi aldrig löste bråket och är rätt praktiska med varandra, pratar om vad som ska med och inte. Väldigt stelt var det faktiskt, hehe.

Sätter oss i bilen. Klockan är kanske 05.00 nu. Värkarna blir allt glesare vilket gör mig jääääättearg men det är ju standard när man väl ska åka in. Jag ringer till förlossningen som ber mig komma dit för en undersökning och mycket väl så är värkarbetet igång och jag har börjat öppna mig lite. Det är dock lite för glest mellan värkarna. Barnmorskan konstaterar ändå att det är mitt tredje barn och att jag ska föda idag. ”Åk hem, ät något, ta en mysig dusch, se ett avsnitt serie och kom tillbaka”. Sagt och gjort. Vi åker hem igen och jag har ett enormt sug efter fryspizza. Den där med mozzarella på från Dr. Oetker ni vet, haha. Min stora craving under graviditeten som följde med hela vägen fram till förlossningsdagen. Ville ha en sådan till frukost helt enkelt. Kanske två till och med.

Mannen fixar pizza och jag ligger med värmekudde i soffan. Andas genom värkarna som börjar komma lite tätare igen. Och nu börjar dom göra väldigt ont också. Hinner äta kanske två bitar pizza innan smärtan är så pass ohanterlig att jag måste börja jobba mer med kroppen. Väljer att stå upp och hänga över matbordet samtidigt som jag andas och går in i mig själv. Nu måste vi åka in till förlossningen!

Vi åker tillbaka till sjukhuset och promenaden från parkeringen till förlossningen känns som världens längsta. Får stanna hela tiden och ta värk efter värk. Till slut kommer vi in och upp med hissen, jag blir undersökt och uppkopplad. Får kort därefter ett rum, en vit rock och en nättrosa. Jag var dödstrött men där någonstans vände det trötta till något annat. Den där ”föda-barn-kämpar-glöden” kom fram. Nu ska jag äntligen få träffa min bebis! Efter nio långa månader av väntan. Minns så väl hur chockad jag blev över hur pigg jag faktiskt blev. Hade varit rädd för hur tusan jag ska orka klämma ut en unge med den där galna tröttheten som jag bar på.

Vårt rum är pyttelitet. Direkt man kommer in så finns det en säng och bakom den ett fönster. Finns verkligen så minimalt med yta att man bara ryms att stå precis längs sängens bägge sidor. Jag som vill stå och röra mig rätt mycket när jag föder får lite smått panik men försöker ändå tänka att det kommer att gå bra.

Något som var viktigt för mig var att vi skulle få vara ensamma så mycket som möjligt i rummet. Det är så jag slappnar av som bäst. Tycker att det är jobbigt att ha en barnmorska vid min sida konstant och vill inte ha spring i rummet. Och något som var ännu mer viktigt för mig var att kunna stå upp för att skynda på förloppet så mycket som möjligt och för att få ner bebis till förlossningskanalen så snabbt som det bara gick. Vi höjde upp sängen så att jag kunde stå upp och luta mig över den. Jag är än så länge bara öppen cirka 4 cm och värkarna är inte alls särskilt regelbundna trots att dom kommer ofta.

Vi gick ju en privat förlossningskurs som pågick en hel dag och hade tränat på ett och annat. Och tur var väl det!? Under varje värk så stod mannen bakom mig och tryckte det hårdaste han kunde på mina höfter samtidigt som jag sög i mig lustgasen, haha. Och sådär höll vi på timme efter timme efter timme. Blev matad med saft och choklad däremellan. Drack hur många festisar som helst mellan alla värkar, haha.

När barnmorskan kommer in så har klockan blivit typ 11.00. Nu måste det väl snart vara dags att krysta tänker jag men till min stora besvikelse är jag bara öppen 5 cm. Det känns som ett stort, stort skämt. Hur är det möjligt att så många timmar bara har gett 1 ynka cm!? Och jag hade så ont och var så trött. Något som jag kanske inte heller har nämnt är att jag under denna förlossning kände ett så galet tryck nedåt hela tiden. Så jag hade ont HELA tiden och inte bara när värken kom. Gissar på att det kan ha varit att Kenzo faktiskt hade ett enormt huvud och vägde nästan 4,5 kg. Mitt största barn hittills. Men det visste jag ju inte där och då.

Barnmorskan frågar om jag vill ha någon smärtlindring och jag säger nej. Fortsätter med lustgasen ett tag till. Värkarna gör ondare och ondare och jag blir allt tröttare. Efter en stund kommer barnmorskan in igen och vill känna hur öppen jag är. Då går det plötsligt hål på hinnorna och värkarna blir supertäta och extremt smärtsamma. Mitt i allt detta så får vi också byta barnmorska då den som precis tog hål på hinnorna (av misstag) har gjort färdigt sitt pass. Detta var dock till min stora glädje då det kommer in en varm person med ett välkänt ansikte. Barnmorskan som kommer in har jag träffat flera gånger tidigare och vi har till och med nämnt flera gånger att vi HOPPAS att just hon är där när jag ska föda. Och vilken lycka att det blev så!

Vattnet har iallafall gått och jag ställer mig upp igen för att kunna vara lutad mot sängen. Skriker och vrålar i lustgasmasken varje värk och får fortfarande höftpress gång på gång. Är seriöst fascinerad över hur min man orkade stå och trycka så hårt på mina höfter under så många timmar, haha. Hur som helst så är värkarna jätteonda och jättetäta nu. Jag blir undersökt och är fortfarande bara öppen cirka 6 cm. Klockan är 13.00. Bebis har fått en elektrod på huvudet för att jag ska kunna stå upp lite mer fritt. Värkarna kommer varannan minut och pågår i en hel minut. Så har det varit senaste timmarna och min energi försvinner sakta men säkert. Min man säger hela, hela tiden att jag fixar det och att jag orkar. Att jag klarar detta och att jag gör det så jäkla bra. Och att höra dom orden på repeat ger mig lite, lite, lite mer ork för varje sekund som går.

Klockan blir 13:30. Barnmorskan är varm och SÅ snäll men ändå bestämd. Hon ser hur trött jag är och frågar om jag inte vill ha lite smärtlindring ändå. Jag är nästan redo att ge upp hela min ”jag-ska-aldrig-föda-barn-med-smärtlindring”-tanke. Värkarna är så intensiva och gör så fruktansvärt ont. Samtidigt så känner jag någonstans att jag nog kommer att vilja krysta när som helst. Och det ser plötsligt barnmorskan med utan att jag behöver säga minsta lilla.

”Lägg dig på sängen så ska jag undersöka dig, jag tror att du kommer börja krysta när som helst”. Jag kommer upp på sängen, lägger mig på rygg och mycket riktigt är det dags. På 30 minuter har jag snabbt öppnat mig resterande 4 cm. Allt gör så ont och allt är en dimma. Håller i lustgasmasken så hårt jag kan och vill bara försvinna av smärtan. Mannen trycker på mina knän för att det ska göra mindre ont och jag tar i så mycket jag bara kan. Hör en röst långt bort som säger ”en krystvärk till så är han ute”. Min kropp vilar i några sekunder och plötsligt börjar den skaka igen. Denna känsla är så jävla mäktig och jag har haft samma under alla tre förlossningar. Det är som att hela kroppen tar sats, blir helt skakig och trycker ut barnet själv. Jag behöver bara hjälpa till genom att trycka på och krysta. Känns nästan som när man har magsjuka och bara kräks utan att man kan stoppa det, haha. Jag tar iallafall i så mycket jag kan, trycker på för kung och fosterland och känner hur allt bara lättar. Nu är han ute.

Barnmorskan kittlar bebbe under foten och han börjar skrika. ”Ska pappa ta upp honom och lägga honom på bröstet?” frågar hon. Och plötsligt så låg han där. Min helt perfekta, älskade lilla Kenzo. Min största bebis.. Men jag tycker att han är pyttepytteliten. Barnmorskan frågar hur mycket jag tror att han väger och jag svamlar fram 2,3 kg. Hon skrattar till och jag förstår nu i efterhand varför då han vägde nästan dubbla. Hade verkligen glömt hur små nyfödda bebisar är.

Nu ligger vi bara där och myser. Någonstans mitt i allt detta så klipps navelsträngen och moderkakan krystas ut. Men jag minns inte ens det. Jag minns bara hur jag hade ögon för min bebis. Min extremt efterlängtade, stora, lilla bebis. Min lilla juldagsbebis. 4340 gram tung och 52 cm lång. Och alldeles, alldeles perfekt.

Och där mina vänner har ni min förlossningsberättelse. <3

 

Måste säga att jag är otroligt imponerad av min man och vilket stöd han var under förlossningen. Han var verkligen med mig hela tiden. Lugn, trygg, visste exakt vad han skulle göra. Kändes som att han hade varit med på typ tio förlossningar innan och hade mycket erfarenhet, hehe ;p Som ni ser så gav han mig höftpress med någon typ av tyg med men tyckte inte att det hjälpte lika bra som när han tryckte med händerna. Så efter några försök så fick han fortsätta trycka med just händerna. Han hade så ont efteråt! Och jag hade stora, enorma blåmärken över hela höfterna. Minns att jag mellan värkarna sa flera gånger att han skulle trycka ännu hårdare och ta i allt han kunde. Det hjälpte verkligen otroligt mot smärtan. Och han lyckades trycka väldigt hårt varje gång + hålla kvar så i en hel minut.

Och här kommer lite bilder från tiden på BB. Vi stannade där en natt då jag hade fött ett rätt stort barn och dom ville hålla koll på mina blödningar efteråt. Minns att dom tänkte transportera mig i en rullstol men slutade med att jag hoppade upp på benen, piggare än någonsin, la alla väskor i rullstolen och promenerade till BB med den som ”vagn” ;p Mannen fick bära vår lilla son.

Hela första natten så sov Kenzo hur bra som helst. Hans pappa med. Sov jag? Nej.. Jag var helt pigg. Låg och tittade på min bebis och kunde inte se mig mätt. Promenerade runt med honom i famnen i korridorerna på BB, åt mackor, drack juice och bara njöt över att ha honom på utsidan istället för i min mage. Grät glädjetårar, hade lyckorus, hade känslostormar och var bara så..lycklig. Lycklig över en perfekt liten pojke och lycklig över att slippa vara gravid och ha ont mer.

Och dessa bilder är från dagen efter förlossningen när vi blev utskrivna och fick ta med vår älskling hem. 

Tack Kenzo för att du gjorde mig till mamma igen och tack till min kropp och mitt psyke för att jag orkade ta mig igenom en tredje graviditet och förlossning. Och tack till min man som verkligen var världens bästa stöd och gjorde min förlossning till en trygg och positiv förlossning trots långa timmar av intensiv smärta.  

Och tack för att ni orkade läsa <3 Vet inte hur sammanhängande detta blev men skrev direkt från huvudet och hjärtat. Hoppas det blev en okej historia iallafall som går att hänga med i.

Nu ska jag krypa ner och somna bredvid min bebbe. Kram och godnatt/G