Jag har ju haft en blogg i eeeevigheter nu känns det som. Har bloggat sedan 2013 och hela min karriär började när jag flyttade till Göteborg utan pengar, boende eller jobb. Tror att folk tyckte att det var lite roligt att se hur det skulle gå för mig där nere. Blev gravid med Jason och i takt med det växte mina sociala medier. När han föddes exploderade det och vips så var det min inkomstkälla och det jag gjorde varje dag. Mäktigt ändå. Här kommer dom mest ställda frågorna genom min bloggkarriär:

– Varför kollar du ner på bilder?

För att hela min instagram och blogg var till en början full av tips. Tipsade om recept på pannkakor och smoothies, smink och outfits. Typ så. Jag har alltid varit kameraskygg och hatar att vara med på bild mer än allt i världen. Jag AVSKYR det verkligen. Tycker att det är så stelt och obekvämt att bli fotad och har alltid hållit mig borta när någon tar upp mobilen för att ta en bild. I takt med att mina sociala medier växte så ville fler och fler se personen bakom alla tips. Och då var jag sakta men säkert tvungen att visa upp mig själv lite mer. Jag har aldrig tyckt om det men har ändå gjort det lite smått. Det sitter i än idag för mig. Och på något vis så blir det lite lättare att vara med på dessa bilder om jag slipper kolla in i kameran. Sedan tycker jag sällan att jag blir bra på bild heller. Kan inte sminka mig som man ”ska” och det ser fint ut i verkligheten men på bild kan det se knäppt ut många gånger med telefonens kontraster osv. Jag vet inte.. Jag är bara så obekväm med att synas över huvud taget och har många gånger önskat att bloggen fortfarande var mer anonym. Så jag mötte det där offentliga och anonyma någonstans i mitten och började kolla ner på alla bilder. Kändes och känns mest bekvämt bara.

– Mitt sexliv! 

Jag har aldrig förstått varför folk vill veta saker om en främmandes människas sexliv. Det är ju så..privat!? Och sedan jag träffade min nuvarande partner så är frågor om sex dom mest ställda i varje frågestund. Får panik! Haha.. VARFÖR vill ni veta?

– Vikt och längd!

Detta är också frågor som jag inte förstår mig på. Jag är iallafall 169 och vet inte alls vad jag väger. Har gått upp cirka 14 kg alla mina graviditeter. Efteråt har jag aldrig brytt mig om vågen (äger inte ens någon) och har enbart brytt mig om känslan som jag har i kroppen och hur den har sett ut.

– Vad tjänar du?

Eftersom att vi har AB så kan vi styra lönen lite själva. Tar inte ut allt för mycket i lön utan mer bara så att vi kan leva ett bra liv. Resten får ligga kvar i företaget.

– Hur överlever man att få ett sjukt barn?

Man gör det bara. Jag minns stunden när vi fick veta att Jolie hade hjärtfel som om det vore igår. Jag kan känna känslan som jag hade i hela mig när läkaren sa orden. Jag minns också att jag grävde ner mig i sorg, var livrädd att hon skulle dö från mig och gång på gång undrade hur jag skulle orka.

Det är sjukt tungt och jobbigt att ha ett barn med sjukdom – oavsett vilken sjukdom det är. Resan är krokig och många gånger hemsk. Men den är också väldigt fin för man kommer ut starkare på andra sidan. Och man beundrar sin egna styrka men barnets styrka ännu mer. Med Jolie och hennes hjärtfel så kommer resan att vara livslång. Det är inget som hon någonsin kommer att bli ”frisk” ifrån även om det aldrig har märkts på henne att hon är sjuk. Jag ser henne inte som sjuk och har aldrig gjort. Hon har alltid varit som vilket barn som helst turligt nog. Men med medicinska ord så är hon ju just hjärtsjuk. Jag har alltid tänkt att om hon orkar så är det minsta jag kan göra att orka för henne. Och hennes styrka har inspirerat mig så många gånger när jag känner att jag vill ge upp på saker i livet. ”Om min dotter kan gå igenom en öppen hjärtoperation när hon är tre år så kan jag fixa detta hur lätt som helst”. Jag vet inte hur många gånger jag har haft den meningen som mantra genom jobbiga stunder eller händelser i livet sedan hon kom. Hennes styrka är min drivkraft och det som ger mig styrka många gånger. Det är sjukt hur mycket man lär sig genom sina barn och deras liv.

– Det känns som att du har så bråttom med allt. 

Detta har jag fått höra sedan jag var 19 år och blev gravid. Varför skaffade jag barn så tidigt? Varför byggde jag hus så tidigt? Varför gifte jag mig efter ett halvår tillsammans med min man? Varför skaffade vi barn så snabbt? För mig har frågan ett enkelt svar och det är att jag inte vill vänta. Om något känns rätt så gör jag det. Livet är tillräckligt långt för att hinna med allt man vill men alldeles för kort för att man ska vänta. Min första tanke brukar oftast vara rätt och det värsta som kan hända är att man misslyckas. Och vad gör det om 100 år? Vem kommer att bry sig om vad jag gjorde och inte när jag ligger i graven? Förmodligen ingen. Jag har valt att leva mitt liv för mig, skita i vad alla andra tycker och tänker och bara göra det som gör mig lycklig. Livet väntar liksom inte på någon. Det händer hela tiden och jag försöker njuta till max så länge det varar genom att följa min magkänsla och mitt hjärta – alltid.

Denna underbara, älskade lilla människa är ett resultat på mitt ”bråttom” och bland det bästa valet jag har gjort i hela mitt liv. =) Vet ni en sak förresten? Jag har faktiskt aldrig ångrat något. Det är klart att saker inte alltid har blivit som jag har tänkt och att jag flera gånger har funderat kring om jag borde ha gjort något annorlunda. Men jag landar alltid i att jag faktiskt inte ångrar minsta lilla steg jag har tagit framåt i livet. Och det är en så fantastiskt fin känsla.