Alltså jag mår så jäääävla dåligt just nu. Jag håller på att sluta snusa och abstinensen tar verkligen på mig så det är inte klokt. Är nästan omöjligt för mig att fungera ens okej i vanliga livet. Minns att när jag slutade snusa sist så var jag bara själv. Låg hemma i soffan i typ två veckor och bara åt och grät. Barnens pappa tog dom extra länge för att jag bara skulle få vara ifred och vänta ut dagarna.

Jag vet inte hur ni andra har gjort med snus/cigaretter och graviditet. Jag har ju snusat snus med bara nikotin i tre år nu och jag älskar det verkligen. Jag förstår att det låter sjukt för människor som aldrig har snusat och jag minns att jag innan jag själv började alltid sa att det verkar vara det äckligaste som finns och att jag aldrig kommer att börja ;p Men ja, jag började iallafall och nu känns det så självklart att bara klippa det helt utan någon form av nedtrappningsfas. Men det har varit ett sjukt jobbigt dygn för mig.

Jag känner mig så arg och lättirriterad. Stör mig på precis, precis allt. Alltså ALLT gör mig arg. Och jag är så ledsen samtidigt. Har grinat så många gånger idag och det är inte bara vanliga tårar utan jag får nästan svårt att andas när det kommer. När jag var på gymmet idag så hade jag noll ork och plötsligt kom jag på mig själv med att tårarna rann ner för kinderna även där. Det är sjukt hur beroende man kan vara av något och hur svårt det är att bryta sig fri. Sedan kan det ju vara att jag faktiskt inte vill sluta snusa (jag gillar ju mitt snus ;p) utan att jag enbart gör det för graviditetens skull. Mitt i allt det här kan jag bara komma på hur orättvist det är att just jag måste sluta för att det är jag som bär på barnet. Tycker att allt är orättvist just nu. Är liksom inte rationell i mina tankar för fem öre utan har som en enorm storm av känslor som bara cirkulerar genom hela kroppen och är omöjlig att stoppa. Känner mig ensam, vilsen, trött, tom och framförallt ledsen.

Det började faktiskt för två veckor sedan. Kände att jag hade mer PMS än vanligt innan mensen. Var inte mer arg eller sur utan bara mer låg och känslig. Saknade barnen SÅ mycket mer än vad jag brukar göra. Kollade på bilder på Jolie när jag satt på toa och grät över att jag inte skulle få ha henne i min famn på ytterligare ett par dagar som det var pappavecka. Blev chockad av mig själv då jag faktiskt inte en enda gång tidigare har känt den enorma saknaden som till och med ledde till tårar och en tomhet i hela mig. Annars har jag bara känt mig fortsatt känslig och mer ”mammig”. Saknade verkligen barnen overkligt mycket och när jag väl fick hem dom så kände jag bara att jag ville vara under deras hud och vara nära hela tiden. Och när jag plussade så kändes den där känsligheten så självklar och jag fattade vad som var den bakomliggande orsaken.

Vet inte ens vad jag vill med detta inlägg. Är bara ledsen och arg och trött och har noll livsglädje. Vet att det är abstinensen som talar men det är svårt att förstå det mitt i alla känslor. Känns just nu som att jag inte ens vet vem jag själv är och att jag aldrig kommer att bli glad igen. Vet ju att jag kommer att bli det när dom värsta dagarna är över men det känns så himla långt bort just nu. Är för övrigt hungrig hela tiden med. Vill äta exakt allt jag kommer åt och hela tiden.

Ska gosa ner mig under min värmefilt nu och gråta lite till. Tycker så synd om mig själv för stunden att det nästan är larvigt. Var världens gladaste den dagen jag fick plus och svävade på moln men direkt snusen plockades bort så har jag enbart varit så ledsen och gråtig. Känner mig ensammast i hela världen med.

Lovar att uppdatera er mer när jag mår bättre. Kanske inte världens roligaste inlägg men ni vet ju att jag alltid är ärlig här inne och vet att ni uppskattar ärligheten med. Stor kram/G