Oj, vad mycket jag har haft att smälta idag. Har varit hos min psykolog som ni vet och han känner ju mig rätt väl då jag har gått där till och från under cirka ett år. Fokuset har dock alltid legat på min stresshantering och liknande men idag gick vi in ännu mer på djupet. Jag fick lära mig mycket nytt om mig själv och bland annat att jag har något som heter ”ambivalent anknytning”. Tror att han sa att ungefär 20% har denna typ av anknytningsmönster och det är ofta något som kan sitta djupt rotat i en sedan barndomen. Anledningen till att jag väljer att skriva om detta är för att jag vet att jag inte är ensam och för att det känns viktigt att dela med sig av saker som kanske är mer tabubelagda eller ”skamliga” att prata om. F sa alltid till mig under vår relation att han tycker synd om mig för att jag har så mycket problem med mina känslor och att det inte är mitt fel att jag är så. Och jag har alltid vetat att jag är ”annorlunda” i mitt sätt att hantera vissa känslor men aldrig riktigt vetat exakt vad det beror på. I relationer är jag jätterädd att bli lämnad och när jag väl börjar älska någon på riktigt så blir det för mycket för mig och jag vill bara trycka bort personen istället. Och jag gör det oftast helt oprovocerat baserat på tankar som jag triggar igång själv i mitt huvud. För att jag är rädd att bli sårad. Så länge man inte kommer mig på djupet så triggas inte dessa sidor alls men när man väl får mig att känna något äkta som gör att jag känner att jag har något att förlora så går tankarna igång i perioder fram och tillbaka. Jag blir mest ledsen, nedstämd och extremt bekräftelsesökande när mina sådana här sidor kommer fram. Vet att det kan utspela sig på olika sätt för alla som har samma anknytningsmönster. När man är med om vissa saker som yngre så fastnar vissa mönster så djupt i en och vissa beteenden som beror på rädslor är ju bland dom värsta att hantera. Jag har ju alltid vetat hur jag är och varit rätt medveten om det men jag har aldrig vetat vad det beror på, varför jag är så och hur jag kan hantera det. Idag fick jag så mycket svar och det kändes så fint. Kändes som att jag var 1000 kg lättare när jag gick därifrån.
Det är så konstigt att lära känna sig själv i vuxen ålder. Är så glad över dagens möte och är så peppad på att försöka bryta mönster och göra saker bättre för mig själv.
Kommentarer
Åh det är så skönt att läsa att du är exakt likadan. Att du sätter ord på exakt samma sak som jag upplever i en relation. Tack för att du är så öppen med allt.<3
Åh, jag hoppas jag kan peppa med att säga att det går 100% att ändra sitt anknytningsmönster. Hade också ambivalent anknytningsmönster upp till 24 års ålder och det var ett sånt aha moment när jag insåg det (och varför jag drogs till en viss typ av killar). Du jobbar ju redan massor på dig själv så tror att med en medvetenhet om ditt mönster kan du lättare ändra det eller först av allt bli uppmärksam när det utspelar sig. Sen verkar din kille vara en väldigt bra person vilket är så viktigt, min sambo har gjort mig 100% trygg även om jag i början av vårt förhållande hade kvar vissa tendenser som du nämner (bekräftelsebehov osv). En förstående partner är guld även om det är en själv som måste ta ansvar för sina egna reaktioner (och be om ursäkt och förklara när man hinner reagera lite snabbt åt ena eller andra hållet hehe) ❤❤❤🙏
Kan du vara snäll och berätta hur du gick tillväga för att få kontakt med en psykolog? Går du privat? Vad ”sökte” du för?
Boktips! Läs ”Hemligheten” av Dan Josefsson. Den handlar om anknytningsteorier och ger tips på hur man ska tänka i en relation baserat på sitt anknytningsmönster 🙂
Jaa, min psykolog tipsade om den! Kram <3
Jag kan även, och verkligen, tipsa om Den mörka hemligheten av samma författare!
Hejsan! Jag är exakt samma, kom han med några tips eller så?
Kan dela med mig med tidens gång <3 och skriva mer om hur jag tänkte göra, kram <3
Hej! Jag bor också i Umeå och skulle behöva kontakt med en psykolog. Vart är det du går? Kör dom KBT där? Är det dyrt?
Ja precis! Örjan Magnusson <3 kram kram!