Den här dagen har varit tuff för mig. Är som att det sjunker in mer och mer att Jolie faktiskt har opererat hjärtat och jag börjar förstå mer och mer vad alla familjer som gjort liknande resor har gått igenom. Det är verkligen så jäkla tufft. Det är nästan obeskrivligt om man inte har varit i den sitsen själv. Personalen här är helt fantastisk och alla är så himla fina. Är verkligen så tacksam över hur bra vi får ha det mitt i allt det här jobbiga. Idag kom en syskonstödjare till vårt rum och tog med sig Jason för att leka i en timme. Och han var så fin och sa ”då får någon av er passa på att göra något som ni själva vill, sova, ta en promenad eller vad det nu kan vara”. Blev typ tårögd men jag är ju också otroligt känslosam just nu, haha. Och den där lilla tiden av avlastning behövs verkligen. Man blir helt slutkörd av att bara vara på sjukhuset bland alla slangar, mediciner osv. Det tar så mycket mer kraft än vad man kan föreställa sig. Av både oss och av Jason. Imorgon ska han få leka ute i två timmar och då ska jag passa på att unna mig en ansiktsbehandling hos Jennifer som var min hudterapeut under tiden som jag bodde här. Och på fredagen får F göra något under tiden som Jason är iväg. Det är så viktigt att inte glömma bort att försöka må bra själv i allt detta för att orka vara stark för båda barnen och framförallt för Jolie. Tycker att det är så fint att vården här verkligen har tänkt på ALLT. På oss alla.

Idag var jag själv med henne i några timmar medan Jason var med sin pappa och då vägde vi, röntgade och gjorde lite annat. När jag skulle lyfta henne till vågen (jag skulle hålla henne i famnen hela tiden då hon inte kan stå själv än) fick hon så fruktansvärt ont och det bara skar i hela mig av att se henne vara så hjälplös och skrika av smärtan. Mitt mammahjärta klarar verkligen inte det här alls och jag känner mig så svag typ 90% av tiden. Får bita mig i kinden typ 10 gånger om dagen för att inte börja gråta när hon har det jobbigt. Hon har lite vätska runt lungorna vilket är helt normalt men såklart ändå inte bra. Så vi ska försöka få upp henne lite mer så att hon sitter istället för att ligga. Positiva nyheter är iallafall att hon återhämtar sig väldigt fort. En av sköterskorna sa till och med att hennes återhämtning kan liknas vid en återhämtning av en mindre komplicerad hjärtoperation. Så dom tycker att det verkligen går så himla fort för henne att må bättre och det var sååå skönt att höra. Imorgon är det iallafall dag tre och tiden går så fort men ändå så långsamt. Är verkligen i en konstig bubbla och det känns på något sätt som att livet utanför detta inte existerar längre. Jag har typ omprioriterat mitt liv mitt i allt detta och det känns som att saker och ting inom mig aldrig någonsin kommer att bli samma som innan igen.

Fick Jolies gamla hjärtfrekvens utskriven idag (den som hon hade innan operationen) så nu ska jag tatuera in den snarast. Blir mest troligt redan här i Göteborg då jag känner några tatuerare här.

Idag tog hon sig upp till vagnen och storebror körde henne runt, runt, runt på avdelningen tills hon ville lägga sig ner igen. Jason och F gick ner på första våningen och stoppade i en boll i den gröna banan som Jolie följde med blicken och tyckte var sååå häftig, haha.

Gäller att inte glömma bort att äta =) Gör mitt bästa med att försöka få i mig saker. Går bra när jag är med F men annars växer typ allt i munnen bara. Dessa är iallafall såååå goda. Tips, tips.

Jag är iallafall helt slutkörd. Om ni undrar varför ni inte har fått en enda bild på mig så är det för att jag har glömt hur man duschar och ser ut som åtta svåra år. Men det känns helt okej för jag hinner ändå aldrig se mig själv i spegeln, hehe. Imorgon ska jag unna mig en lååång dusch på morgonen iallafall. Vill bara lägga på lite brun utan sol och locka håret så att jag känner mig lite mer som mig själv igen. Kanske låter ytligt men som ni vet så mår jag bra när jag känner mig fin. Och allt som kan göra att jag mår lite bättre just nu blir värdefullt. Om ni även undrar varför jag inte visar Jolie så är det för att jag inte vill visa henne i en sådan sårbar situation. Fotar såklart massor för privat bruk men är noga med vad jag lägger upp för något för hennes skull. När hon blir piggare och börjar springa runt utan alla sladdar så ska ni få se henne lite mer också. Träffade för övrigt en liten flicka i korridoren idag och hon frågade vad jag hette. Sa att jag heter Gabriella och frågade vad hon hette. Hon började skratta och sa att hon heter Stella och tyckte att våra namn var så lika. Jag frågade hur längesedan det var som hon hade opererat sitt hjärta och hon sa ”typ en vecka sedan”. Och då kom det tårar. För om en vecka kanske även min lilla tjej springer runt i korridorerna och sparkar boll.

Puss och kram/G