Vi måste ta en grej en gång för alla här inne. Jag får dagligen SÅ mycket meddelanden från er på dm på instagram där ni ber mig om tips och råd gällande att separera. Och det är helt okej. Jag svarar jättegärna och försöker verkligen hinna med at ge alla ett svar. Jag vet att det är en knepig sits att vara i när man funderar på att lämna efter många år, kanske har barn och hus ihop osv. Får också mycket mer raka frågor som ”tycker du att jag borde skilja mig?” efter att personen i fråga har delat med sig av sina problem till mig. Jag skulle aldrig ge någon rådet att separera utan att jag kände personen i fråga eller var någorlunda insatt i dennes situation och relation. Hade denna fråga kommit från en vän till mig så hade jag helt klart kunnat ge ett mer rakt svar om mina åsikter men det är helt omöjligt för mig att svara ja eller nej efter att ha läst en liten text. Jag skulle aldrig vilja ha någons separation på mitt samvete heller. Jag kan omöjligt veta om en främmande person bör separera från sin partner eller inte.

Den vanligaste frågan som jag får är iallafall ”när är det dags att göra slut?” och återigen så är det samma svar här. Jag vet inte. Det är så olika för alla. Har svarat på detta 1000 gånger förr men klipper in svaret här nedan igen:

”Tror inte att jag sitter inne på alla svar. Eller jag VET att jag inte gör det. Långt ifrån. Jag tror väl i det stora hela att det är dags att lämna om man inte känner sig kär längre, om man tänker på andra eller kanske till och med är/har varit med andra, om man inte ser en framtid med sin partner utan mer ”står ut” för att det är ”så det ska vara” eller för barnens skull.. När man känner sig olycklig, tycker att livet är tråkigt, inte har gemensamma intressen, drömmer om något annat. hellre gör andra saker än att spendera tid med den man lever ihop med, inte har något gemensamt eller något att prata om, har funderat länge till och från på att lämna, stör sig på sin partner och saker som den gör och är konstant irriterad eller ogillar åsikter som den har, tjafsar och bråkar mycket, är elak mot varandra/blir dåligt behandlad, känner sig deppig och ledsen mer än glad i relationen… Detta är ju SÅ individuellt och i många fall kanske det fungerar att gå och prata med någon..Och vill båda leva ihop trots allt jag nämnde här ovan så är väl det det absolut bästa man kan göra!? Få hjälp av någon utomstående och gå i ex. parterapi. Och i vissa fall så kanske det helt enkelt är bäst att gå isär. Jag vill inte inspirera någon till att lämna sin partner men jag vill inspirera till att våga lyssna inåt och inse att livet är för kort för att inte må bra i exempelvis ett förhållande. Om man genuint känner att man vill lämna så finns det ingen anledning att stanna. Även om man många gånger kanske försöker hitta på 1000 olika anledningar som typ ”för barnens skull”, ”men vi har ju ändå varit tillsammans i 10 år”.. Man kanske är LIVRÄDD för det ”nya” livet och inte vågar.. Men nej.. Lyssna inåt istället och följ hjärtat och magkänslan. Man vet ALLTID bäst själv oavsett vad alla andra tycker eller tänker. Man ska vara ärlig mot sig själv. Alla andra lever sitt egna liv och formar just sitt egna. Du är den enda personen som kan styra din egna lycka och ditt egna liv. Det ligger helt i dina händer.”

Idag blev en kvinna så arg på mig på instagrams dm för att jag skrev att jag helt ärligt inte har någon aning. ”Men du har ju separerat så du borde ju kunna säga vad du tycker att jag ska göra!?”. Och för mig blir det en så konstig sits. Jag hade mina skäl till varför jag valde att skilja mig. Det hände mycket saker som gjorde att det var dags att gå skilda vägar just där och då. Men det var inte heller en nyfunnen tanke utan något som ändå kommit och gått i perioder. Jag kan bara svara på vad som är rätt för mig och kan omöjligt veta hur andra borde göra. Det är iallafall det som är summan av kardemumman med detta inlägg. SJÄLVKLART vill jag stötta er som går igenom en separation och jag peppar gärna er som precis tagit beslutet, känner er vilsna och osäkra osv. Men det är skillnad på det och att jag faktiskt ska ta beslutet åt er. Hoppas att ni förstår.

Återigen vill jag bara trycka lite på det där med att vara ärlig mot sig själv. Jag har insett att det är det man vinner på i längden och att det endast är det som kan ge den där äkta lyckan i livet. Det finns inga genvägar och man kan liksom inte gå runt det. Det är sjukt läskigt att våga lyssna in sig själv och vad man faktiskt vill men innerst inne så sitter man på precis aaaalla svar man behöver för att kunna fatta ett beslut. Man är ofta bra på att förneka saker för sig själv, trycka bort tankar, låta bli att känna in känslor. Men det kan jag ge ett stort tips om iallafall – våga göra det! Våga lyssna inåt och våga lyssna till dig själv och det du faktiskt känner. Jag har sedan jag separerade gjort det hela jäkla tiden och jag känner mig så himla stark i mig själv och vad jag vill. Jag vet liksom till 110% vad jag önskar och inte men vägen dit har varit jobbig. Det ÄR jobbigt att vara sann mot sig själv ibland. Men i längden så kommer du att vara tacksam för att du vågade vara det <3

Om ni vill följa andra som gått igenom en separation, lyssnat inåt och vågat ta steget till att gå isär så kan jag varmt tipsa om @tildawillbody och @patriciavidelindh på instagram! Dom har dessutom båda träffat kärleken igen efter typ 10 år långa relationer med flera barn, nybyggda hus osv och ser nu kärare och lyckligare ut än någonsin. Finns så många som har gått igenom/går igenom samma sak som man gör själv och det är en skön känsla att veta att man inte är ensam. För jag minns själv hur ensam och vilsen jag kände mig. Det kändes som att någon hade krossat hela mig och att det var tusen bitar att plocka upp men att mina händer inte räckte till för det. Jag hade bara så ont överallt och trots att det var rätt beslut där och då så var det också det sorgligaste jag har gjort i hela mitt liv. För man växer ihop, man blir familj på riktigt och man betyder allt för varandra på många sätt. Och jag vill med dom orden bara säga att det blir bättre. Det blir lättare. Livet blir fint igen. Idag mår jag bra. Och som ni vet så känner jag mig sjukt ensam många gånger men det är ju ett beslut jag har tagit själv. För att jag vet att jag inte vill gå in i en relation som inte känns 100% rätt. Eller vet ni.. Nu ska jag säga som min kloka vän Nathalie sa när vi sågs sist. ”Jag vill inte ens ha 100%, jag vill ha 150%”. Och lite där står jag idag. Vi får se vad livet ger mig men jag litar på att det finns en plan för lilla mig med =)

Detta skrev @tildawillbody på sin andra instagram nyss och jag kan verkligen hålla med henne HELT. Kunde inte ha sagt det bättre själv så delar detta istället. 

Mitt hjärta gör så ont när jag ser dom här bilderna för jag minns hur dåligt jag mådde här. Försökte hålla skenet uppe på alla vis men kunde vissa kvällar ligga och gråta på golvet i Toves famn för att allt gjorde så fruktansvärt ont. Idag mår jag så förbannat, jäkla bra. Klart att jag mår dåligt ibland med men av helt andra anledningar. Jag mår verkligen.. bra. Mår bra i mig själv och i den jag är. Vet vad jag vill, vad jag inte vill osv. Det har varit en tuff tid att gå igenom men jag står seriöst starkare än någonsin och har helt hittat mig själv och relationen till mig själv. Så återigen, jag lovar er att det blir bättre! Man kommer upp igen även om det känns som att livet är över. Har ju dessutom varit med om ett hjärtekross till under den tiden jag har varit separerad men jag har överlevt det med. Man är starkare än vad man tror. Jag lovar. Så heja alla er där ute som kämpar i skilsmässor. Det blir bra till slut. I promise.