Blev taggad i denna på instagram igår och flera av er har skickat liknande till mig förut på insta story med. Jag vet att många av er skriver att jag är inspirerande som inte har ”hoppat in” i ett nytt förhållande redan och att jag är så stark som är ensam. Jag följer så otroligt många som separerade efter en lång relation ungefär i samma veva som jag.. Och i princip alla har en ny partner idag. Menar inte att det är fel att gå in i något nytt snabbt utan känns det rätt så är det rätt. Men jag vet att många också känner sig ensamma och väljer att dejta någon som kanske inte känns helt rätt bara för att slippa den där tomma känslan. För man blir väldigt ensam när man går från en så lång relation till att gå och lägga sig själv varje kväll.

Jag har ju hunnit vara kär efter att jag separerade och velat ha ett förhållande men kanske med fel person.. Och därför har det blivit så att jag fortfarande är själv. Är det rätt så är det rätt och det har liksom inte varit det. Och samtidigt är jag så ”dum” i relationer att jag alltid fortsätter följa mitt hjärta fast mitt huvud säger något annat. Det är nog både det finaste och sämsta med mig – att jag vågar följa mina känslor och lyssna inåt oavsett vad. Ger alltid hela mig och typ hela mitt hjärta när jag verkligen vill något. Men det slår ju tillbaka fel ibland med. När jag väl fastnar för någon så fastnar jag ordentligt och kämpar tills jag inser att det faktiskt är dags att släppa det på riktigt och att det inte finns något hopp. Men det tar tid för mig, tyvärr. Nu har jag faktiskt gått vidare i hela denna process med min lilla olyckliga kärlek under dom senaste veckorna men det har varit väldigt jobbigt för mig med.

Som jag skrev i mitt inlägg igår så är jag inte alls alltid stark och jag känner mig väldigt sällan ”powerful” i min ensamhet som texten säger. Tvärtom så saknar jag verkligen att ha någon att dela allt med, att sova med, att kunna mysa med när jag vill, att känna mig trygg med. Jag trivs väldigt bra med mitt liv som det ser ut idag men klart att jag saknar att få dela det med någon med. Det kan dock inte vara ”vem som helst” och därför håller jag mig verkligen från att bara ”ta” en kille som fyller detta tomrum. Jag vägrar att göra det och har lovat mig själv att träna på att vara ensam istället. Jag vill verkligen få känna mig kär på riktigt, få känna allt det där som jag vet att jag faktiskt vet att jag kan känna och få samma sak tillbaka. Alla mina vänner säger alltid ”men ta bara någon tills vidare” när jag gnäller om att jag känner mig ensam men jag kan inte det. Ni förstår inte hur mycket tanken har lockat men nej.. Det är så inte jag och det går bara inte. För mig måste det kännas 110% rätt och annars kan jag inte lägga en sekund av mitt liv på det typ, haha.. Aja. Det jag ville komma till är iallafall att jag är så långt ifrån stark i att vara ensam alltid. Och jag vill inte vara ensam och jag vill få dela allt i livet med någon. Men det krävs någon speciell för det. Och om jag inte får det så lever jag faktiskt hellre ensam hela mitt liv för det fungerar rätt bra det med även om det inte är det jag helst vill. Kommer aldrig att nöja mig eller släppa in någon i mitt liv bara för att slippa vara själv.

Gud vilket flummig inlägg, haha.. Vågar knappt läsa själv vad jag har skrivit för jag har bara knappat på datorn direkt från hjärtat utan att tänka på vad jag skriver. Ville skriva detta mest för att jag vill att ni ska förstå att jag inte är så himla stark som många av er verkar tro. Inte hela tiden iallafall. Jag är väldigt svag med många gånger. Men jag tror att det är så man blir stark i slutändan – när man faktiskt vågar vara svag med.

Tur att jag kan mysa in mig hos dessa två när jag ska sova iallafall! Mina älsklingar <3