Har gråtit så mycket idag. Alltså ni förstår inte ens… Jag kände mig som världens sämsta stöd för min egna dotter. Blev så sjukt arg på F efter sövningen och han förstod ingenting. Jag bara grät och var SÅ arg samtidigt. Var egentligen inte alls arg på honom utan på mig själv för att jag kände mig så värdelös. Jag var tvungen att stå typ tre meter bort för att jag inte kunde sluta gråta när hon skulle sövas. Och det gjorde mig så besviken på mig själv. Tårarna bara rann och rann och jag fick sätta mig på golvet till slut medan F fick ta allt det jobbiga med Jolie och det lilla jag såg i ögonvrån var så sjukt jobbigt. Hon sövdes via ett plaströr i armvecket och kämpade emot. Eller ja, hon kämpade absolut inte emot fysiskt utan var superduktig och satt bara stilla men hon ville verkligen inte somna utan ville vara med. Hon blev helt ryckig och armarna bara flög upp mot ansiktet.. Alltså det såg så hemskt ut. Slutade med att jag inte kunde vara med alls utan satt med ansiktet mot dörren och bara grät. Läkaren tröstade mig sen och sa att hälften av alla föräldrar gråter vid/efter en sövning medan resterande halvan gör allt för att hålla tillbaka tårarna. Det kändes så skönt att få höra det. Det låter kanske ”fjantigt” att gråta av en sådan här sak om man inte har gått igenom det själv men det är så otroligt jobbigt att se sitt barn i en så utsatt situation. Även om personalen är helt fantastisk och allt är så bra planerat så är det ändå så himla hemskt allting.
Ni har lugnat mig hela dagen på insta story. Är så otroligt, otroligt tacksam för det. Flera av er skrev att ni hade blivit helt hysteriska när era barn hade blivit sövda och att ni hade blivit utskickade ur rummet. Vissa av er hade reagerat som jag och gråtit tills tårarna var slut medan andra inte ens klarade av att vara med. TACK för det. Jag känner mig inte lika sämst längre. Men där och då gjorde jag det. Och då blir jag arg istället för ledsen för att det är lättare så. F var så himla duktig och lugn hela tiden och det är mycket därför jag känner mig dålig med. Jag är alltid den hysteriska av oss och han lyckas alltid hålla lugnet oavsett hur jobbigt han tycker att det är.
När vi åkte för att hämta ombyte åt Jolie medan magnetröntgen pågick så sa jag till honom att jag är så less på att alltid vara den svaga av oss och att jag aldrig kan vara stark för barnens skull. Och då sa han ”Men så är det inte alls. Ibland orkar jag inte vara stark heller och då orkar alltid du. Du orkar alltid när du måste. Och idag behövde du inte för jag orkade. Minns du när hon var bebis? Då var det alltid du som var den starka av oss två”. Och det är faktiskt sant. Jag orkar när jag verkligen måste. Så tacksam för att just han är pappa till mina barn. Vet inte hur jag hade klarat sådana här saker utan honom.
Nej… Idag har det varit jobbigt. Och det är jobbigt att veta att det här bara är början. Tänk när hon ska sövas OCH opereras. Jag kommer att behöva ta lugnande då för att ens kunna ta ett normalt andetag. Fick verkligen kämpa mig igenom timmen som hon röntgades. Var jobbigt att se sköterskan plocka ut alla plaströr från händer och fötter efteråt med, se allt blod.. Se Jolie vara sådär känslig och skör. Alltså allt var bara jobbigt för mig. Och så känner jag mig så ego som ens tänker på att det är jobbigt för mig vilket gör det hela ännu jobbigare. ”Det är så jobbigt att det känns som att hon känner att hon måste vara duktig och inte gråta” sa F och jag kände verkligen precis så. Jolie var så modig och medgörlig och fällde inte en tår fast man såg att hon var jätterädd egentligen hela tiden.
Allt har iallafall gått jättebra. Hon vaknade som hon skulle men var helt ”drogad” och konstig rätt så länge efteråt. Jag har spänningshuvudvärk och är helt slut. Vill bara ta en lång dusch och mysa under en filt i soffan.
Mitt mood hela den här dagen. Och ja, det är filter på bilden! Dock inte ett filter som gör om ansiktet men som slätar ut huden. Känns ändå viktigt att skriva det då jag ser att det är väldigt aktuellt just nu överallt på sociala medier att man ska vara tydlig med att man använder filter eller visa sig helt utan. Och jag vill typ ha ett filter över hela mig idag för hela jag är helt rödgråten med torkade tårar och snor i hela ansiktet typ.
Nu är en av mina bästa vänner här. Hon har lagat middag åt oss och nu spelar hon Nintendo med barnen. Och inte nog med det så har hon köpt med sig massor med gotta som vi ska ha när kidsen sover. Vet inte hur jag hade överlevt utan henne ikväll. Kram. Ha en fin kväll.
Kommentarer
Kram ❤️vet känslan. min 5 åriga son blev hjärtopererad för en månad sedan. 2 klaffar blev utbytta. Operationen lyckades men han har nu vätska på hjärtkamrarna som de följer med. I värsta fall hamnar vi tillbaka för en ny öppen hjärtoperation då de måste få bort vätskan. 😐
Kram till dig <3 ni är så starka!! <3
Min son har opererats ”hundra” gånger för olika åkommor, t. ex fötterna, höfterna och en megaoperation av ryggen etc.
Stunden vid insomnandet är galet jobbigt, vänjer sig aldrig!
Jag fick med mig fina ord av en narkosläkare en gång som sa att ”tänkt att ditt barn är nu så övervakat som aldrig förr och med totalt fokus på xxx” och det hjälpte! Rarare människor än de på operation finns väl inte?
Dock var jag ju ledsen in i märgen ändå men hans värme, ord, kunskap och omtänksamhet följde med mig framöver till nästa narkos.
Man får helt enkelt ta sig i kragen dessa stunder, låter lätt men huu så svårt!
Vad ni är starka <3 jag förstår det. Nej, det har du helt rätt i. Alla är så fina som vi har fått möta!! <3 kram kram och heja er.
När jag är rädd för saker så sätter jag det i större perspektiv. I det här fallet: tänk alla som inte har tillgång till utmärkt vård nästintill gratis i ett välfärdsland. Tänk de som opereras i tält och under ohygieniska förhållanden och bristfällig bedövning. Tänk om det inte fanns nån hjälp att få, att man bara skulle få acceptera att vissa liv blir kortare än andra. Tänker man så, känns det kanske lättare att inte panikera över hjälpen…
Såklart, helt rätt <3 kram
Vår son har pga medfött stort födelsemärke varit på operation 22 gånger….och jag kan säga..man vänjer sej aldrig…men man lär sej att härda ut…för barnets skull…Man gråter på toaletten och i korridorer…men man ler och peppar barnet..<3
Men gud <3 jag förstår det. Vad starka ni är <3
💗
<3<3
Hur fint är det egentligen inte att ha så nära till känslor ❤️. Jag är precis som dig. Men blir knäpp på mig själv ibland för barnen är min allra svagaste punkt i livet. Det är så skört att minsta skråma kan göra ont i mig. Men vi har burit dem i 9 månader, det bandet kan ingen ta ifrån oss. Grät bara jag läste din text nu, så känn dig inte ensam i att vara känslig. Nånstans kanske man bär på någon smärta från tidigare i ens liv, kombinerat med att se sitt barn i ett skört tillstånd… ❤️
Vad du är fin, tack för omtanken. Ja, det är ju verkligen så. Största kramen till dig <3 blir också tårögd av din fina kommentar.
Jag jobbar som na.ssk på NUS,har sövt många barn men aldrig att vi skickar ut en förälder,det låter konstigt.
Förstår att du grät ,jag gjorde det själv när min son sövdes för många år sen.
Kram till dig <3 ja, det är så jobbigt.
Jag tycker precis tvärtom. Du är modig och en bra mamma som vågar visa dig skör. Det var klokt och ett moget beslut att hålla dig i bakgrunden och låta F ta den biten den här gången💜 En annan gång är det du som håller ihop och han som brister 💜
TACK <3 blir helt tårögd. Fina, fina du, kram <3
Min son sövdes efter ett svårt benbrott i somras och då hade jag sjukt svårt att hålla ihop det. Höll mig så länge han var vaken men bröt ihop så fort jag kom till vårt rum. Så jag känner med dig idag. Vilken fin vän du har som kommer och ställer upp på det viset. <3
Kram till dig, tack för så mycket omtanke <3 jaa, verkligen!
Min son sövdes mån-fre i 6 veckor. Första gångerna var hemska men han älskade att bli sövd vilket hjälpte mig. Jag gick ner på hans nivå och såg allt ur hans perspektiv. Vi har tagit oss igenom otaliga sövningar, röntgen och hjärnoperation. Man vänjer sig aldrig. Men det blir lättare…
Men fy så hemskt :/ Ni är starka<3 kan knappt förstå vad ni går igenom. Kram <3
❣️ Kärlek till dig och familjen! ❣️
Kärlek tillbaka <3
Fina du! ❤️
Jag jobbar själv som undersköterska på operation, så jag vet ju hur allt går till från start till slut. Men jag, precis som du bröt ihop totalt när min femåring i vintras skulle sövas och operara (enkel op men ändå. En operation är alltid en operation) jag vad som en våtfläck. Jag häll mig lugn från början men när han rullades in på op (han sov då, hade fått lugnade) och mina kollegor förluttade hans lilla kropp över till bordet och han ”yrade” och skrek, då klappade jag ihop. Jag fick panik och grät. Mina kollegor fick bära ut mig, som jag skämdes.. ”jag ber om ursäkt, jag vet ju precis vad som ska hända, jag står ju här varje dag” ”jo men nu är du inte undersköterska du är mamma, det är helt normalt” och det är väl det jag vill säga, att du är ledsen och rädd är helt normalt, du ämnar ifrån dig det dyrbaraste du har och tappar kontrollen. Det är okej att gråta och vara rädd. Man behöver inte alltid vara stark heller, jag tror att det är viktigt att visa att man är rädd och att det är en känsla av att älska också.. Du är fantastisk! Kram ❤️
Förstår dig helt <3 det är hemskt att behöva se sitt egna barn i en sådan situation 🙁 DU är stark och vad fint att du delade med dig. Känner mig mindre ensam då. Kram <3
Avis på ditt utseende 😩 vad heter filtret?
Men gud sluta <3 ska kolla, det är på snapchat, kram!
Fina Gabriella, din reaktion är så normal. Jag opererade bort mina halsmandlar när jag gick andra året i gymnasiet, var första gången jag opererades eller sövdes. Jag grät tills jag somnade och mamma med. Jag var 16 eller 17 år och mamma grät ändå. Din dotter är så liten så förstår dig fullständigt
Finis <3 kram till dig.
Och nu känner jag mig som sämsta mamman som inte fällde en enda tår när min son sövdes 🙄😂
Skall du absolut inte göra. Är sjukt många föräldrar som inte gråter. Mer parten av de barnsövnincar jag varit på så är det väldigt få som gråter ❤️
Nej, det är olika för alla <3 kram
Min son hade förstorade halsmandlar förut och har opererats för detta två gånger, de kom tillbaka efter första operationen. Första gången var hans pappa med och andra gången var det min tur. Grät när han sövdes, grät på uppvaket och grät när han vaknade. Han hade det jobbigt på uppvaket och jag kände mig så, så liten! Var helt klart en av de värsta dagarna i mitt liv ❤️
Förstår dig helt 🙁 var precis samma för mig nu.. 🙁 <3 kram
Kram kram kram kram <3333333
KRAM <3
Jag tycker du verkar vara en fantastisk mamma. Det är en styrka att kunna visa känslor med så var inte för hård mot dig själv.
Vad du är fin, tack snälla snälla <3 kram