Nu närmar det sig. Den där dagen. Det har gått nästan precis ett år sedan vi skulle gå åt olika håll. Jag minns hur jag kände där och då. Helt tom inuti och en bottenlös sorg som jag aldrig trodde skulle försvinna. Jag mår fortfarande ganska dåligt ofta. Inte för att beslutet var fel men för att det har varit mycket för mig. Mycket känslor och tankar överallt och åt olika håll. Jag har känt så himla mycket olika saker och olika känslor under året som har gått men när jag ser tillbaka så inser jag också hur otroligt mycket jag har utvecklats och att jag verkligen har hittat vem jag är sedan skilsmässan. Det skrämmer mig nästan att jag inte hade någon aning om vem jag var innan. Iallafall inte om man jämför med idag. Jag har förstått vad jag vill ha och inte vill ha, jag har börjat lyssna på mig själv ännu mer och låter mitt hjärta och min magkänsla leda mig rätt, jag har lärt känna mig själv som människa och vågat vara mig själv fullt ut utan att bry mig om vad andra ska tycka och tänka, jag vet vad jag söker i en relation, jag vet vad jag prioriterar i mitt liv, vad jag behöver för att må bra och hur jag ska hantera när jag inte mår lika bra. Dom dagarna när jag mår som sämst så tänker jag att jag inte har kommit framåt alls sedan jag blev ensam men om jag jämför idag med samma dag för ett år sedan så inser jag vilken resa jag har gjort. Och jag tror verkligen att det är det man måste göra –  för man glömmer så lätt bort vad man har tagit sig igenom, vad man har klarat av och hur mycket man har utvecklats. Det är så lätt att glömma bort vad man är och har blivit.

Jag vet att många av er står där jag stod för ett år sedan. Och jag vill väl med detta inlägg mest skriva att det blir bättre. Vissa dagar kom jag knappt upp ur sängen, vissa dagar kände jag mig mer död än levande och ville inte finnas alls.. Jag minns att jag var så tom på allt men samtidigt så full av allt. Hela min värld gick i kras och det fanns så många trådar att dra i både känslomässigt men också rent praktiskt med boende, barnen osv. Det var så mycket känslor överallt men jag kunde inte lokalisera dom alls. Och mitt i det som hände i mig så var det tusen saker att ta tag i och ordna upp. Det var bara som ett stort virrvarr i hela mig och runt omkring mig av saker som jag inte kunde placera på rätt ställe. Idag har alla bitar fallit på plats rent praktiskt och bitarna faller fortfarande sakta men säkert på plats inuti mig med.

Jag vet exakt vad ni som separerar just nu går igenom. Får dagligen så mycket mail och meddelanden på instagram från er där ni delar med er av att ni går igenom det som jag gick igenom för ett år sedan. Och i helgen har jag av någon anledning fått extra många. Känns som att många separerar just på hösten. Håll ut, kämpa på och allt kommer bli bra. Jag lovar. <3

Dessa dagar minns jag så väl. Var så trasig i hela mig. Allt gjorde så ont och jag var så ledsen men samtidigt redo för allt det nya. Minns att jag började gråta på gymmet hela tiden, mådde så konstigt.. Allt var bara konstigt. Ett år har gått så fort men ändå så långsamt. Det har hänt så otroligt mycket och jag skulle nog våga säga att det har varit det mest händelserika året i hela mitt liv.