Det har gått ungefär ett år sedan jag separerade. Många frågar hur det känns och hur jag mår.. Hur det är att ha barnen på halvtid och hur jag hanterar alla känslor. Vad som har hänt, vad jag har gått igenom osv osv osv. Det har varit mycket frågor i princip sedan dagen som jag gick ut med att vi skulle skilja oss. Tänkte sammanfatta allt jag känner och har varit med om såhär cirka ett år efter att vi gick isär i detta inlägg:

– Jag har haft sådana sjuk känslostormar. Varit så ledsen över att jag har ”förstört” min familj, känt att jag har svikit mina barn som inte lever ihop med deras pappa osv. Har samtidigt också upplevt så enormt mycket glädje och lycka som jag inte upplevt på länge. Hela detta år har varit som en total berg och dalbana känslomässigt och jag har känt mig som en galning många gånger som kan vara totalt förstörd en dag och jätteglad nästa dag. Och så har det varit i princip varje dag sedan separationen. Ingen dag är den andra lik känslomässigt. Och ja, det är fortfarande lite av en berg och dalbana men en mer kontrollerad sådan. Förut kunde jag ligga på golvet i fosterställning och gråta själen ur mig (ja, så jobbigt har det känts ibland) medan jag nu mer kan bli ledsen över vissa saker och sedan ändå veta att det är helt okej ändå. Har lärt mig att det är en känsla som jag kommer att få leva med och som kommer att gå över mer och mer med tidens gång. För den blir mildare för varje dag även om den fortfarande finns där till och från.

– Det där med att ha barnen på halvtid… Jag har inte känt av det som något jobbigt än men jag tror mest att det beror på att jag och F har 2-2-3 och en väldigt, väldigt bra relation på det. Vi ses i princip varje dag och äter tillsammans, gör något ihop eller så hjälper han mig med lite jobb. Så med andra ord så träffar jag barnen nästan varje dag. Och när vi inte ses så ringer vi varandra med! Så det är väldigt, väldigt skönt. Hade jag haft varannan vecka hade jag nog dött av saknad även om jag nog hade lärt mig att leva med det också. Dom flesta separerade lever ju trots allt så och det går ju bra även om det är tufft. Men för min egna del så har det gått jättebra att ha barnen på halvtid och det är tacksamt att jag har så fin relation till deras pappa. Sedan är jag väldigt upptagen också och har många bollar i luften hela tiden.. Och när jag inte har barnen så ser jag det som min tid till att hinna plugga, jobba, sova, vara med vänner, träna extra länge, dejta, tvätta, städa osv.. =)

– Jag har blivit kär och hjärtekrossad. Blev jättekär i en kille som jag var med under rätt lång tid tills nyligen när vi avslutade det. Jag blir aldrig kär. Jag menar det verkligen! Har känt det där pirret i magen typ tre gånger i mitt liv och har svårt att få äkta känslor både för vänner och killar. Har alltid varit arg på mig själv för att jag är så och alltid önskat att jag hade det lättare med just att få känslor. Alltid varit så fascinerad över dom som kan gå från en relation till en annan väldigt snabbt och nästan varit lite avundsjuk. Jag vill också kunna känna så! Och så stod jag plötsligt där själv och var superduperkär. Ni vet när man vill vara med någon hela tiden, saknar någon hela tiden, tänker på någon hela tiden och vill ha hela livet med den människan. Så kände jag verkligen. Och sedan tog det också slut. Det har varit sjukt jobbigt men är också glad över att jag vet att jag faktiskt kan bli kär igen. Det känns fint. Och det känns fint att jag har känt att jag faktiskt vill ge precis allt av mig och hela mig till någon igen. Sedan om jag tror på kärleken eller inte är väl en annan femma. Har alltid gjort det men tror nog inte att jag gör det längre. Får väl se om jag blir motbevisad en vacker dag men känner jag mig själv rätt så kommer jag att vara singel väldigt länge. Det krävs något väldigt speciellt för att jag ska fastna. Vad det är kan jag inte svara på men när jag känner det så vet jag direkt. Och då vet jag att det är äkta och på riktigt också.

– Jag har vuxit så mycket som människa. Pratade med Tove om det senast igår kväll. Jag vet vem jag är, jag vet vad jag vill. Och det känns stort för mig. Jag har gått igenom så otroligt mycket känslor det senaste året och det har verkligen format mig så extremt mycket på kort tid. Jag har vuxit mer under detta år än vad jag har gjort under typ 5-årsperioder tidigare i livet. Ser jag tillbaka på vem jag var för ett år sedan så känns det som en annan människa även om jag i det stora hela är densamma. Jättekonstig känsla och det låter väldigt flummigt. Men så är det iallafall. Tror man måste uppleva det för att förstå hur jag menar. Det jag är stoltast över i min personliga utveckling är att jag faktiskt litar på mig själv och att jag vet att alla svar finns inom mig. Man måste våga lyssna inåt även om det är så otroligt jobbigt och läskigt ibland. Annars kommer man aldrig att bli 100% lycklig.

– Är jag lycklig då? Hur mår jag? Jag är så otroligt lycklig. Även om jag ofta känner mig ledsen också. Men ja, jag är otroligt lycklig i livet och i vem jag är och där jag står. Hur jag mår varierar ju från dag till dag fortfarande som jag skrev men det är just för att det är SÅ mycket tankar och känslor kring barnen och familjelivet. Det är tufft att skilja sig och speciellt när barn är inblandade. Man vill det bästa för barnen och just därför känner man också att man sviker dom när man väljer att lämna den som man har dom med. I det stora hela så mår jag iallafall jättebra. ”Du lyser på ett helt nytt sätt sedan du blev singel” sa en av mina vänner för ett tag sedan. Och jag håller nog faktiskt med.

– Det där med ensamheten.. Jag ska inte ljuga och säga att jag aldrig känner mig ensam. Jag känner mig ofta ensam till och med. Väldigt ensam. Och jag vet (baserat på vänners berättelser och era meddelanden som jag fått längs vägen) att jag är långt ifrån ensam om att känna så. Det verkar också vara den största anledningen till varför många som vill separera väljer att låta bli. Rädslan för ensamheten. Den är läskig, jag vet.. Det tycker jag med. Men ja.. Jag känner mig otroligt ofta ensam och i början var det sjukt läskigt. Jag skulle liksom leva med mig själv och ingen annan. Idag har jag lärt mig att uppskatta mitt egna sällskap till max och det gjorde jag redan innan – men det är på en helt annan nivå nu. Jag klarar det och är hellre ensam än med någon som jag inte fungerar med. Skulle aldrig heller ta ”första bästa” kille bara för att slippa den där ensamhetskänslan heller även om jag såklart skulle vilja (och hoppas på att få) leva med någon som jag är kär i och älskar i framtiden. Klart man vill dela livet med någon! Men jag tänker att det kommer. Och gör det inte det så gör det inte det och därför ser jag det extra mycket som en utmaning att lära mig att vara ensam och klara av den känslan.

Skulle kunna skriva om detta i år och dagar känns det som men jag nöjer mig nog här då jag ändå har sammanfattat dom viktigaste punkterna. Och har ni frågor så är det bara att fråga i kommentarsfältet. Jag vet att många av er går i tankar om att separera, hur livet hade varit om steget väl togs osv. Jag tror att det viktigaste är att man förstår att det inte är enkelt. Det är en resa. En resa som man måste göra själv och med sig själv. Och den resan påbörjas när tankarna kring att gå isär väcks i en fram tills..ja.. Jag vet inte. För mig pågår den fortfarande såhär ett år senare. Det är inte lätt alltid. Det är känslor överallt och åt alla håll. Något som jag lärt mig är iallafall att man inte kan se för långt fram i tiden när man tar beslutet om att gå isär med någon. Hur ska jag lösa det ekonomiskt? Var ska jag bo? Hur ska vi ha barnen? Hur kommer vår relation att vara? Börjar man fundera för mycket på allt detta så blir beslutet övermäktigt och man backar genast från det även om det är det man faktiskt vill göra. Det blir för läskigt och för mycket. Man får se det som en trappa där man bara beslutar sig för att ta det där första steget uppåt och sakta men säkert fortsätter man att ställa den ena foten framför den andra. ALLT löser sig med tiden. Man får göra sitt beslut och sedan utgå därifrån och lösa allt längs vägen. Det mesta faller på plats med tiden. Lita på livet.

Får meddelanden av er varje dag kring att ni går i tankar om att separera med den ni lever med. Jag vill skicka en stor kram. För jag har stått där ni har stått. Jag har känt det ni har känt. Ni är inte ensamma, långt ifrån. Anledningen till varför jag skriver att det är många som skriver till mig om detta är just för att jag vill att ni ska veta att ni inte är just ensamma. För det är lätt att känna så när man står där med klumpen i magen och känslan av att veta att man är redo att ta det där livsförändrande och läskiga beslutet. KRAM till er och ni är så himla starka.

Senast igår fick jag detta meddelande och är det något jag alltid försöker svara på i min inkorg så är det just denna typ av meddelanden. Just för att jag vet. Jag förstår. Jag har stått där själv och varit frustrerad, inte vetat om det är dags att gå isär eller inte. När vet man? Hur vet man? Vad ska man känna och inte för att det ska vara värt det och rätt beslut? Hur vet man ens om det är rätt beslut? Ja, ni förstår. Jag känner med er alla så otroligt mycket. Och återigen – ni är långt ifrån ensamma. Även om man där och då känner sig ensammast i hela världen.

Några ord som jag verkligen försökte bära med mig i september förra året:

Och jag minns att jag la upp dessa bilder i princip samtidigt som jag gick ut med att vi skulle skilja oss:

Får lite sug i magen när jag ser dom för att jag nästan kan känna känslorna som jag kände när dom togs. Allt gjorde så ont då. Och jag är så stolt över mig själv att jag har gjort den här resan och står där jag står idag.

Önskar er en jättefin lördagskväll. Jag ska dricka bubbel med Tove, ta ett långt, varmt bad och bara babbla med henne halva natten. Kram på er.