Många har bett mig att skriva mer om Corona och kallat mig korkad och världsfrånvänd som inte lyfter ämnet.. Många har också tvärtom sagt att det är tacksamt och fint att komma in här och slippa läsa om det. Det står ju om viruset ÖVERALLT och hela tiden och jag kan själv tycka att det är skönt att få ”vända bort” blicken för en kort stund. Ni som säger att jag är världsfrånvänd.. Nja. Jag läser på, jag är insatt, jag vill ha information. Försöker dock att hålla mig till säkra källor och inte fastna allt för mycket på alla möjliga sociala medier där jag bara skrämmer upp mig själv totalt. Jag läser mycket och jag delar inte med mig av allt här inne. Försöker hålla en positiv energi men bjuder gärna in i djupare tankar ibland med. Att skriva om Corona varje dag trots att jag såklart tänker på det varje dag känns dock helt orimligt. Jag vill inte göra det. Det får varken mig eller er att må bra.

Men ja… Jag är såklart orolig men inte främst för min skull utan för hela samhällets skull! Och för alla människor som faktiskt ingår i en riskgrupp. Jag lider med föräldrar som har svårt sjuka barn som dagligen redan nu kämpar för sitt liv.. Och så ska man dessutom behöva oroa sig för att dom ska drabbas av detta virus. Från mitt hjärta – jag lider så enormt mycket med er. Jag tänker på er. Det gör ont i mig att tänka på vilken situation ni befinner er i. Känslan av att man vill skydda sitt barn från allt och rädslan för ovissheten. Jag kan knappt föreställa mig hur det känns. Eller jo, det kan jag. Delvis iallafall. När Jolie föddes och jag kände att det stod mellan liv och död så visste jag knappt var jag skulle ta vägen. Så jag kan föreställa mig känslan. Ni som har hängt med sedan hon var nyfödd och läst mina långa inlägg som jag skrev då vet ju exakt hur mina tankar gick. Jag var helt förstörd och så otroligt rädd. Maktlösheten åt upp mig totalt som människa. Så ja.. Jag tänker mycket på er som ingår i en riskgrupp eller har barn som gör det. Ni är inte ensamma och alla mina tankar går till er.

Många frågar om jag är orolig för Jolie för att hon har hjärtfel. Jag har ju skrivit lite om detta förut men kan skriva det igen. Jolie är stark just nu och har tagit alla andra sjukdomar extremt bra. Typ lika bra som sin storebror. Och hade hon varit påverkad på det viset av sitt hjärtfel så hade det märkts även när hon blev sjuk ”som vanligt” Detta har jag haft dialog om med barnhjärtmottagningen här i Umeå. Men det är bara något man kan tänka sig stämmer. Ingen vet ju helt säkert såklart! Det är omöjligt att säga. Så ja.. Jag har blivit mer och mer orolig med tiden. Försöker dock lugna mig själv när katastroftankarna kommer då hon som sagt är väldigt stark precis just nu. Hur hon mår om några år är omöjligt att säga men precis just nu så är hon som vilket barn som helst och inte påverkad i vardagen av sitt hjärta.

Sedan måste jag hylla er som arbetar med alla som blir sjuka. Jag tycker att ni som jobbar inom vården är hjältar. Jag ser upp till er och beundrar er. Såg att någon skrev att dom ville ha en ”röd matta” för alla hjärtar som arbetar inom sjukvården nästa år istället för att låta skådisar och influensers ta plats. Och jag håller med till 220%! Ni är så otroligt viktiga! Ni drar ett jättelass och ni är helt fantastiska. Tänker flera gånger om dagen på hur ni sliter som djur för oss alla just nu! Beundrar er styrka och ert mod så extremt mycket och jag tror att jag är långt ifrån den enda som känner sådan extrem tacksamhet mot er. Och ni som har hoppat in för att arbeta extra inom vården nu för att hjälpa till som kanske har en utbildning i grunden men sedan gått en annan väg i yrkeslivet – heja er! Tack för att ni ställer upp för oss alla.

Många har också frågat om jag har påverkats i mitt arbete av detta. För någon vecka sedan kunde jag säga nej men idag kan jag faktiskt säga ja. Vill egentligen inte ens skriva om det då det är ett så ”litet” problem jämfört med många andras verklighet just nu. Men dela med sig kan man ju alltid göra. För att ni ska veta att även jag är orolig, rädd och stressad. För det är jag. Jag har förlorat mycket jobb, mycket har flyttats fram, företag har gått i konkurs och betalar inte sina fakturor.. Om jag är ekonomiskt stressad? Ja och nej. Jag börjar väl bli. Men som sagt så ser jag inte det som ett större problem just nu då jag har sparade pengar och tak över huvud + mat på bordet. Iallafall än så länge. Och det är jag tacksam för varje dag. Jag tror att alla påverkas mer eller mindre av detta oavsett vad man arbetar med. Jag lider med er som har förlorat era arbeten, är ensamstående och har små barn hemma. Jag känner mig själv lite extra ensam just nu för att jag vet att allt jag har i livet idag hänger på bara mig. Jag har liksom ingen annan att luta mig tillbaka mot och den tanken skrämmer mig lite extra. Det är liksom jag och kidsen och jag måste få allt att snurra vidare och gå runt. Just nu är det som sagt inget som är akut men vad vet jag om framtiden? Så klart att jag är orolig, rädd och stressad. Jag vet att många av er är rädda just nu och det jag vill komma till är att ni är långt ifrån ensamma. Anledningen till varför jag inte har haft lust att skriva om det är för att mina ”problem” är så extremt små jämfört med många andras just nu.

Jag vill skicka en stor kram till er alla där ute. Jag hoppas verkligen att allt blir bra till slut, det måste det bli. Och du som är rädd och orolig –  känn dig inte ensam i det. Vi sitter alla i detta tillsammans och du är långt ifrån ensam i alla dina tankar och känslor. <3

Tycker det är så fint hur barnen är lyckligt ovetandes om allt som sker och ger mig så mycket motivation och drivkraft i att bara fortsätta att leva och vara lycklig och tacksam mot allt det fina som jag har i livet. Är det någon gång jag är extra tacksam så är det faktiskt nu. Tror att många känner att man inte kommer att ta saker lika mycket för givet efter detta.