Det jobbigaste: 

– Att acceptera att jag och barnens pappa inte ska leva ihop. Man vill ju att det ska fungera. Man har planerat att det ska fungera och man har en tanke om att dela livet hela vägen. Man vill rädda sin familj och man vill ha den där ”kärnfamiljen”: Men ibland så är det inte det bästa alternativet och det har varit en väldigt jobbig insikt för mig och är fortfarande. Försöker peppa mig själv i att saker inte alltid blir som man har tänkt sig och att det viktigaste är att barnen har två lyckliga föräldrar som får vara glada – även om det är på var sitt håll.

– Jag har ju jobbat i princip varje dag sedan Jason föddes. Valde bort att vara mammaledig i det stora hela och körde jobb på sidan medan jag hade barnen hemma. Det har varit tufft och mycket många gånger. Fokuset har inte alltid kunnat ligga på barnen och jag har haft sjukt dåligt samvete för det i perioder. Jag vet att jag har gjort det bästa för att vara så närvarande som möjligt men kan ändå inte låta bli att klandra mig själv i att jag inte kunde lägga mitt arbete helt åt sidan och valde att satsa på min karriär samtidigt.

– Det har varit tufft att få ett hjärtsjukt barn. Idag känns läget rätt stabilt och under kontroll men jag vet samtidigt att alla sår kommer rivas upp igen på kontrollen i februari. I år kommer det att hända grejer och Jolie ska bland annat sövas och göra MR.. Beslut ska tas och mycket känns rörigt och jobbigt. Samtidigt så känns allt som jag skrev väldigt lugnt och stabilt just för att hon är så pass stor att jag vet att hon skulle klara ev. operation utan problem. Så det är blandade känslor

Tankar: 

– Får alltid frågan om jag vill ha fler barn och jag vet faktiskt inte. Kanske, kanske inte. Inte just nu men kanske i framtiden. Jag är ju trots allt bara 24 år så känner inte att jag måste ha svar på den frågan just nu.

– Jason skulle egentligen heta Julian men han fick heta det i mellannamn istället då han verkligen kändes som en liten Jason.

– Är så himla lycklig över alla vänner som jag har med barn i samma ålder. Det är så himla kul att barnen får växa upp tillsammans och att dom får så otroligt mycket barndomsvänner.

Det som inte blev som jag hade tänkt mig: 

– Jag vägrade att amma. Ville inte ens tänka tanken på det. Slutade med att jag ammade båda kidsen i nästan två år per barn, haha..

– Jag skulle absolut inte samsova. Slutade med att vi fortfarande sover ihop idag.

– Jag är i vanliga fall väldigt bra på att stå på mig och säga ifrån men med mina barn funkar inte det. Är inte konsekvent för fem öre när det kommer till kidsen och dom får typ alltid som dom vill. Ger med mig i allt och säger nästan aldrig nej. Helt klart något jag måste träna på.

Något jag inte visste: 

– Hur mycket man älskar. Jag älskar mina barn så att jag går sönder.

– Hur mycket mammapoliser det finns där ute. Dom är liksom alltid at your service, haha.. Och det börjar redan när man är gravid. Man borde inte, får inte, ska inte osv. Jag tror att dom allra flesta vet vad som är bäst för just sig själva och sina barn. Vi är alla olika och så länge ingen far illa så är det helt okej att inte tycka eller göra samma och likadant.

– Hur magiskt det är att se en liten bebis växa upp och bli allt större, formas till en egen liten individ och utveckla sin egna personlighet. Tycker det är fantastiskt att våra barn är så olika i sättet fast dom har precis samma föräldrar och förutsättningar.

Tacksam för: 

– Att min kropp har orkat bära och föda två barn och är starkare än någonsin. Är så imponerad av kvinnokroppen.

– Tacksam varje dag över att kunna ge barnen huslivet. Speciellt på sommaren. Det är så fint att dom kan få växa upp så!

– Att jag fick bli mamma så tidigt i livet.

Det bästa: 

– När Jason säger ”älskar dig mamma, du är det bästa som har hänt mig”. Haha.. Jag är nog inte det bästa som har hänt honom och han förstår nog inte riktigt innebörden men jag brukar ju säga så till honom och han härmar 😉

– När Jolie lägger sina små armar runt min hals när hon ska sova och jag känner hennes andetag som blir allt tyngre tills hon bara somnar till slut. Slutar alltid med att jag också somnar för det är bara SÅ mysigt.

– Att få se barnen leka ihop. Det finaste jag har gjort är att ge dom varandra. Behöver inte ens förklara mer på den här punkten. Det är bara så.. fint.

– Att få känna sig älskad och behövd.

– Att få ha dom där gulliga samtalen med Jason och förklara saker för honom, svara på alla hans frågor och lära honom om allt och inget. Han är verkligen i den åldern nu att han vill prata om precis allt och jag tycker att det är så kul.

Tack underbara Englén Photography för bilderna! Ni hittar hennes hemsida HÄR.