Jag har ju ett pyttelitet navelbråck sedan mina graviditeter. Det syns typ nästan inte alls men jag känner det om jag petar precis i naveln. Idag tog jag äntligen tag i att åka till en kirurg och kolla på det och han sa väl att jag egentligen mest troligt aldrig kommer att ha problem med det då det är så pass litet och även att det fortfarande kan bli ännu mindre då Jolie inte ens är två år. Det är cirka 1,5 cm stort på mig iallafall (han kollade med ultraljud) och det går att ordna rätt så enkelt med en liten operation och lokalbedövning. Och då kommer naveln att både kännas och se ut precis som den gjorde innan jag blev gravid. Det blir rätt skönt att fixa det och jag tänker väl mest på att det är bra inför framtiden ifall jag skulle bli gravid igen eller för att undvika att det skulle hända något som gör att jag behöver operera det akut. Det kan nämligen hända och det känns inte jätteroligt ifall det skulle bli så + att man ofta får rätt fula ärr då osv. Nu när jag ska fixa till detta så kommer man att lägga snittet i naveln så att det inte kommer synas alls (i och med att naveln också blir lite djupare igen när man syr ihop det) och han som jag ska göra det hos är hur duktig som helst vilket känns tryggt. Resultatet kan nämligen variera en del beroende på var man opererar sig! Jag har mest dragit mig från detta för att jag inte har haft lust att ha några synliga ärr på magen så det känns skönt att det går att lösa utan att jag behöver få det.

I januari är det iallafall dags! Känns så himla bra att kunna fixa detta nu så att jag slipper oroa mig eller tänka på det mer sedan =)

Jag minns den här dagen och kvällen som bilden togs så tydligt. Var gravid med Jolie i magen (i rätt så tidiga veckor) och det var typ denna kväll som min navel verkligen ”poppade” ut. Jag googlade lite och insåg att det faktiskt var navelbråck jag hade fått och var såååå ledsen (tänk alla hormoner). Skämdes jättemycket och grät och tyckte att det var så hemskt. Känner mig rätt fjantig såhär i efterhand men det var jobbigt då.