Hej Gabriella!
Du är grym! (glöm inte det!)
Hur känns det?
När tror du att du kommer att upt på Youtube?
Kommer ni att ha barnen varannan vecka?
Har du bestämt dig för vilken lägenhet?

Hej fina! Tack snälla och detsamma. Allt känns faktiskt väldigt bra i det stora hela. Men såklart är det mycket jobbiga känslor runt omkring med. Är i det stora hela positiv genom detta och det ger mig så mycket kraft och styrka. Inställning gör så mycket! Det kommer direkt allt landat lite mer, vet inte riktigt hur jag ska göra där men det kommer igång så småningom är jag säker på. Barnen kommer vi att ha 2-2-3. Alltså två dagar var mitt i veckan och sedan varannan helg. Så slipper man sakna ihjäl sig efter dom. Vi börjar såhär iallafall då dom är så pass små. Ja, jag har bestämt mig nu!

Hur har du fått dina klätter/klängväxter i vardagsrummet att bli så långa och fina? Och vilken växt är det?

Det är en gullranka! Jag har inte gjort mer än låtit den vara i ljuset och vattnat den när den börjat torka ur i jorden samt tagit bort alla gamla blad. Den växer som ogräs och jag älskar den!

Du är ju typ städproffs 😀 Jag skulle vilja få dina bästa städtips för att hålla sitt hem rent och fräscht.

Haha ja det kanske jag är =) Bästa jag vet är att städa typ! Ni hittar mina bästa städtips HÄR.

Förlåt för väldigt privat fråga. Har ni fortfarande sex? Om du blir gravid nu, hur gör ni då med allt?

Nej, det har vi inte. Blir inte gravid med andra ord, haha.

Hej Gabriella! Måste först börja med att säga att du är helt fantastisk! Och till min fråga, har ni pratat med barnen om att ni ska gå i sär? Om ja, hur sa ni det och hur har det reagerat? Kram Stella

Men alltså tack snälla du! Och detsamma! Ja, vi har pratat med Jason (Jolie förstår ju inte än) och han tycker att det känns tråkigt att flytta från kompisarna (grannarna). Annars verkar det helt okej. Han har dock frågat några gånger om vi inte kan ångra oss och bo tillsammans ändå.. Klart att hjärtat går sönder men detta blir bäst för oss alla i slutändan och han kommer att vänja sig. Vi kommer fortfarande att vara en familj alla fyra men på ett annat vis. Han kommer att få två lyckligare föräldrar och lyckliga föräldrar skapar lyckliga barn. Han har också fått följa med mig för att kika på dom två alternativen på nya hem som jag har och han tyckte om båda ställena. Kram.

Vart kommer ert matbord ifrån? All lycka i framtiden ❤️

IKEA! Kram och tack fina du!

Hade du kunnat vara med i något program, typ ensam mamma söker eller något? I framtiden då såklart!

Min spontana reaktion på frågan är NEJ! Men jo, absolut det hade jag nog kunnat om ett par år om jag inte träffat någon och känner mig redo för det.

Hur länge har du tränat & hur många pass i veckan blir det cirka ?
Du e fantastik by the way ❤️

Tack för så fina ord och detsamma! Tränar kanske sex gånger i veckan men ibland blir det korta pass och ibland längre. Har tränat till och från hela livet (Inte som bebis och barn dock såklart, haha, men ni fattar) men kom igång igen efter graviditeterna i våras tror jag.

Hej!
Undrar lite generellt över situationen över separationen . Efter din weekend i Stockholm kom du hem och berättade att ni var på samma sida ville åt samma håll, att ni skulle fortsätta försöka kanske med terapi osv. Men sen en vecka (ungefär) efter så gick du ut med separationen. Hur kommer det sig att de blev så ”snabbt” ändrat? Jag menar absolut inget illa ❤️

Hej! Det blev som det blev och ibland så känns det bara som det gör. Då kan ingen terapi och inga försök i världen rädda det. Så det blev som det blev. Vet inte riktigt vad jag ska skriva om detta utan att bli för privat så det får räcka där. Kram.

Hur kommer du & Fjodor göra med efternamn? Kommer någon av er byta? Stor kram till power kvinnan!!!

Jag behåller JOSS eftersom att kidsen också heter det! Stor kram tillbaka!

Hej!

Jag undrar om du och Tove fortfarande är vänner och undrar vart hon tagit vägen?

Hej! Ja, jag och Tove är bästa vänner fortfarande. Pratar varje dag i telefon i timmar och ses i princip varje dag med. Skulle inte kunna leva en dag utan henne. Finns ingen som känner mig så som hon gör.

Hur hanterar du skuldkänslorna gentemot barnen? Jag funderar ibland på att gå isär med min man men så ser jag framför mig hur ledsen min son kommer vara som älskar sin familj så mycket. Han är som gladast när vi alla gör något tillsammans eller kommer hem till oss båda efter en dag på fsk. Ska stackarn inte få ha det så längre. Den tanken krossar mitt hjärta mer än allt annat. Hur tog du beslutet att ändå köra på? Hur tror du det kommer bli? Jason är ju ändå så pass stor att han kommer märka skillnaden av att familjen inte längre bor ihop.
Jag menar verkligen inte skammande på något sätt utan undrar genuint hur du hanterat de känslorna för jag brottas enormt med dem!

Hej! I början så låg tankarna bara där. Att vi har ju trots allt hus och barn osv.. Att det livet vi har är det finaste man kan ha liksom. Och det finaste man kan ge sina barn. Men det kan liksom inte vara anledningar till att stanna kvar i en relation där man helt enkelt inte vill vara. Vi har bestämt oss för att vi ska vara en familj ändå, alltid. Vem är det som bestämmer hur man är en familj? Måste man bo inom fyra väggar tillsammans för att vara det? Vi kommer för all framtid att vara just en familj även om vi föräldrar har valt att inte leva ihop och vara ett par. I längden så kommer våra barn att vara lyckligare när vi är lyckliga. Jag försöker att tänka på att jag vill inspirera mina barn till att följa sitt hjärta, alltid. Och om jag inte gör det – hur ska jag kunna visa dom att det är det rätta i livet? Jag tror verkligen att man måste försöka se det utifrån sig själv och sina egna känslor/sin egna lycka. Man får vara lite egoistisk i sitt egna liv. Man kan inte leva med varandra ”bara för barnens skull” även om det såklart alltid blir den första, spontana tanken. Barnen klarar sig och kommer att ha det riktigt bra ändå. Allt beror på hur man hanterar det. Vår skilsmässa kommer inte att gå ut negativt över våra barn. Vi är fortfarande ett starkt team och hjälps åt, har bra dialog gällande barnen och sköter allt snyggt. Kram till dig och hoppas du kommer fram till det bästa för dig och er.

Hur mår du? Känner du att du är trygg i dig själv och klarar separationen bra eller vad säger magkänslan? Hur gör man? Hur bestämmer man vem som ska ha vilka grejer? Konflikter angående barnen? Hur orkar man vara rationell och sätta känslorna åt sidan, eller går det ens? Jag vet inte själv hur jag hade reagerat utöver ett stort berg av ren och skär ångest. Vill mest säga att du inte är ensam, vi finns här!! Stor kram <3

Hej! Jag känner mig väldigt trygg i beslutet och det känns rätt i magen. Åh, jag vet inte. Det frågade jag också alla jag kände som hade separerat och alla sa ”det vet du bara”. Och till slut så var det faktiskt så. Man vet när det är dags på något vis. Sedan är det såklart alltid lite velande och lite sorg men när man har övervägt och pratat om något sådant under längre tid och det är ett återkommande ämne så kommer beslutet naturligt på något vis i slutändan. Både jag och nej. Det är mycket känslor till och från men vi bestämde väldigt snabbt tillsammans att barnen aldrig får komma i kläm och att deras välmående är i fokus genom detta och för all framtid. Det är viktigt för oss att ta hand om varandra även genom detta och klart att det är tufft i perioder med (känslor överallt som sagt) men när beslutet känns rätt så är det bara att hålla ut och ta dagarna som dom kommer. KRAM <3

Vrf är er skilsmässa så hemlig när ni alltid varit så öppna med erat förhållande?

Den är inte hemlig men den är privat. Delar gärna med mig av mina egna tankar kring vad vi går igenom men varför/hur/när osv håller jag för oss. Och ja, jag har givetvis varit öppen om vårt förhållande med men fortfarande inte på en privat nivå enligt mig själv.

Hej! Jag följe dig förut men har tittat in allt mer sällan i ett försök att minska skärmtiden. Fick nu en chock när jag läste att ni ska skilja er och blev uppriktigt ledsen, ni har alltid verkat som det perfekta paret. Men har nu bläddrat genom ett gäng inlägg och insett att du trots allt verkar må bra, vilket glädjer mig. Jag respekterar att du inte vill gå in på några detaljer över er situation, men om du kan (utan att bli allt för privat) skulle jag uppskatta om du kan komma med några råd hur man undviker att tappa bort kärleken till varandra. Är själv i småbarnsåren och rädd att det ska sluta med skilsmässa eftersom det verkar hända så många….
Jag undrar även hur du känner över att inte ha barnen hos dig på heltid?
Stor kram!

Hej! Åh förstår helt! Underbara du, vad snäll du är. Jag har faktiskt inga råd alls kring det.. I vissa fall tror jag bara att man växer ifrån varandra med tidens gång. Särskilt om man har varit ett par under längre tid. Men att ge varandra tid till egna intressen, hitta på saker tillsammans, inte ta varandra för givet är väl det viktigaste skulle jag tro. Det känns helt okej faktiskt. Tror att det kommer att bli jättebra. Hade nog inte klarat av en hel vecka ifrån mina barn nu när dom är så små men att ha dom 2-2-3 känns perfekt då jag hinner få saker gjorda under dom dagarna som jag inte har kidsen och kan vara en helt närvarande mamma dom dagarna som dom faktiskt är hos mig. Så det kommer att bli en bra balans i det hela. Och saknar jag ihjäl mig så bor vi ju fortfarande i samma stad och kan ses! Stor kram!

Hej.
1. Hur kommer du ta det den dagen F skaffar en ny partner? Samtidigt som de är sin egna familj tillsammans med dina/era barn?
2. Hur kommer du ta det den dagen dina barn kommer hem och pratar om Fs nya?
3. Kommer du behålla Joss eller kommer du byta?

Hej!

1. Så länge det är en vettig person som ser efter barnen och är snäll så kommer jag att vara överlycklig för hans skull. Jag vill ju att han ska vara lycklig och unnar honom det bästa i livet och jag vet att han känner samma för mig.

2. Samma där! Kommer alltid att tala gott om hans framtida partners med barnen. Hoppas jag iallafall! Men jag känner ju barnens pappa och vet att han alltid sätter barnens bästa först. Han skulle aldrig vara med någon som inte tycker om våra barn.

3 Kommer att behålla det!

Hej och tack för en ärlig och peppig blogg! Jag vet att du har skrivit om amning förut och även sagt att du är trött på att prata om det 🙈 vill börja med att skriva att jag ser upp till dig och din syn på amning. Har tidigare ikväll bläddrat tillbaka i bloggen för att läsa dina tidigare inlägg om amning. Jag undrar lite hur dina barn var som spädbarn, typ 1-3 månader? Ammar själv min 1-månads bebis (andra barnet) fritt och det går bra, men hon känns typ missnöjd 24/7 när hon inte får ligga vid bröstet. Hon kan ligga k sitt nest i typ 5 minuter som mest sen är det skrik och panik 🙃 när upplevde du att dina barn började bli mer ”självständiga”? Vid vilken ålder kunde du typ lägga ”bort” dom när dom somnade, typ i sängen/vagnen osv på dagen?

Hej fina du! Och tack för fina ord! Haha, jag brinner ju verkligen för amning och kan babbla om det i timmar. Jag har alltid låtit mina barn amma fritt och speciellt när dom varit så små. Har lagt dom vid bröstet för minsta lilla gnäll typ! Så var mina barn med i den åldern. Minns att alla mina vänner typ skojade om att barnen satt fast i mina tuttar konstant. Men det blir väl lite som att man är en levande napp (ingen av mina har tagit napp heller). Tror det var runt ett halvår och sedan blev det bara bättre och enklare med tidens gång. Kram till dig och stort lycka till med allt! Vilken magisk tid du har framför dig! Grattis till bebis!

Nää. vad konstigt att se dessa bilder! Känns som en evighet sedan min lilla tjej var såhär liten! Blir helt blödig typ =) Men här var Jolie typ en månad och mina tuttar läckte konstant som ni ser på första bilden, hehe. Och vad liten jag såg ut!! Tycker att det händer så mycket på bara några år. Samma sak när jag ser tillbaka på bilder från när jag precis hade fått Jason. Var ju bara 20 år gammal då!