Hoppas du snart kommer må bättre! ❤️ Jag måste bara fråga om det underbara myssetet! Jag tänkte beställa det, är det stort i storleken? Och är det vita genomskinligt? Tyckte alla färger var fina, men det vita var sååå underbart! ❤️

För mig handlar det om att känna sig vilsen. Jag visste vem jag var för tio år sedan, hade en tydligt utstakad väg och visste vad jag ville. Sedan tvingades jag ta ett beslut om att lämna mitt livs kärlek eller flytta till ett annat land och ge upp min karriär och allt jag byggt upp i Sverige. Jag valde det sistnämnda och efter barnen kom har jag svårt att veta vem jag egentligen är. Jag älskar mina barn och lin man över allt annat, men jag älskar inte mig själv längre. Och processen att hitta mitt nya jag tar mer tid än vad jag nånsin hade trott. Jag har tappat all tro på mig själv och är nu reducerad till mamma och fru, ingen egen person eftersom jag bara lever för att få andra att må bra, utan att få nån credd för det. Häromdagen nämnde jag för svärmor att jag ska resa hem med barnen nästa månad och att mannen inte kan följa med pga jobb. Fick då höra att jag är en dålig fru, eftersom han fyller år den helgen och jag borde vara hemma och serva honom.

Detta valde jag framför mitt förra liv och jag ångrar mig nästan varje dag. Men kärleken håller mig kvar. Han är värd att stanna för.

Har inget råd, annat än att försöka hålla ut. Om ni vill fortsätta vara tillsammans finns inga magiska lösningar. Prata, Lyssna. Backa om det krävs. Det viktigaste är att inte få panik, om man är rädd har man en tendens att ta ogenomtänkta beslut i affekt. Försök lita på att ni rider ut stormen till slut. Ingenting är jävligt för evigt.

Lycka till.

Läser igenom svaren du ger här på bloggen. Det låter faktiskt som det bästa för er hade varit att bo på varsett håll ett tag för att känna om ni ska fortsätta tillsammans. Du mår så dåligt så att du knappt orkar med ditt eget liv skriver du och så dåligt ska man inte må i ett förhållande även fast det är kris. När andra ger dig tipset om att spendera mer egentid så säger du att det inte är vad ni behöver. Därför måste det ju vara så att ni behöver tid ifrån varandra. Då hjälper inte 2h varje kväll utan ni behöver nog tid att tänka båda två på hur ni vill gå vidare. Kan tänka mig att detta går ut över barnen även fast ni kanske har en fasad så känner barn mer än vad man tror. En av er kanske kan bo hos en vän i någon vecka och turas om med barnen? Man får göra det som känns bäst för en själv helt enkelt.
Hoppas det löser sig till slut hur ni än väljer att göra.

Jag tror att det dom flesta menar är nog inte att ni behöver mer tid tilsammans rent generellt, utan att det nog hade varit bra med mer tid tilsammans BARA ni två! Alltså utan kidsen. Givetvis är tiden man spenderar tillsammans hela familjen otroligt dyrbar, men den gör inget för att rädda en tuff period i förhållandet. Att ni får egentid utan både barn och varann med jämna mellanrum är jättebra, men jag tror det vore minst lika nyttigt att den tid ni spenderar tilsammans ibland faktiskt är bara ni två! Lite mer dejt-tid och tillfällen att få fokusera enbart på er två som man och hustru, utan att dela det fokuset med barnen. =) <3

Vi mammor behöver verkligen sänka kraven på oss själva och inse att vi inte kan vara några superkvinnor som kan ta allt utan konsekvenser. Fick nyligen känna på hur det kan gå om man inte lär sig att prioritera sig själv. Kroppen sa ifrån! Man måste lägga tid på sig själv så att man kan vara en glad och lycklig mamma (har jag insett nu efter 3 år!)

Du är en toppenmamma och ni kommer ta er ur det här ❤️ Lyssna på vad din kropp säger att du behöver. Kram!

Men det är väl inte alls konstigt att du inte känner igen dig själv?! Du har fått två barn, köpt hus och sedan varit mammaledig och roddat allting runt omkring samtidigt. När ska du ha haft tid till att landa och faktiskt hittat dig själv mellan gångerna? Du ger du mer av dig själv än du ens har till att börja med till din familj, inte konstigt att nu när de blir mer självständiga individer att du också ska försöka hitta tillbaka till dig – men den versionen finns ju inte på samma sätt utan nu ska du finna vem du är idag! Tycker det är fantastiskt av dig som kan erkänna att det är tufft – för vem hade inte känt så? Och det är klart att det blir tufft mellan dig och F eftersom du ska hitta ditt jag – och han ska hitta sig själv OCH DIG i detta. Plus barn? Nä, ta det lugnt som ni gör nu. Ni pratar, umgås och ni har ändå varandra men också vänner. Kärleken består så länge man väljer den varje dag, i med och i motgång. Ingen av er är sämre människor, ni är fantastiska och ni är just det: människor. Ta hand om er, sänder massor av kärlek. Stor kram

Det har knappast att göra med att ha bråttom till att bli vuxen eller ngt liknande. Jag är 32 och vi har haft vår värsta kris nyligen, vi är själva med två små så det är full fart utan paus 24/7. Klart det tär, det kommer tära på dig och ditt förhållande om du så vore 40 år, men samtidigt tror jag man är mer stabil då. Vet ej. Oavsett, det är en kamp att ta sig ur detta. Vad gjorde vi? Jag hade mina krav och han har ändrat mycket. Sedan så har jag ändrat så mycket med mig själv. Framförallt mitt tankesätt och humör. Jag kan vakna upp och känna att jag inte orkar någonting men kämpar mig igenom med att bara ändra tankesättet till något positivt. Jag kunde gå från 0 till 100 då jag är rak och bestämd med allt. Men det gynnar ju ingen. Istället släpper jag kontrollen på alla krav lite och slappnar av. Det har varit det allra svåraste med att vara i en kris, hormonell av amning och två små barn som kräver sitt. Men det går. Mer kramar och mer intimitet hur orkeslös och hur trött man än är. Man behöver inte säga så mycket utan Visa vad man vill och behöver. Detta har funkat för oss men klart jag inte tar något för givet. Man måste ge tid för att utvecklas separat men samtidigt ge Tid för varandra och inte andra runt omkring så mycket. Det är ändå ens man som man delar sitt liv med. Det ska funka mellan oss. Jag delar inte med mig så mycket till vänner för mina vänner kommer tycka jag har så rättttt i allt och det är honom det är fel på. Det är fel. Vi är två. Jag litar på att vi kan lösa detta själva. Man får prova sig fram och lita på att det finns ett ljus i tunneln❤️

Vill bara skicka lite kärlek och pepp. Småbarnsåren ÄR slitiga, speciellt om man inte kan lämna bort barnen över natten ibland. Hejar på er och hoppas att ni rider ut stormen. Lugnet på andra sidan väntar. 💗💗💗

Nu har jag visserligen inte läst alla kommentarer här men jag håller absolut med om att det är viktigt med egentid. Mer för vissa än andra. Jag exempelvis har minimalt med egentid (har två döttrar på 3,5 år och 1 år, båda har alltid varit hemma med mig tills nyligen, min 3-åring skolades in på förskola för några veckor sedan så nu är det bara jag och lillskruttan hemma), vi har aldrig barnvakt utan i princip alltid tillsammans allihopa. Men jag trivs så. Det funkar för mig personligen, även om inte alla skulle tyckt det.
Däremot tänker jag nog lite annorlunda med det du skrev om att göra som sånt som gör dig glad. Missförstå mig rätt – SJÄLVKLART ska du det. Man ska vara sin egen bästa vän! Men om ni har en kris som ni vill ta er ur så är det nog viktigt att umgås desto mer, om du förstår vad jag menar? Självklart ska ni som sagt fortsätta med sånt som ni vill men det är nog viktigt att prioritera varandra också. Exempelvis: Ni kanske ska avsätta 2 kvällar i veckan när ni bara är ni två efter läggning. Ingen träning, inte åka till vänner. Ni hinner ju med sånt med andra dagar. Kanske känns lite krystat men under småbarnsåren kan lite rutiner hjälpa på vägen i långa loppet. Om du förstår vad jag menar? Kram

Tycker det är modigt att du delar med dig av så mycket. Med tanke på den ganska osmidiga kommentaren om att ha bråttom….Jag ville inget hellre än att bli mamma tidigt i livet men livet blir inte alltid som man vill. Jag träffade min man när han var 17 och jag 18. Vi gifte oss 3 år senare och ville ha barn direkt. Men pga en hormonrubbning jag har fick vi inte barn förrän 7 år senare. Nu har vi en 5-åring och en 3-åring och jag är så lycklig för dom. Oavsett om barnen och min man betyder allt och är hela min värld känner jag varje dag att jag förlorat en bit av mig själv för att jag inte riktigt förmår mig att göra saker för mig. Så var stolt över att du kan bry dig om dig själv, jag kämpar dagligen med samvetet och orken att kunna sätts mig själv först någon gång ibland. Kämpa vidare och tack för all inspiration.

UNDERBARA DU!! Så fint att du delar med dig (även om det säkert är skitjobbigt att dela med sig av detta). Det är det här som är anledningen till att din blogg är den enda jag läser. Det är så äkta! Toppar och dalar, du visar att familjelivet inte är helt perfekt jämt och att alla förhållanden faktiskt har kriser – och att det är helt okej att ha det! Jag mår så bra av din blogg för du visar mig att det är okej att inte vara 100% på topp jämt, varken som mamma eller som partner. Man kan inte leverera till hundra jämt ju.

Jag hoppas att du/ni mår bättre snart och att det ordnar sig hur det än blir. Vill typ krypa igenom laptopen och krama om dig och ge dig en massa choklad och pepp hahaha! Kram fina du och heja heja dig, du gör ett superjobb varje dag <3

Glöm inte bort varandra och försök att umgås, ta tid för bara er två (t.ex. när barnen sover) istället för att hela tiden göra saker på varsitt håll (vet inte hur det är, men i mina ögon på dina sociala medier ser det ut som så). Hoppas att det löser sig för er! KRAM

Hej fina du! Först av allt måste jag säga att även om ni inte kan förklara allt som händer i era liv så är det såna här inlägg där du faktiskt är ärligt som utmärker dig från andra bloggare. Du visar att man kan vara förvirrad, ledsen och inte veta vilken väg man ska ta i livet ibland, utan att komma med kloka insikter hela tiden. Det är en sån frisk luft bland alla andra bloggar som hela tiden har sån himla självinsikt och ”kloka” i alla situationer. Det underlättar så att läsa om andras olika faser i livet och att de vågar vara ärlig, för livet går ju upp o ner för alla! Sen vill jag även säga att jag har inte barn själv, men många av mina vänner har det och jag får höra så många gånger att det är så tufft,; flytt, nyfödda barn osv. Nått som är gemensamt för alla dessa kvinnor i min närhet är att de känner att de får ta 90% av ansvaret för barnen och hemmet och det gör att så fort dom tjafsar med sina män blir det för mkt och de känner att ”visst att han hjälper till, men det är FAKTISKT inte så mycket och jag blir less”. Kan själv känna i min relation att jag per automatik tar på mig allt ansvar hemma med städ, tvätt, matlagning osv och då blir man irriterad, känslomässigt trött, även om vi inte har barn. För att vi har ju jobb att skötta utöver detta, skola för vissa, ett socialliv man vill upprätthålla, sin egen hälsa man vill ta hand om osv. Så ska vi dessutom skötta ALLT hemma?! Det går ju inte! Jag jobbar så hårt på att släppa det kontrollbehovet och faktiskt säger till min sambo ”nu får du göra detta, detta och detta denna veckan för nu har jag gjort allt det senaste!”. Nu vet inte jag om just detta är erat problem, men detta är något jag märkt bland kvinnor och som sliter ut oss (iaf mig och de kvinnor runt mig) känslomässigt… så jag tycker det är bra att du tar din egen tid! Vad som än krävs! Sen hoppas jag ni löser det, ni är så fina och har en så fin familj. Jag har följt er i många år nu och ni är lite som den kärleks historian som ger en hopp haha <3 men det är okej om man inte förblir tillsammans också <3 jag håller tummarna för er, oavsett vilken väg ni väljer att ta! <3 kram

Bra svar på den idiotiska kommentaren där.
Livet är tufft speciellt för en mamma som oftast tar hela ansvaret med hem barn och även jobb.
Var stolt över dig själv du verkar vara en bra mamma och snäll tjej .
Hoppas att allt löser sig för det bästa för er som familj ❤️

Vill bara skicka en kram 💕

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Vi är själva mitt uppe i småbarnsår och tuffa tider. Så tack för att du delar med dig. Man förstår att man inte är ensam och det känns på något sätt ganska skönt.
Du är grym som kämpar och sliter med allt vad det innebär med barn, man, hus, träning, jobb osv. Hoppas att det snart vänder! ❤️ Stor kram!!

Hej Gabriella!
Ang. den högst onödiga kommentaren om att du blivit vuxen för fort ska du inte ta åt dig av. För den personen mår förmodligen fruktansvärt dåligt själv och måste lägga det på andra människor.
Jag har gått igenom många liknande episoder i mitt liv som du beskriver att du gör nu. Det jag gjorde som hjälpte mig att inte tappa mig själv helt och hållet var att skriva listor. Vem vill jag vara, vem är jag nu, vad vill jag uppnå med mitt liv. Min sambo fick skriva liknande lappar så pratade vi igenom dom som en liten minikonferens under en fin middag vi gjort hemma.
Ta dig tid att umgås med vänner, finn dig själv där du är nu, kanske är det så att du håller på att växa upp ännu mer ön du redan gjort vilket är främmande? Det behöver inte alls vara negativt utan mer positivt! Låt den jobba perioden ta den tid den behöver, bearbeta allt när det kommer och det är okej att stanna upp och samla sig! Vissa dagar har man tex. Inte känslor för sin sambo/man och det är ok, så länge man känner att pirret i magen kommer någon gång ibland.
Kämpa på och TACK för att du är du och vågar visa att allt inte är guld och gröna skogar. Det är väldigt fint och behövs mer i dagens samhälle. KRAM!

Hej!
Om det är till någon hjälp hade jag också liknande erfarenhet för ett tag sedan. Pågick i ett halvår. Vi fick 2 ggr till en coach och sen dess är det mkt bättre och allt lättade! Ibland säger de att relationen krisar vid 5 år, 7 år och 10 år. Kanske ligger något i det. Man växer åt olika håll, formas tillsammans, formas isär osv. Det viktiga tror jag är att veta att det är så och det kan gå över (eller så gör det inte det) men om jag ”fastnat” i något tankemönster som jag inte kan ta mig ur ringer jag en coach/ terapeut ovh det hjälper alltid! Ni har varit med om mkt me lillans hjärta, husbygge osv så det har säkert tagit mer på krafterna än vad ni kanske tror ❤️ Hoppas ni finner en väg framåt osvsett vad den blir ❤️ Du är inte ensam. Kram!

Du är en så fantastisk kvinna! En riktig förebild för dina barn och medmänniskor. Inte bara sjukt vacker utan du visar även en vardag, empati, värme och välvilja. Tappa inte bort den fina människa du är!! Du inspirerar. Stor kram!

Det känns lite som att du hade sååå himla bråttom med att bli vuxen. Gifta dig vid 18 års ålder, skaffa barn direkt, hus etc och att du helt hoppade över att faktiskt vara ung och leva lite. Och att det nu kommer tillbaka och biter dig lite, du verkar uppskatta mer att åka iväg och umgås med kompisar och festa och träna, än att faktiskt spendera tid med din familj. Känns ju som att det är svårt att lösa ditt äktenskap med din man ifrån stockholm liksom. Du skrev ju dessutom för ett tag sen när du åkte iväg varje kväll en period för att F skulle börja göra det veckan efter etc men det är ju fortfarande han som får sköta allt hemma hos er verkar det som. Du kanske inte skulle haft så himla bråttom trots allt så kanske du inte hade hållit på att separera redan vid 24 års ålder…… suck att festa och sticka hemifrån varje kväll lär ju definitivt hjälpa!!

Kollat upp så du inte lider av PMS?