Fick en fråga om jag inte kan skriva lite mer om ”trots” och visst kan jag det. Anledningen till varför jag skriver ”trots” är för att jag hatar ordet TROTS. Vet inte varför men det låter så förbannat negativt, haha.. Jag försöker se det mer som att mitt barn testar gränserna och sin egna självständighet. Det är väl det trots innebär (såklart!) men jag gillar bara inte ordet då det för mig har fått en dålig klang av hur andra använt det.

Iallafall! Många frågar om Jason aldrig är just trotsig och JO såklart är han det. Ska jag vara ärlig så är han sjukt dålig på att lyssna många gånger. Hur går det ihop då undrar ni kanske? Jag skriver ju jämt att han är så snäll och rar och kärleksfull. Det ena utesluter helt enkelt inte det andra. Han är så otroligt varm och godhjärtad. Ser alltid efter sin syster, klappar, kramar och pussar. Säger ”älskar dig” till henne och oss föräldrar flera gånger om dagen. Han är duktig på att lyssna när det kommer till många olika saker och situationer. Han testar dock gränser ofta och mycket. Vid frukostbordet kan han få för sig att hans leksaker ska bada i hans glas eller att han ska hälla sin dryck i sin tallrik osv.. Ja, ni föräldrar vet hur det kan vara.. =) Säger vi ”nej, sluta göra så” så slutar han i några sekunder och börjar sedan igen med ett stort leende på läpparna. Han är så himla busig och vill verkligen se var våra gränser går väldigt ofta. Många gånger orkar man hålla tålamodet men det är klart det brister för oss ibland också. Kan erkänna att det brister för mig oftare än för F. Jag kan bli galen och höja rösten på honom just för att jag blir SÅ trött på att han faktiskt inte lyssnar och gör samma ”dumma” sak om och om igen. Jag kan exempelvis ryta ifrån ordentligt om han fortsätter leka med det där vattenglaset vid frukosten trots att jag sagt till 10 gånger och tills han till slut spiller ut det över hela bordet eller golvet. Då blir jag sur! Tålamodet hos mig räcker liksom inte heller för alltid.

Det jag brukar försöka med i första hand är att avleda i dom situationer där det går. Vill jag att Jason ska följa med mig någonstans och vi exempelvis har bråttom så fungerar det INTE om jag blir sur eller arg, drar i honom osv. Då sätter han sig bara mer på tvären och ”trotsar”. Jag går ner till hans nivå istället och brukar säga ”när vi kommer till XXX så kan vi göra XXX, tänk vad kul!? Skynda dig nu!” eller ”Kom så ska jag berätta en hemlighet om en magisk katt som bodde där borta i det där trädet” och så berättar jag en spännande historia medan vi går så att han liksom glömmer bort vad han faktiskt höll på med. ”Om du följer med mamma på det här nu så kan vi ordna äppelbitar och se på Pippi när vi kommer hem”. Jag försöker mestadels lirka och gå runt hans taktiker lite men som sagt så tappar jag det helt också ibland. Det ingår nog i att vara förälder. Är omöjligt att ha ett tålamod av guld alla dagar i veckan. Man är inte mer än människa.

Sedan försöker jag se över vilka strider jag faktiskt tar. Om han vill klä på sig själv – varför inte? Kanske inte blir världens snyggaste outfit men än sen då? Och om han vill borsta tänderna själv en kväll och vägrar samarbeta så varför inte? Han kommer inte få förstörda tänder av att borsta halvdant en kväll i veckan liksom.. Så jag försöker låta honom hållas i den mån det går så länge det inte skadar honom själv eller någon annan. Vill han exempelvis gå ut utan overall mitt i vintern så säger jag såklart ifrån. Då tar vi striden istället och ofta går det rätt lätt. Brukar berätta om hans vänner som är ute och leker, att alla dom också har overall just för att det är så kallt. Och att annars får man snö överallt när man leker och busar runt nu på vintern. Just Jason är väldigt enkel och logisk. Går att prata med honom och förklara hur och varför man gör som man gör. Då lyssnar han faktiskt alltid till slut. ”Om du tar overall nu så slipper du ju frysa nu när vi ska leka i parken! Annars kommer du vilja gå hem direkt för att det blir för kallt”. Är enkelt att förklara för honom och det är tacksamt. Vet att det inte är lika lätt med alla barn för såklart är alla olika. Vägrar han att lyssna så bestämmer vi föräldrar iallafall såklart men det är faktiskt ytterst sällan det händer. Mest om han är trött eller så.. Vi har VÄLDIGT sällan utbrott, gråt, skrik osv här hemma. Händer nästan aldrig. Tror det mycket beror på att vi har så mycket tid till att faktiskt prata och förklara. Har märkt stor skillnad dom gångerna när jag bara säger ”nej” snabbt och sliter ifrån honom från det han gör eller liknande Då blir han ledsen och sur.

Jag tror såklart på att man måste sätta tydliga gränser och markera som förälder. Men samtidigt tror jag också på att man ska göra det enkelt för sig själv och även för barnet. Underlätta så mycket det går. Man behöver liksom inte ha en maktkamp om minsta lilla. Jag tror på att man ska respektera barnets känslor och tankar till max. Det är viktigt för mig i relationen till mina egna barn iallafall. För oss fungerar det att prata igenom och förklara som sagt, då lyssnar han. Så då gör jag hellre det än att bara säga blankt nej och sedan få ett utbrott tillbaka av honom. Jag hade själv önskat en förklaring än bara ett ”nej” även såhär i vuxen ålder. Det är ju skönt att få veta VARFÖR. Gör han däremot något riktigt dumt (typ slänger sönder något, slår någon osv) så är jag väldigt hård med att säga ifrån. Där går liksom gränsen och så gör man bara inte. Men jag ser inte ”trotsen” i sig som att göra något dumt. Så sitter han exempelvis och doppar leksaker i vatten, vill klä sig själv, vägrar klä på sig ytterkläderna osv så har jag hellre dialog med honom. Visar att jag respekterat hans känslor och förklarar varför jag vill att han ska göra så som jag önskar istället för det han gör. Nej, det är svårt det där.. Men det här med ”trots” ser jag bara som hans vis att bli en egen individ, bryta sig loss från oss, bli självständig och växa. Och även om det kan göra mig som mamma helt slutkörd vissa stunder så försöker jag se det som något positivt och bra. Det är ju bara bra att ha en egen vilja och ha en drivkraft gällande att testa nya saker och göra som man själv vill. Och som sagt (det tåls att nämnas igen) så brister det ofta för mig med! Så ni som går runt och känner er som dåliga mammor ska INTE känna så. Tror att vi alla tappar det då och då, höjer rösten lite för mycket, börjar gråta, blir totalt orkeslösa. Det är tufft ibland! Så man ska inte känna sig dålig när tålamodet tryter.

Hur ser ni på trots? Är era barn trotsiga? Hur hanterar ni det?