Denna fråga får jag ganska ofta.. Både från er som följer mig på sociala medier men även från vänner ibland. Ja, det är vi! Eller jag skulle nog svara både ja och nej.. Allt går ju lite upp och ner och man har sina perioder beroende på vad som händer runt omkring, om det är stressigt, hur det är med barnen, hur mycket tid man har för varandra.. Men det pirrar i magen ofta och mycket. Vi säger ”jag älskar dig” säkert fem gånger om dagen till varandra, pussas, kramas, håller om varandra, ger komplimanger.

Jag tycker att det är svårt att definiera ordet nykär… När vi precis hade träffats så vågade jag knappt gå på toaletten om F fanns i närheten och det ser jag inte direkt som något hållbart i längden, haha. Tyckte att det var jobbigt att vara utan smink framför honom, vågade inte alltid slappna av fullt ut för att det pirrade så mycket i magen när han var nära mig.. Jag var orolig och nervös och tänkte ofta kring vad han tyckte och kände om mig. Ja, ni förstår! Jag skulle INTE vilja vara där igen, haha. Skulle inte vilja ha tusen funderingar kring vad min partner faktiskt känner och tycker om mig eller så.. Avskyr den där första tiden som par när man smsar och är nervös över vad personen ska svara, när den ska svara, vad den känner.. FY! Vill aldrig vara där igen, haha! Får typ magknip av bara tanken på den där första tiden när man ska lära känna varandra.

VI har varit med varandra sedan 2010. Det känns som att det var en evighet sedan vi träffades. Jag är så glad och lycklig över det vi har och skulle aldrig i livet vilja byta ut det mot något annat. Så tacksam varje dag för att vi får älska varandra och njuta av det fina vi har skapat tillsammans. Men ja, nykära är vi! Iallafall till och från. Jag funderar inte så mycket på det utan njuter mest i det vi har. Det är tryggt och stabilt. Finns liksom inga frågetecken att räta ut. Vi bara är i vår lilla bubbla. I vår egna lilla familj som vi skapat. Vi har med åren också byggt upp en så enormt stark kärlek. En djup kärlek som fått sin grund i allt vi gått igenom.. Vi flyttade ihop nr vi gick gymnasiet, jobbade hårt båda två, har gått igenom mycket bråk, gjort slut ett par gånger i början, haft jobbiga tider där vi knappt hunnit med varandra, mycket jobb, enormt många flyttar, en flytt till Göteborg, en graviditet, en flytt tillbaka, en till graviditet, två förlossningar där vi jobbat stenhårt som par och verkligen födde barn tillsammans, en chock i att få en dotter med hjärtfel och första tiden där, många jobbiga situationer och kriser över huvud taget. Jag ska inte ljuga och säga att vårt liv ihop har varit enkelt. Det är snarare tvärtom. Men vi har alltid haft varandra. Att träffas som unga är verkligen speciellt. Man ska forma sig själv som människa och lära känna sig själv samtidigt som man ska släppa in någon annan som gör samma resa. Och så ska man på något vis kombinera dessa två resor och ge livet en chans ihop, hand i hand. Det händer mycket.. Men vi har på något vis lyckats hålla i varandra i alla stormiga tider. Vi känner verkligen varandra innan och utan och det är en speciell känsla att ha skapat den typen av relation som vi faktiskt har till varandra. Det är svårt att sätta ord på både relationen och känslan.

Men som sagt.. Vi känner verkligen varandra inifrån och ut. Finns inte en människa i världen som vet så mycket om mig som F gör. Jag kan verkligen berätta minsta tanke och känsla för honom. Och det gör jag också. Det är till honom jag vänder mig först oavsett vad det är. Jag har en tjejkompis som har ganska liknande relation till sin sambo. Dom har också varit ihop sedan gymnasietiden och har två barn. Hon sa här om dagen att det blir så konstigt när hon ska prata om deras relation med någon för det är alltid sin sambo hon vänder sig till först! Och det är precis samma för oss. Babblar inte så mycket om vår relation, problem, tankar, känslor med någon tjejkompis utan det är alltid F jag pratar med först. Finns liksom inget jag inte kan säga om ni förstår vad jag menar.. Oavsett om jag vill att någon ska inspektera mina hemorrojder i rumpan, om jag vill ha stöd, om jag vill prata om något jag tycker är jobbigt i vår relation, om jag mår dåligt över en finne i pannan eller är orolig för Jolie.. Jag vänder mig alltid till honom först.

Och en fråga som jag också får rätt ofta är om vi kan bajsa och prutta framför varandra! Haha! Och ja! Jag kan bajsa med öppen dörr.. Jag kan prutta framför honom.. Och tvärtom =) Vi är verkligen varandras närmsta människa och har i princip inga gränser framför varandra. Det är skönt att bara känna trygghet och lugn varje dag. Och om det dödar relationen? Nej, inte alls för vår del iallafall. Men det där är ju olika för alla såklart. Finns ju inga rätt eller fel men för oss är det bara så normalt på något vis. Och så sparar det tid om den ena kan borsta tänderna och den andra kan gå på toa samtidigt, haha! Nej, men ni förstår.

Gud vilket flummigt inlägg det blev. Men hoppas ni förstår lite hur jag tänker. Känns som om jag bara trasslar ihop alla ord och det blir ett stort virrvarr av text. Men det är skrivet direkt från hjärtat. Är iallafall evigt tacksam för att jag hittat livets människa och jag tror att vi kommer att hålla tills döden skiljer oss åt. Jag ser liksom inga andra alternativ: Det är så självklart att det ska vara vi – genom allt. <3

BÄJ!!