Hej Gabriella! Hur var det innan ni skaffade Jason? Kände ni båda att ni ville ha barn samtidigt eller var en av er redo tidigare än den andra? Jag känner att jag håller på att bli smått galen av att vänta på att min sambo ska känna sig ”redo” när jag redan gjort det minst ett år, det känns som att man blir påmind hela tiden av längtan till barn med vänner som skaffar barn, gravida på stan, facebook,insta, släkt som konstant frågar när det är dags . Men man vill ju ändå inte pressa och stressa om han inte är redo.
Hej! Ja, vi har alltid känt tillsammans att vi vill ha barn och familj. F är världens mest barnkära och är typ gjord för att vara pappa, haha.. Men ja, det var ett väldigt gemensamt och naturligt beslut för just oss. Vi vill samma i livet trots att vi är sjukt olika som människor och det är skönt tycker jag.
Jag förstår att du blir galen! Det hade jag också blivit. När barn är något man verkligen börjar vara sugen på så är det så himla skönt att känna att den man lever ihop med vill samma. Jag tycker att den bästa kompromissen i detta fall är att du faktiskt kräver ett svar av honom. NÄR kommer han att vilja ha barn. Det hade jag gjort. Annars är det orättvist mot dig. Ska du gå runt och önska barn och inte veta när och om du kommer att få en liten? Sedan är ju inte ens en graviditet en självklarhet och vägen dit kan vara lång för många. Man kanske känner att man vill börja försöka i hyfsat ”god tid” ändå eller vad man ska säga. Så ja, det kanske låter hårt men jag hade krävt ett svar om NÄR ni kan börja försöka. Är det om tre månader, fem år eller 10 år. En sådan sak kan ju vara avgörande för hela relationen tänker jag och det är ju hemskt att du ska behöva känna dig så sugen på bebis samtidigt som du inte vill ta upp det hela tiden och stressa på. Så kräv ett svar och sedan kan ni lägga det på hyllan ett tag tills det är dags. Då vet ni var ni står i er relation och vad ni kan förvänta er och kräva av varandra. Som sagt, det kanske låter hårt men jag tycker att det är den bästa kompromissen i det fallet. Annars är det otroligt orättvist mot dig.
Ni som inte håller med mig om att man ska kräva ett mer exakt svar om NÄR ens partner vill ha barn – hur hade/har ni löst det? Hade varit intressant att läsa och förmodligen väldigt givande att få svar på för andra i samma sits. Kram <3
Bild av: Sandra Rogers
Kommentarer
Jag tycker det låter orimligt att kräva att han ska veta när han är redo. I mitt eget fall så är det jag som inte är redo, men min pojkvän har varit redo länge. Jag är 110% säker på att jag vill ha barn, och att det ska vara med min pojkvän, men jag kan inte svara på när. Att tjata eller försöka övertyga mig om att jag är redo hjälper definitivt inte på saken. Det jag tror skulle kunna få mig att bli redo snabbare är att umgås med andra och deras barn. I mitt fall känner vi inga andra par med barn som bor i samma del av landet, men hade gärna gett det en chans.
Förstår <3 ja, man tänker och tycker ju olika och det viktigaste är att man själv och ens partner mår bra i relationen, kram
Min mann var heller inte redo när jag var det. Men vi har alltid pratat om barn efter som vi blev gravid när vi träffades och bestämde oss för att avsluta graviditeten. Det var helt rätt beslut för oss. Efter det har vi alltid pratar om att vi vill ha barn tillsammans men vi att vi önskade att vi skulle vara tillsammans längre och jobbsituationen bättre. Så efter 3 år kände jag mig redo men inte han. Vi pratade mycket om det och vi la fram en plan att om han kände sig redo skulle vi börja försöka om ett år, under det året så var min mens försenad en gång och han kände sig plötsligt redo :). tyvärr ingen bebis då men vi började försöka aktivt, tog ca 5 månader till vi plussade, en vecka senare fick jag missfall. Tog ytterligare 6 månader så var vi gravid igjen. Nu har vi en fantastisk liten kille på snart 2 år och vi har lagt upp en plan för ett syskon. 🙂
Mitt tips är att prata med varandra, lägg upp en plan och man kan alltid ändra på planen. Starta tidigare eller senare, det som känns rätt för båda.
Btw så verkar du vara fantastisk person, så ärlig och öppen. Jag har följt din blogg sen du var gravid med Jason. kram ❤️
Vad fint att du delade med dig 🙂 <3 GRATTIS!!! <3 både till er tvååring och kommande syskon. Hoppas det blir som ni har tänkt er <3 Tusen tack för så fina ord också. Du anar inte hur galet glad jag blir! Fina du <3 stor kram
Hos oss var det tvärtom. Jag var inte redo för barn alls på många år. Jag sa redan när vi träffades till min man att han skulle vara beredd på att jag kanske inte ens ville ha barn. Han höll med och sen var det inte så mkt mer med det.
Alla frågade. Gång på gång. Och jag svarade självsäkert att vi inte skulle ha barn.
Många av mina vänner fick barn men jag kände ingenting. Men så var det en vän, inte egentligen mer speciellt än nån annan, som blev gravid. Och då vändes hela min värld upp och ner. Jag fattade inte alls mina känslor och kunde inte förstå hur jag som varit bergsäker veckan innan plötsligt ville ha barn?!
I efterhand förstår jag ju att jag blev ”redo” långt innan jag fattade det själv.
Sen tog det ett tag innan jag vågade berätta för min man, hur skulle jag lägga fram det här när det var jag som inte ville liksom.
Men efter lite velande så bara sa jag det. Och då sa han lugnt att ja men då börjar vi försöka.
Det visade sig att han velat ha barn i nåt år eller så men väntade på mig. Det kan låta själviskt men där och då fick jag verkligen bekräftelse på att han var den rätte för mig. Han känner mig såpass att han förstod att det skulle gett mig panik och slagit fel om han hade börjat tjata.
Nu har vi en treåring och en till påväg och att få barn är det bästa som hänt mig.
Nu kan jag inte säga att nåt sätt är bättre än ett annat men för mig var det bara så skönt när man själv inte känner den där barnlängtan som man ”ska” göra när man är tjej att inte min man också tjatade.
Men jag tror också att det är lite annorlunda för killar, killar ”ska” inte vara redo för barn. Vilket nog egentligen är skitsnack.
Sen tror jag, precis som du säger, att man kan ta ett snack om det. Det här vill jag. Vad vill du. Och sen låta det vara så länge man får ett rakt svar. Men tjat kommer man inte långt med och det stressar mer än hjälper ens partner på rätt väg.
Kram
Nej jag tror inte heller att tjat hjälper alls faktiskt. Blir bara jobbigt för alla. Bättre med öppen och rak dialog så att man vet var man har varandra till 100% <3 Tack för att du delade er historia. Så underbart att ni fick er älskling ändå till slut och att ni väntar en till!! Stort grattis<3 😉 kramar <3
Har en helt annan fråga men hoppas det är okej ändå! Är gravid i vecka 14 och magen börjar så sakta att växa. Tycker det är så snyggt med kjol som går över magen och en kortare topp och tycker du brukar få till det väldigt bra med dina outfits. Jag undrar om du har lite tips på vad man ska leta efter när man vill köpa kjolar som passar för lilla gravidmagen? Var köper du dina kjolar? Har både dop och sen även jul/nyår i antågande då man ju vill klä upp sig lite extra så då börjar man fundera, hehe. Kram!!
Tycker att du ska köpa kjolar på H&M! Deras vanliga kjolar i en storlek större är perfekta när man är gravid. Billiga är dom ju också och jag har betalat typ 99:- /styck för mina. Så kika där! Ibland har dom dock ingenting men är man aktiv på hemsidan så får man alltid tag i något innan det säljer slut <3 <3 stor kram!
Hej, tack för en jättefin blogg!
VIlle fråga, när började du ’känna’ dig gravid. Jag är gravid i v9 (så lycklig) och har alla standardsymptom, Men jag känner mig inte gravid, Det är som att det inte går in att det äntligen händer.. När började du känna av/förstå att det faktiskt är en bebis därinne?
Men tusen tack <3 Åh, det tog lång tid för mig första gången. Typ tills efter RUL när jag började känna sparkar och sådär. Denna gång kände jag det ganska snabbt men det var för att jag blev stor så mycket snabbare, kram <3 OCH GRATTIS!!!<3
Hade en liknande situation. Fick barnlängtan tidigt och killen ville också ha barn men ”inte nu”. Först ville han plugga färdigt och få jobb, helt okej. Sen ändrades det till att jag skulle plugga färdigt att ha jobb. När vi väl kom dit ändrades det igen och jag skulle ha fast jobb och vi skulle bo i hus. Men han ville inte ens ge svar på när vi skulle börja leta hus. Pga detta och många andra saker gjorde jag slut och ett halvår senare var jag gravid med min nya kille (oplanerat förvisso). Nu har vi en underbar liten dotter på ett år och vill nog skaffa ett syskon snart om min jäkla mens vill komma tillbaka någon gång.
Bra inlägg förresten!
Åh så typiskt 🙁 Men helt fantastiskt hur livet kan vända och att du nu har barn med ditt livs kärlek. GRATTIS <3 kram kram och tack
Jag har velat ha barn sedan jag var fem år enligt min mamma. Träffade the love of my soul när jag var 18 och har nu velat ha barn i sex år, men han har inte riktigt varit på samma våglängd. Han säger att han aldrig kommer att ”bli” redo, att det måste ske nästan med blinda ögon, alltså att vi inte aktivt försöker men ändå… Myser, och kanske håller oss undan ägglossningen tills den dagen det liksom händer 😉 Och nu sitter vi här och väntar på att dagarna ska gå så att vi kan testa om ”det tog” efter upprepat mys under de mest fertila dagarna ❤️ Vi kände båda att någonting hände/att det tog och jag känner mig konstig i kroppen redan efter en handfull dagar. Liksom en visshet som inte har funnits där innan. Sjukdomskänsla, ilningar, molande, åksjuka (har aldrig varit det förut), humörsvängningar. Åh så spännande. Jag hoppas att det inte är enbart hjärnspöken!!
Men åååååh vad spännande!!! <3 <3 uppdatera om hur det blev sen 🙂 Väntar med spänning, kram <3
Jag tror också att det är få som bara ’blir redo’, det finns liksom inget perfekt tillfälle att bli gravid på. Det viktiga är att de pratar med varann, och att hon tar reda på varför han känner att han vill vänta. Vi har vänner som pratat om barn i snart tio år, men först skulle de gifta sig.. sedan starta eget, sedan flytta till hus osv osv. S E N skulle de ’skaffa’ barn, men nu verkar det som att de inte kan få barn istället, det är såklart riktigt sorgligt.
Alla människor ska ju göra som man själv känner såklart, men jag har iaf tänkt att jag vill leva mitt liv m e d mina barn inte ’hinna med så mycket som möjligt’ i livet innan barn.
Kram
Väldigt kloka tankar!! <3 tror också att det kan vara lite så, kram
Detta har inget med inlägget att göra men måste skriva det!
Provade nämligen göra lasagnen som du skrev recept på för någon dag sedan.
Åh vad god den var 😀
Dock så blandade jag i zucchini i tomatsåsen samt att jag tillsatte tomatpuré och grönsaksfond. Men riktigt god var den och perfekt mat för matlådor 🙂
Tack för tipset! Kram <3
Men såå roligt 😀 kul att du gillade den lika mycket som vi!! 🙂 KRAM <3
Hej! Jag var den i vårt förhållande som kände mig redo först. Visste att båda ville bilda familj men att min man inte hade ”lika bråttom”. Vi gjorde upp en plan, när jag hade pluggat klart så jobbade jag ett år och vi sparade ihop till en insats till ett hus. Vi sa att när vi köpt ett hus, då försöker vi. Så blev det, det gjorde att jag aldrig kände stress iom att jag visste när han ville ha barn och att det inte va en evighet tills dess.
När vi väl skulle försöka bli gravida var vi inställda på att det kan ta lång tid. Så vi blev chockade och fick renovera huset i raketfart när vi plussade på ”första försöker”.
🌸💕
Åh vad mysigt att ni fick ert plus så snabbt <3 men förstår att ni fick skynda på med renoveringen istället 😉 man förväntar sig ju inte att det ska gå så snabbt, kram
Jag har en fråga, det kanske låter som en dum fråga till någon som faktiskt inte varit i den situationen (tänker på att du skrev att ni alltid velat ha barn), men jag måste ändå fråga. Hur vet man om man är redo att skaffa barn? Att man vill till 100%? Jag älskar barn men hur vet man att man är redo? =/
Åh, jag tror man bara känner det.. <3 svårt att förklara. Någon annan i kommentarsfältet kanske har ett klokt svar? kram
Jag håller nog också med om att hon borde få ett svar om när. Kanske svårt att säga i tid men kanske har han nåt mål att uppnå som han vill göra först. Då har man något att gå på.
Jag ville ha barn typ direkt när jag träffade min man. Men han var tydlig med att han ville utbilda sig klart först. Idag är jag faktiskt tacksam för att vi väntade. Det passade oss. Vi har fått många år tillsammans, bara vi och har kunnat bygga en stark grund för vår relation. Jag fick tid att själv byta karriär och utbilda mig klart. Det blev till slut så att vi firade 10 år tillsammans med vår dotter 1 månad gammal då. Med facit i hand var det nog det bästa, för oss. Men hade J sagt att han ville vänta 10 år när min barnlängtan var så stark redan vet jag inte hur det blivit med ”oss”. Nu var målet att plugga klart och skaffa ett jobb och då kunde jag slappna av några år och satsa på oss först.
Jamen ellerhur 🙂 <3 Vad underbart för er och perfekt att det känns bra för er!! 🙂 <3 det är det viktigaste. Grattis <3
Jag har varit med om samma sak. Jag mejlade dig Gabriella för ca 6 månader sedan om ungefär samma sak. Idag sitter jag här. Gravid i vecka 12. Det blev bara så. Han var den som blev mest glad nästan! Jag var bara i chock. Jag tror det är svårt att säga ”NU är hag redo”. Jag tror man bara blir det. När det väl gäller.
Tycker också hon ska ställa lite mer svar ”när exakt” han är redo. Vet själv hur det är att bara gå och vänta och vänta. Man ser bebisar och gravida överallt hela tiden.
Ååååh grattis!!! <3 <3 såå mysigt för er att det är er tur nu. 🙂 Stort lycka till längs vägen och fint skrivet <3
Jag förstår inte hur du inte kan känna dig fin när du är gravid, det riktigt strålar om dig! Du är faktiskt en av de vackraste gravida kvinnorna jag sett, helt sant! Ta åt dig <3
Men alltså wow <3 <3 tusen tack för så fantastiskt fina ord.. Blir helt rörd, kram <3
Jag väntade i 6 år på att min sambo (nu man) skulle bli redo. Jag mådde riktigt dåligt av att vara ensam med längtan under så lång tid. Det var fruktansvärt när andra blev gravida och eftersom mina cykler strulade så var jag säker på att det skulle ta lång tid. Jag grät, krävde svar och blev lovad gång på gång att då och då ska vi börja försöka. Tyvärr blev det alltid en undanflykt och ett brytande av det löftet när det väl närmade sig. När jag ser tillbaka på den tiden förstår jag inte hur jag stod ut, men nu är jag glad att jag gjorde det. Det var ju HONOM jag ville ha barn med, ingen annan. Tillslut gav han med sig, även om han kanske inte kände sig helt redo (det tror jag aldrig man blir) och vi är nu i vecka 29. Han ser fram emot att bli pappa och jag tror att det hade varit samma sak om vi skaffat barn för ett par år sedan, För honom var det själva steget som kändes läskigast, nu har han bara fått acceptera det och börjar se fram emot det. Det var inte förrän jag var väldigt nära på att lämna honom som han faktiskt insåg att han ville ju ha barn med mig också (även om han kanske helst hade väntat några år till) och att det inte var värt att förlora allting bara för att han var rädd.
Åh förstår det 🙁 <3 tack för att du delade med dig och hoppas att den som skrev kommentaren finner någon hjälp i ditt svar 🙂 <3 grattis till er som är i vecka 29 nu!! <3
Ville ge min erfarenhet av saken också, jag kände precis som du, jag gick först i ett halvår och bara kände att jag såg barn överallt och varannan kvinna jag träffade hade gravidmage. Det tog ytterligare ett par månader innan jag samlade mod till mig och berätta för min sambo att jag ville skaffa barn. Jag hade ju då gått och tänkt på det i ett år så jag va ju redo att hoppa i sänghalmen direkt så att säga, han va inte alls på samma nivå och han hade inte alls tänkt i dom banorna innan. Vi pratade mycket om det men bestämde oss för att vänta lite men jag pratade om det kanske minst en gång i veckan men bad honom samtidigt att säga till om det va jobbigt för honom att jag ”tjatade”. Efter ett par månader så började också han att vänja sig vid tanken och efter ungefär ett halvår så bestämde vi oss för att börja försöka, vi har försökt i 1 år nu men hoppas på ett + snart och ibland tror jag han är mer engagerad än vad jag är. Communication is key och vet ni att ni vill ha barn tillsammans så kommer det ju förr eller senare, men att bara prata om det och börja tänka i dom banorna kommer få er båda engagerade och ”redo”. Jätte lång kommentar men ville bara dela med mig av min erfarenhet.
Kram
Tack för att du delade med dig 🙂 hoppas den som skrev frågan får nytta av ditt svar <3 hoppas att ni får ett plus snart 🙂 KRAM