Jag får frågor då och då om hur man ska hantera situationen när nåden i ens närhet går bort. Hur ska man hantera sina känslor och tankar? Hur ska man komma vidare? Som dom flesta av er kanske redan vet så förlorade jag min pappa i tidig ålder. Och jag vill mer än gärna hjälpa och peppa andra unga dom går igenom samma sak som jag gjorde och fortfarande gör till och från.

Det viktigaste är att tillåta sig själv känna det man faktiskt känner. Jag blev inte ledsen till en början då jag var så otroligt chockad. Jag trodde inte på att det som hade hänt faktiskt hade hänt och låtsades gråta bara för att ingen skulle tro at jag var knäpp som inte sörjde min pappa. Efter rätt lång tid så kom dom ledsna känslorna från ingenstans. Det tog sin lilla tid för mig att förstå och smälta in sanningen. Så ja.. Låt dig själv känna det du känner. Analysera inte så mycket! Alla känslor är lika okej! Känner du dig ledsen då var ledsen! Är du arg så var arg! Är du likgiltig så får du vara det. Alla känslor är tillåtna och det finns inga rätt eller fel sätt att reagera på. Vi hanterar sorgen på olika vis och det är omöjligt att veta hur man hanterar den förrän man står i en situation där den upplevs.

Att acceptera är svårt men jag tror att det är en viktig del i processen. Däremot så tror jag inte att man ska pusha sig själv till acceptans! Jag tror att det kommer naturligt. Gråt, gråt och gråt! Skrik, var ledsen.. Gör det du behöver! Förr eller senare så kommer du att acceptera det som har hänt hur tungt det än känns. Så försök inte att tvinga dig själv att förstå.

Kom ihåg att det inte är ditt fel! Jag kommer ihåg att jag som barn till och med funderade på om min pappa dog på grund av mig. Om jag hade med det att göra. Hur sjuka är inte dom tankarna egentligen? Jag tror dock att det är rätt vanligt att ställa sig den frågan. Kanske få dåligt samvete eller känna sig skyldig. Det är du aldrig.

Jag tror inte på att tiden läker alla sår. Det låter fint men så är det nog inte för alla. Vissa får leva med sina sår genom hela livet. Men det blir lättare att leva för varje år! Så har det varit för mig iallafall. Jag kan skriva ärligt från mitt hjärta att jag ALDRIG kommer att komma över förlusten av en förälder. Det är något som sitter i för resten av mitt liv. Jag har stunder där jag faller tillbaka och kan gråta och vara otroligt ledsen.

Det känns viktigt att prata med någon. Det gjorde aldrig jag. Inte ordentligt iallafall. Jag skrev och skrev och skrev istället. För mig blev dagboken en vän (läs ett utdrag ur den här). Någon att dela tankar och känslor med kring det hela. Inget var fel och inget var konstigt. Anförtro dig till någon du litar på och om det behövs också en psykolog. Man behöver få ut det man bär på! Det går inte att behålla sådana djupa känslor inom sig.

Du är inte ensam och det finns fler som har gått igenom det som du går igenom. Ta kontakt med någon som förstår! Jag kan bli ordentligt berörd av samtal med dom som också har förlorat en förälder. Man kan förstå varandra och ge varandra stöd på ett helt annat vis. Man får en genuin förståelse som kan kännas väldigt betydelsefull.

Jag vill skicka en stor kram till alla er som har förlorat någon som ni älskade. Vi är starka tillsammans! Var rädda om er och dom som står er nära. <3