Fina du, jag känner likadant fast jag förlorade min mormor -94 o saknar henne enormt mycket varje dag❤️ Jag har en dotter med självskadebeteende och depression och det är mormor jag ber om styrka att klara av det här, alla jag har omkring mig gör sitt bästa men mormor kan ge mig extra styrka. Jag bär hennes berlock på min halskedja, den som hon fick av morfar, känns som jag har båda två med mig då, han gick bort innan henne. Stora kramar till dig fina Gabriella o en extra stor till barnen❤️

Min bror dog 2015 då var han 22 år. För mig är det också så att såren blir större från år till år. ❤. Jag har också tänkt att jag kanske borde varit snällare och inte tvingat honom att köpa glass.

Aj! Förlorade min mamma förra året när jag var gravid och det finns verkligen inget värre. Jävlar vad ont det gör att se den smärtan på pränt. Och även inse hur färskt allt fortfarande känns. Att de tårar som ofta kommer från ingenstans är för att detta är en för stor förlust att läka. Det är inte möjligt. Tack för att du delade med dig och får oss som också varit med om gränslös sorg att känna oss mindre ensamma.

Så fint och ärligt skrivet! Du är verkligen duktig på att skriva! STOR kram <3

Oj oj vilken gripande text. Förlorade själv min pappa som 13 åring.. 10 år sen nu. Känner igen mig så mycket. levde i någon slags fantasi om att han skulle komma tillbaka. På bussen från skola osv i säkert 1 1/2 efteråt tänkte jag att ”på nästa buss hållplats kliver han på” eller ”han kanske står där i kön på Ica nu när jag går in” men verkligheten kom ikapp med åren. Och man lär sig att leva med de och hur ont det än må göra då som nu fast på olika vis. Så står man med en erfarenhet rikare som kan hjälpa människor i liknande situationer, ge dom hopp och styrka om att livet kan bli bra igen. För idag pratar jag med stolthet om min pappa. Skrattar åt alla roliga minnen vi faktiskt fick dela. Dom säger att jag skulle dö om de hände mig, men man gör inte de för man har inget annat val. Jo ett val har man och det är att lämna resten man älskar på denna jord och man vill ju inte utsätta dom man älskar för samma smärta man själv gått/går igenom för allt i världen.
Oj vad jag gick djupt in i detta nu. Men det betyder bara en sak att din text väckte många tankar som är väldigt nyttiga att påminnas om. Tack så himla mycket för du delade med dig gabriella. Så fint gjort ❤

Wow! En liten tår faller för dig ❤️ Du är verkligen en hjälte som aldrig gav upp! Och så fantastisk som är så ung men har skapat en karriär, slitit med alla dina jobb. Som har skapat ett liv och burit det i 9 månader och idag är en fantastisk mamma! Du är en fin förebild och du ska vara stolt över dig själv💖 Stor kram

Hej Gabriella!
Jag funderar lite på att börja läsa på Umeå Universitet och undrar om du kan berätta lite mer som Umeå som stad. Fördelar, nackdelar, guldkorn? Tack för en jättefin blogg, kram <3

<3 Vad fint skrivet. <3

Fantastiskt fint och bra skrivet! Och verkligen generöst av dig att dela med dig av så privata och personliga tankar. Inte säkert att tiden läker alla sår, men jag är ganska säker på att man så småningom åtminstone lär sig leva med såren och på så sätt kan gå vidare (eller fortsätta, vilket ordval man nu vill välja) och istället dra nytta av sina erfarenheter. Tack för att du är så fin och delar med dig. Stor kram! <3

Wow! Du är verkligen fantastiskt duktig på att skriva!
❤️

Fantastiskt bra skrivet! Du borde skriva en bok. Du har verkligen talang att uttrycka dig så att det berör

Så otroligt bra skrivet. Du är begåvad! ❤

Vad sorgset och ändå så fint ärligt. Naket och en verklighet för många. Beklagar. Vet inte vad mer jag ska säga. Må bäst fina.

När jag läser ditt inlägg så tåras ögonen. Det är så himla likt ett som jag skrev för några år sedan om min mamma som gick bort för tolv år sedan! Tänkte att jag klistrar in texten här så får du läsa om du vill! Är ibland skönt att läsa andras tankar kring samma ämne <3 du är stark Gabriella!!

Ibland så känns det verkligen som om hjärtat har gått sönder. Som om det inte är helt, någonstans. Det känns som om ett stort mörkt hål trängt sig igenom ens fina lilla hjärta för att föralltid stanna där. För det kommer ju aldrig bli bättre igen, eller hur? För du saknar. Du vill tillbaka. Du önskar med hela din själ att det skulle varit annorlunda. Men du vet om att det inte går. Att det spelar ingen roll hur mycket du önskar. Dina önskningar kommer ändå inte att slå in.

Att sakna någon kan vara den värsta känslan som finns. Speciellt när man vet om att det inte finns någonting man kan göra åt det. Som när man åker förbi det där huset igen. Det där huset som ni skrattade tillsammans i. Det där huset som ni sa ert sista farväl i. Då gör det ont. Du lever vidare, fast det känns som om du bara är ett skal.

Först kommer förnekelsen. Det har inte hänt. Ni kommer träffas igen. Ta det lugnt bara, allt är en dröm. Det är bara ett sjukt skämt och det är INTE roligt.
Men det är okej att inte vilje förstå. Jag trodde jag förstod, men det tog mig ca fyra år att verkligen få hela mig att inse vad som hade hänt.

Sen kommer ilskan. Hur FAN kunde du lämna mig?! Bara sådär?! Och hur fan kan alla andra ta det så jäkla lätt? Fattar dom inte vad som har hänt? Fattar dom inte att du aldrig kommer att komma tillbaka?!
Jag blev verkligen förbannad. Först på henne. För jag blev lämnad. För att min familjblev splittrad, och jag ansåg att det var HENNES fel. Men sen så blev jag arg på sjukdomen. För att den ens existerade. Jag är fortfarande arg. Men idag är jag arg på alla jävla idioter som tjänar pengar på sjuka människor. Och då menar jag inte läkare eller sjuksköterskor.

Efter det börjar man förstå. Det är inte mitt fel att det hände, inte ditt heller. Det var en olycka. Och du kommer aldrig att komma tillbaka. Det kommer bli bra ändå. Och jag ska fortsätta leva, för dig. Men jag saknar. Och ajg är ledsen.
Det sägs att det tar en vuxen fem år att sörga klart. Och att det tar ett barn tio år. För mig har de tio åren gått i år. Men jag sörjder lika mycket för det. Men det är lättare nu. Man får inte glömma att det är okej att sakna, att vara ledsen och visa sina känslor. För man älskar ju faktiskt personen, det förändras inte med tiden. kärleken försvinner inte med personen, den blir bara starkare. För det är när man förlorar något som man inser vad det betytt.

Till sist börjar man att blicka framåt.

Wow ryser. Så bra skrivet, verkligen. Så tagande, så djupt. Massor av kramar.

Rös av texten

Så otroligt fint skrivet av dig! ❤
Kram

Så himla fin text. Hjärtskärande, men på ett sätt vacker ändå då du verkligen får ner alla känslor i ord. Du är så stark<3

Du skriver otroligt bra. Du har verkligen en förmåga att få ut känslor i ord. Det du varit med om borde inget barn behöva vara med om. Jag skulle snarare göra liknelsen att sorgen är som ett ärr. Den kommer alltid finnas där men den bleknar med tiden 💜 du är stark (: