Hej vänner och god kväll!
Hoppas allt är fint med er. Jag är tankspridd idag och lite stressad över allt som komma skall. Samtidigt har ett lugn infunnit sig. Äntligen hemma och på plats. Mamma är här (ja, jag är världens mammagris) och bara det gör att allt känns så bra. Hon skämmer bort mig som vanligt med goda egen-gjorda juicer, nyttiga pannkakor och annat. Är alltid en trygghet att ha henne nära till hands och speciellt sedan jag fick Jason.
Förstår att många av er säkert undrar hur flygresan gick så tänkte berätta lite om den nu. Vi vaknade tidigt imorse och jag hade sovit himla oroligt. Inte alls många timmar. Kladdade på lite smink och sedan var det bara att sätta sig i bilen. Jason sov hela vägen till flygplatsen och även under tiden som jag checkade in, lämnade bagage osv. F hjälpte mig hela vägen och sedan stod jag helt plötsligt där själv med min väska och en åttakilos bebis på armen. Tårarna började bränna bakom ögonlocken och jag kände mig så himla sårbar och ensam. Vet inte ens varför. Förmodligen för att jag hamnade i en helt ny situation och kände stor press i den då jag bar på mitt älskade barn. Dom som kollade bagaget var så himla gulliga och sa att allt skulle gå utmärkt. Lite längre bort såg jag en annan mamma som bar runt på sin nyfödda och genast kändes det lite mindre ensamt. Jag och denna främmande kvinna blev helt plötsligt ett team (utan hennes vetskap, haha) och bara synen av henne fick mig att tuffa till mig och sköta situationen. Planet var superlitet i och med att det var ett direktflyg från Göteborg till Umeå utan mellanlandning. Vi fick två egna säten längst fram i planet och Jason sov nästan hela vägen. Precis innan vi skulle landa så vaknade han och fick bröstet, åt lite och började sedan le och skratta. Vi pratade hela vägen fram och jag var så lättad över att han tog det hela så bra. Inte ett missnöjt pip och bara sååå glad och sprudlande. Väl framme hemma hos min familj så var det dock som om något klickade i honom. Han skrek och skrek och skrek på ett vis som jag aldrig hört tidigare. Hela jag gick sönder i tusen bitar av smärta då hans vrål verkligen var hjärtskärande. Det tog aldrig slut heller! Mamma tog till sist över och tvättade honom i badkaret  för att sedan lägga honom i vagnen och gunga runt honom. Han somnade och efter ett tag vaknade han upp igen och var på strålande humör. Tror att resan påverkade honom en del trots att han sov större delen av vägen. Han kände nog också av hur rädd, osäker och stressad jag var. Nej fy. Är så glad att vi är framme nu iallafall. Skickar en stor godnatt-kram till er alla och tackar denna fredag för dagens äventyr. Hörs imorgon!

Såhär sov han på mig i princip hela resan. <3