Nu äntligen har F delat med sig av sin syn på förlossningen och sin egna förlossningsberättelse. Min version kan ni läsa HÄR. Jag har också bloggat om BB och förlossningen HÄR.
”Det var under eftermiddagen den 19e oktober som jag fick smset från Gabbi; ”Jag tror att värkarna har börjat.” Jag satt på jobbet Jag var så exalterad. Skulle det verkligen sätta igång nu? Jag hade innan graviditeten haft en nästan sjuklig bild av att bebisen skulle flyga ut så fort värkarna hade startat. Som tur var så hade jag lyckats bilda mig lite mer inom ämnet under graviditetens gång, haha. Jag kastade på mig jackan och väskan och precis när jag ska springa mot utgången så får jag det andra smset; ”Kom inte hem. Jag kanske bara inbillade mig.” Jag gick besviket och satte mig på min arbetsplats. Jag väntade med spänning. Jag visste att det var nära men hade ingen aning om det skulle ta en eller 14 dagar innan jag skulle få träffa min son. Man levde verkligen i en ovisshet. Nästan en timma senare får jag ytterligare ett sms; ”Det kanske visst var en riktig värk”. Jag ringer då Gabbi och hon konstaterar att det är cirka 40 minuter mellan värkarna. Vi visste båda att det skulle vara kortare tid än så mellan värkarna innan det var lönt att åka in till förlossningen. Vi bestämde att jag skulle stanna på jobbet tills jag slutade vid 21-tiden. Gabbi höll mig uppdaterad om hur täta värkarna var hela kvällen och när jag började springa mot bussen så var det 15 minuter mellan värkarna.
När jag kom hem den kvällen mötte Gabbi mig vid dörren. Hon var fortfarande inte säker på om det var på riktigt. Det var som att hon glömde bort hur ont det gjorde under tiden som hon inte hade en värk. Vi visste iallafall att det var någonting på gång. 
Jag tror att klockan var runt ett på natten då det fortfarande var ungefär tio minuter mellan värkarna. Vi bestämde oss för att åka iväg med hundarna till ett hundhotell som vi hade pratat med några veckor tidigare. När vi började åka så började värkarna bli lite mer frekventa. Gabbi hade så himla ont när en värk väl drog igång och det sved i hela mig att behöva se henne så. Ville bara ta all smärta ifrån henne men försökte lugna henne genom att andas med henne och hålla hennes hand under tiden som vi satt i bilen. När vi var framme på hundhotellet så var det 7 minuter mellan värkarna och vi lämnade av hundarna och började åka mot Varberg.
En timme och tjugo minuter senare så är vi framme vid förlossningen. Under hela bilfärden var värkarna varit ungefär var femte minut. Det kändes som att han skulle komma ut när som helst med tanke på vilken smärta som kom med det hela. Väl inne på förlossningen så avtog värkarna. Det var sjukt jobbigt att se och vi kände oss rätt maktlösa båda två. Gabbi hade redan plågats under sex timmar och var helt slut på energi. Som tur var så fick vi sova över i Varberg. Klockan hade hunnit bli fem efter alla undersökningar och den långa bilfärden. Vi la oss för att sova direkt. 
Vi vaknade vid åtta på morgonen. Gabbi blev undersökt av en sköterska som konstaterade att hon var öppen två cm. Vi började åka hem till Göteborg då vi kände att vi ville vara nära varandra (vilket inte gick i dom trånga sjukhussängarna). Det var nu cirka 40 minuter mellan värkarna. Vi stannade till på affären och jag sprang in och köpte saft och lite godsaker. När vi väl kom hem så var båda så trötta att vi gick och la oss. Jag tror att det var ett smart drag med tanke på hur lite vi hade sovit och vad som väntade. Vi sov ganska lätt men det hjälpte ändå. När vi vaknade igen så var vi båda hungriga. Vi beställde hem pizza från grannpizzerian och åt direkt ur kartongerna i sängen. Mot kvällen så började värkarna bli tätare igen. Vi bestämde oss denna gång för att vänta så länge som möjligt innan vi åkte in. Vi gick och la oss igen och till en början så vaknade vi var tionde minut för att andas igenom värkarna. Till skillnad från dagen innan så gjorde värkarna extremt mycket mer ont och Gabbi lutade sig mot soffan och mot byrån i sovrummet för att kunna ta sig igenom dom. Jag gjorde mitt bästa för att massera och finnas där. Andades med henne och peppade henne. Varje gång hon vaknade så vaknade jag också. Jag lyckades för en gångs skull att inte sova som en stock. Jag pratade med henne lugnande och bad henne slappna av och andas djupa andetag. Vi vaggade fram och tillbaka medan hon hängde över mina axlar eller på byrån – till slut var värken över. Kändes som en evighet. Förstod inte hur hon stod ut. Hon var så stark. Nu var det fem minuter mellan värkarna. Vi bestämde oss för att åka in till förlossningen. Under denna bilfärd kunde hon knappt sitta still i bilen på grund av smärtan. Det var helt fruktansvärt att se. Bilfärden kändes som en evighet. Jag satt hela tiden och sneglade på klockan. Snart hade det gått fem minuter. Jag bad henne slappna av. Jag visste att värkarna skulle komma innan hon själv gjorde det. De var så pass frekventa nu. En liten bit in i värkarna gick det bra, hon lyckades slappna av. Sedan gick det över smärtgränsen som går att andas bort. Iallafall när man sitter fastspänd i en bilstol. Det sved i hela mig att jag inte kunde lägga allt fokus på henne. Jag var ju tvungen att koncentrera mig på vägen med. Jag försökte så gott jag kunde förbereda henne på att värkarna skulle komma så hon kunde börja med djupa andetag. Jag ville iallafall tro att det hjälpte. Vi stannade till på en mack och köpte färdiga knäckemackor och saft. 
Väl framme så kopplades Gabbi upp mot apparaturen som skulle mäta värkarna och det var fem eller sex minuter mellan dom. Det konstaterade att Gabbi hade öppnats till fyra centimeter. Vi bestämde oss för att försöka sova men hon hade så ont att det inte gick. Hon fick för första gången testa morfin. Det sista hon sluddrade innan hon somnade var ”Det hjälper inte, Jag känner fortfarande värkarna”. Det gjorde hon också. Även fast hon lyckades sova så var det en väldigt lätt sömn och jag fick veta i efterhand att hon hade gått fram och tillbaka till toaletten i princip hela natten. Klockan nio var hon öppen fem centimeter. Tio minuter mellan värkarna.
Detta kommer jag ihåg som att det var igår… Barnmorskan sa ”Idag blir ni föräldrar”. Jag blev så lättad av att höra dessa ord. Jag vill inte påstå att det var jag som hade det värst men att se sin absolut största kärlek lida så mycket under en så lång tid är inte lätt. Dom tog hål på hinnorna. Det kändes lite läskigt när de berättade om ”virknålen” som de skulle sticka hål på hinnan med men när de när tog fram den så såg det inte lika farligt ut, hehe. Värkarna blev helt klart starkare efter ingreppet med de var fortfarande inte så starka som önskat.
Vi bestämde oss för att ta värkförstärkande dropp. Det hade gjort ont alldeles för länge och Gabbi var helt slut efter all smärta. Värkarna kom igång ganska fort och allt eftersom blev de tätare och tätare. Lustgasmaskinen slogs igång när det bliv outhärdligt att andas igenom. Den var inställd på 50/50 och barnmorskan sa att man kunde öka koncentrationen om det behövdes.
Resterande del är mer eller midre en dimma. Jag kommer ihåg att jag upprepade allt barnmorskorna sa till Gabbbi. Närmaste två timmarna stod jag böjd över henne och kramade om henne. Försökte få henne att slappna av och viskade positiva saker till henne hela tiden. Det känndes iallafall som att det hjälpte. 
Efter en och en halv timme av upprepningar, kramar och komplimanger så säger barnmorskan att det är dags att börja krysta. Jag tänkte tillbaka på vad vi gick igenom på på profylaxkursen. Jag upprepade det barnmorskan sa i handlingar och hjälpte Gabbi så gott jag kunde att andas när hon skulle andas och hålla andan när hon skulle krysta. Härifrån gick det fort. Bara någon enstaka värk senare såg vi huvudet. Jag hade kollat mer än en gång om jag inte hade haft annat att tänka på! Det var iallafall underbart att se det lilla hårbeklädda huvudet skymta och barnmorskorna frågade Gabbi om hon ville känna på det. Hon hörde inte ens vad dom sa. Jag viskade till Gabbi att man såg huvudet. Jag kände att hon blev lättad hon också. Mest lättad var nog jag. Tårarna började rinna och jag visste att Gabbi snart skulle slippa lida mer.
Ytterligare några krystningar senare så kom vår bebis. Han var så grå, liten och mjuk. Han var helt perfekt. 3990 gram och 51 cm. Jag var så lättad att jag bara grät. Jag tog en bild på Gabbi och Jason och MMSade den till Gabbis mamma. Hon måste få veta att hennes dotter mår bra. Det var faktiskt det första jag tänkte på – att berätta för hennes mamma. Jag hade aldrig kunna föreställa mig hur mäktig och smärtsam en förlossning är och att som mamma veta att hennes dotter håller på att föda (när hon själv vet exakt vilken smärta man går igenom) måste vara så otroligt nervöst. 
Jason gjorde små gurglande läten. Det var lite fostervatten kvar i lungorna. Bara någon minut senare så hade han hostat upp allt och vi fick höra det absolut mest bedårande gråtet någonsin. Jag bara fortsatte gråta. Både av lycka och lättnad.  Gabbi hade fått en liten bristning där nere så barnmorskan skulle sätta ett stygn. Lustgasen skruvades nu upp till 75/25. Detta var tillfället när Gabbi slocknade i några sekunder. Alla ni som har svimmat vet hur förvirrande det är att vakna upp efter att man har gjort det. Detta hände för Gabbi med. Hon försökte av reflex att ställa sig upp trots att Jason låg på hennes bröst. Hon var så himla förvirrad. Jag höll tillbaka henne mot sjukhusbritsen och påminnde henne om vad som hänt och om att hon svimmade. Hon bara skrattade och sedan blev hon rädd och började fråga om bebisen var okej. 
Efter en lång förlossning med ett lyckligt slut så minns man bara det bra. Jag försökte att inte tänka så mycket. Det var så jobbigt för Gabbi och jag försökte bara agera på minsta vink. Göra saker lite enklare för henne. Till en början så höll jag henne i handen under värkarna och försökte få henne att slappna av genom att berätta hur bra det gick och hur duktig hon var. Några ordentliga värkar in såg jag att det inte hjälpte henne speciellt mycket. Då la jag mig nästan över henne! Utan att lägga någon vikt på henne såklart. Jag kramade om henne och masserade henne över ryggen. Jag kunde inte komma på någonting annat. Jag ville verkligen hjälpa.  Hon var så fin när hon låg där. Hennes blick var vimsig av lustgasen och jag matade henne med godisar som gick snabbt att tugga mellan värkarna. Gav henne saft och gjorde allt för att inte vara i vägen. När värkarna kom så kramade jag om henne, och hon kramade om mig. Det värmde, jag kände mig behövd. Till en början var jag så rädd att göra fel eller att vara i vägen att jag nästan blev passiv. Det kändes så skönt att få den bekräftelsen att jag gjorde rätt.
Jag har fått se Gabbi i många situationer. Jag har sett henne gråta, skrika och skratta. Jag har sett henne gå i 20 centimeters klack med stora skavsårsblåsor utan att röra en min. Jag har otaliga gånger fått se henne bryta av sina gelenaglar högt över nagelbandets slut. Jag har sett henne slå fingrarna i dörren så nagelplattan blir rödfylld med blod. Smärta kan hon ta! Hon har varit med om mycket och jag vet hur stark hon är både psykiskt och fysiskt. Inget går dock att ens nästan jämföra med förlossningen. Som hon kämpade sig igenom hela förloppet och tog sig igenom smärtan! Hon är någonting alldeles speciellt och det får jag bekräftat varje dag. Världens bästa människa och fru som jag älskar och värderar över allt annat. Hon är min största förebild och idol. Det kommer hon föralltid att vara”

Ett utdrag ur vår konversation när det hela startade. Gabbi är så snabb på att skriva sms så jag hinner knappt med! Hon hinner skriva tio stycken medan jag fortfarande håller på att svara på ett 😉