Många har undrat hur hundarna reagerade och tog emot vår nya familjemedlem. Jag kan börja med att skriva att det har gått SÅ bra. Hundarna är världens bästa storasyskon till vår plutt och har mottagit honom med öppna armar. När vi var på förlossningen i Varberg så fick hundarna stanna på hundhotell/hunddagis i Lerum. Så dit åkte vi och lämnade dom ganska direkt efter att värkarna hade satt igång. När vi sedan lämnade BB efter några dagar så åkte vi direkt till Lerum från Varberg för att hämta upp vovvarna. Fy så nervösa vi var! Både över att hämta hundarna och se reaktionerna men också över att åka bil med Jason för första gången. Det var en rätt tidig förmiddag så det var som tur var lugnt i trafiken och F körde sååå försiktigt, haha. Hade det varit många bilar bakom hade dom säkert börjat tuta 😉 Hur som helst så satt jag kvar i bilen med Jason medan F sprang in på hunddagiset och tog med hundarna ut. Dom var ju redan i extas över att vi äntligen kom och plockade upp dom så när dom hade lugnat ner sig lite så plockade vi ut babyskyddet med lillen i ur bilen och satte ner på marken. Dom gick fram till honom på en gång och Zelda var otroligt PÅ och ville slicka och pussa honom medan Dexter var lite mer avvaktande. Det var inga sura miner alls och när vi väl kommit hem och landat i soffan så var det som om Jason alltid hade funnits hos oss. Dom myste med honom och ville ligga nära. Så ja, allt har gått jättebra med hundarna och det har lagt sig otroligt naturligt. Är så glad för det men hade å andra sidan inte förväntat mig att det skulle gå dåligt eller sämre heller. 

Just nu kan jag dock känna att vovvarna hamnar lite i skymundan för min del. Att jag inte ger dom den tid jag brukar och den tid som dom förtjänar och behöver. Förr hade jag ju bara ögon för dom och jag hann leka och mysa och kramar och ja, ni vet. Nu är det helt annorlunda och Jason tar all min tid. Ibland kan det slå mig att jag inte ens har hunnit se Dexter i ögonen på en hel dag eller att jag inte ens har märkt att Zelda ligger i sovrummet och har gjort det senaste två timmarna. Då blir jag ledsen och får dåligt samvete. Brukar försöka förklara för hundarna att jag älskar dom lika mycket fortfarande och att allt är så nytt för mig. Att dom snart kommer få samma uppmärksamhet igen, haha.. Men ja, man räcker inte alltid till för allt och alla. Tur att vi är två, jag och F, och att vi kan turas om att ta hand om bebbe och hundar. 

Två av mina allra bästa vänner, Dexter och Zelda. Så älskade och lika mycket våra bebisar som Jason. Dock lite mer förstående och tålmodiga just nu.. <3