Den 19e oktober på morgonen hade vi en tidig tid hos vår barnmorska Lisbeth. Detta var alltså en dag efter beräknad födelse. Jag var uppe rätt tidigt. Tror klockan var sex på morgonen. Satte mig på toaletten för att kissa och när jag torkade mig var pappret helt blodigt och slemmigt. Ropade på F som fortfarande drog sig i sängen och han kom inspringandes. Vi konstaterade att slemproppen hade gått och bad till högre makter att det skulle vara igång nu. Vilket det var. Ganska direkt började mina värkar, dock var dom inte onda alls. Men dom kändes annorlunda från vad dom brukade göra och från vad jag hade upplevt tidigare. Väl hos barnmorskan berättade vi om slemmet och hon sa ”detta blir nog sista besöket här hos mig”. Jag trodde inte på henne då jag var så inställd på att gå över tiden. Vid tolv så åkte F till jobbet och jag var ensam hemma med hundarna i vanlig ordning. Dagen gick och jag hade sammandragningar som kändes lite extra – men inte mer än så. På kvällen vid sextiden så satt jag i soffan och från ingenstans så värkte det till rejält i nedre delen av ryggen och partiet längst ner på magen. Nu var det igång. Jag smsade F som frågade om han skulle komma hem från jobbet men jag ansåg att det var för tidigt. Det dröjde en hel timme innan nästa värk kom men denna gång gjorde den betydligt ondare och höll i sig längre. Såhär höll det på ett tag och efter en stund märkte jag att det nu var lite tätare mellan dom. Varje halvtimme kände jag nu en värk. Smärtan var redan nu rätt olidlig och jag var tvungen att ställa mig upp och vanka fram och tillbaka i lägenheten + andas lugnt och djupt under tiden som värken pågick. Smsade F. Nu var det på riktigt. Han hade precis slutat jobbet så han skyndade sig hem. 

Väl hemma så ville jag få igång det hela. Smärtan var så jäkla jobbig när den väl kom och mellan värkarna kände jag absolut ingenting. Så när en värk väl hade avtagit så mådde jag som en prinsessa igen och kunde till och med få för mig att jag bara hade inbillat mig att jag ens haft ont. Vi sprang lite upp och ner i trapporna och till vår förtjusning så var hissen trasig vilket gjorde att vi även var illa tvungna att göra det trots att jag flera gånger gav upp under springandet. Det slog mig också att jag var blek och behövde sola solarium (haha!?) så vi skyndade oss iväg innan det stängde klockan 23.00. Låg i solariet med lite tätare värkar. Nu var det en kvart mellan dom. Väl hemma var klockan halv tolv och värkarna onda som tusan. Vi drog fram BB-väskorna som stod packade i en garderob och kastade oss in i bilen med hundarna. Tyst och lugnt ute, inte en människa eller bil så långt ögat kunde nå. Skönt. Nu var det dags. Vi var så taggade. Jag var rädd men ändå i extas. Smsade lite med min mamma i bilen mellan värkarna. När hundarna var lämnade på hunddagiset så ringde vi förlossningen i Varberg som bad oss komma in. Det var nu fem minuter mellan värkarna men när vi väl hade kommit fram så avtog värkarna snabbt och drastiskt. Jag blev nästan ledsen och sa flera gånger till barnmorskorna att dom inte får tro att jag ljuger och hittar på. Dom kopplade på CTG och någon annan maskin för att kolla värkarna och nu var det kanske sju minuter mellan dom. Bebis var riktigt livlig och ALLA barnmorskor vi stötte på påpekade hur livlig han var, haha. Jag var bara öppen två centimeter och klockan var nu fyra på morgonen. Dom ville ge mig morfin då jag hade så otroligt ont när värkarna väl kom. Jag vägrade ta något mer än alvedon och lyckades småsova fram till klockan åtta på morgonen. F sov i sängen bredvid. Jag saknade hans närhet och ville bara hem. Ville inte ligga på stela sjukhussängar. Hela kroppen bara skrek efter min man och hans närhet. Och inte rymdes vi båda två i deras smala sängar. Barnmorskorna sa att vi gärna fick stanna om vi ville då jag på dessa fyra timmar som vi hade sovit hade öppnat mig ett par centimeter till. Jag vägrade och vi bestämde att vi skulle åka hem och sova, äta, samla energi och sedan komma in igen när det inte gick att vara hemma mer. Värkarna drog igång rejält igen direkt vi satte oss i bilen och styrde hemåt. Jag andades mellan värkarna och F stöttade och peppade trots att han körde. 

När vi kommit in i Göteborg igen så sprang F in på ICA och köpte massor med godsaker. Allt från mackor till tomtegröt, juice, saft och läsk. Chips och godis hängde också med hem. Vi åt i soffan och däckade sedan i sängen. Lyckades sova rätt länge då värkarna blev lite ”snällare”. Vaknade dock titt som tätt av att det gjorde ont, andades så gott jag kunde och F masserade mig och såg till att jag andades och slappnade av. Vi beställde hem pizza som vi åt i sängen mellan värkarna och mot kvällen blev det olidligt igen. Nu var jag tvungen att luta mig mot byråer eller soffan för att ta mig igenom värkarna. Fick ryggmassage under tiden. Smärtan blev mer och mer påtaglig och det var psykiskt påfrestande att värkarbetet hade pågått så pass länge nu. Fem minuter mellan värkarna och jag stod i duschen och vaggade fram och tillbaka. Kokhett vatten mot ryggen. Inget hjälpte nu! Klockan var kanske 21.00 och det var alltså den 20e oktober. F ringde förlossningen som bad oss åka in när det var olidligt. Men jag ville inte. Ville vara hemma i min egna miljö! Men efter ett tag insåg jag att det nog inte var möjligt. Jag behövde något smärtstillande NU. Det gjorde så jävla ont. Och fem minuter mellan värkarna var det fortfarande. Vi åkte in. Denna gång visste vi att vi skulle komma hem med en bebis. Härifrån är egentligen allt en enda dimma. Kommer ihåg att smärtan var så hemsk att jag bara blundade och bet ihop. F stannade till på ett nattöppet ställe påväg mot Varberg och köpte saft till mig. Kändes som om jag var helt borta i huvudet och som om vi var framme i Varberg på nolltid. Fick komma in direkt och jag var nu öppen fyra centimeter. ”Får jag åka hem igen då?” frågade jag. Ville så gärna vara hemma, haha. ”Nehejdu!” sa barnmorskan – ”här ska födas barn!”. Blev glad för en stund då jag insåg hur nära det var. Jag började blöda där nere efter ett tag och jag var SÅ trött av all smärta. Gick med på att ta en morfinspruta denna gång för att få sova. 

Natten var lång återigen. Morfinet hjälpte enligt mig inte alls. Jag vaknade under varje värk ändå och kände smärtan. Det enda som jag tyckte skiljde sig åt från innan var att jag var helt tappad i huvudet, haha.. Kunde knappt ställa mig upp! Allt bara snurrade. Gick och kissade och drack vatten hela den natten. Lät F sova – jag visste att han skulle behöva energin till själva förlossningen sedan. 

På morgonen kände dom på mig igen. Jag var nu öppen fem centimeter och det var den 21a oktober. ”Idag blir ni föräldrar” sa barnmorskan. Vi åt frukost och CTG + ”värkkännarmaskinen” kopplades på igen. Efter en halvtimme fick vi veta att vi skulle flyttas till ett annat rum. Jag undrade varför. Anledningen var att dom tänkte ta hål på mina hinnor för att få igång det hela. Jag hade haft ont så länge nu och var helt utmattad. Väl inne i förlossningsrummet blev allt så verkligt. Barnmorskan la något plastaktigt under mig och tog fram något långt som liknade en virknål. Hon tog hål på hinnorna och ut rann lite vatten. Inte alls mycket dock. Och bebis hade bajsat i vattnet så han fick hållas under extra bevakning. En undersköterska kom in och frågade om jag ville ha lavemang eftersom att jag hade tjatat om hur rädd jag var att skita ner mig. Jag tackade ja! Men när hon väl började ge mig det så skrek jag att jag inte alls ville. Jag fick en värk just då också och det kan ha varit bland den vidrigaste känslan i världen – alltså att ha en värk samtidigt som någon fyller upp ens rumpa med vatten, haha. 

Gick på toaletten iallafall och försöker ta mig igenom värkarna med kokhett vatten i duschen. F står bredvid och stöttar, peppar och masserar. Kort efter det kommer barnmorskan in igen. Det var dags att dra igång förlossningen på riktigt och värkförstärkande kopplades på. Jag satt i sängen igen. Nu jävlar drog värkarna igång. Jag och F var helt ensamma i rummet läääänge. Det kändes som en evighet. F matade mig med godis mellan värkarna. Och jag som trodde värkarna jag känt innan gjorde ont!? NU gjorde det ont. Jag skrek efter smärtlindring och F frågade flera gånger om han skulle kalla på personalen för att ge mig något. Jag sa nej gång på gång men efter ett tag så var det olidligt och tre minuter mellan värkarna. Lustgasen kopplades på, dock bara på lägsta nivå. Barnmorskan lämnade rummet igen och vi var själva. Nu sket jag helt i allt som ens stavades andning. Det gjorde för ont. Jag grät och skrek och sög i mig all lustgas jag bara kunde. Bad F flera gånger om epidural men när han väl tänkte kalla på personal så stoppade jag honom. Jag var fast besluten om att enbart föda med lustgas som jag hade planerat. 

Efter detta så är allt bara en dimma. Jag sög i mig lustgas och rummet fylldes med personal allt eftersom. Värkarna blev tätare och tätare och mot slutet hängde jag på F och vrålade i hans öra. En barnmorska sa till och med åt mig att jag skulle låta bli att skrika så högt just i örat på honom för att han skulle bli döv, haha. Det är det enda jag kommer ihåg av vad barnmorskorna sa. Annars var det bara Fs röst och hans ord som fick mig att orka. Varje ord han viskade i mitt öra, alla fasta grepp han tog på helt rätt ställen på kroppen. Hur han andades med mig och flåsade med mig. Hur han peppade och stöttade och sa att allt var okej, att jag var bäst och att vi skulle klara detta. Han grät massor, för att jag hade så ont. Det märkte jag inte då utan fick höra det efteråt. F hade helt klart huvudrollen för mig i förlossningen. Jag märkte knappt att det var någon annan i rummet än han och jag. När jag blev rädd så visste jag att allt var okej när jag kände hans kropp mot min och fick hänga runt hans hals och axlar. 

Jag var nu öppen nio centimeter och skrek efter epidural. Barnmorskan tog min hand och jag vaknade till ur dimman en liten stund. Hon berättade för mig hur grym och duktig jag var som haft ont så länge och att jag inte alls skulle ha epidural eftersom att det var dags att börja krysta. ”Du har tagit dig igenom hela värkarbetet med lägsta lustgasnivån” och det var dessa ord som fick mig att orka med dom där sista minuterna trots att jag helst ville rymma ur min egna kropp på grund av smärtan. 

Krystvärkarna som många påstår ska vara ”skönare” var enligt mig inte alls skönare, haha. Jag vrålade in i lustgasmasken ståendes på alla fyra och tryckte allt jag kunde. Kändes som om jag bajsade ner mig, gick sönder och sprack hela vägen upp till anus trots att så inte var fallet. Hela kroppen skakade och jag blev någon form av urkvinna som drog fram sina sista krafter trots att dom egentligen inte existerade. Efter ett tag ville jag vända på mig och hängde nu med hela min kroppsvikt runt Fs hals. Två barnmorskor höll i mig i var sitt ben och en tredje barnmorska instruerade mig. Jag lyssnade dock inte på henne så slutade med att F tog instruktionerna och överförde dom till mig i tystnad på något magiskt vis. När jag inte skulle krysta trots att jag ville så andades han med mig och viskade i mitt öra att det snart var över. Jag grät och skrek. Mörka vrål, precis som jag hade lärt mig på profylaxen. På något vis så hjälpte det och på bara några få krystvärkar så var huvudet ute. Barnmorskorna frågade om jag ville känna huvudet men jag hörde knappt deras röster. Jag vrålade mellan varje krystning att jag inte orkade mer. Att jag inte klarar mer. Men det gjorde jag. En krystvärk till och Jason var ute. 

Han var helt grå och lungorna fyllda med fostervatten. Han kom upp på bröstet direkt och allt klarnade direkt för mig trots att det fortfarande var snurrigt i huvudet. En av barnmorskorna slog honom hårt på ryggen och jag frågade gång på gång om han levde och om allt var okej. Jason gurglade massor och sen började han skrika. F grät och jag grät. Lyckotårar och tårar av lättnad. Moderkakan ”hostade” jag ut och sen fick jag sy två stygn. Ett i vagina och ett i vänster blygdläpp. Mest för det visuella så att inget skulle ”hänga ut” ur underlivet sen i efterhand enligt barnmorskan. Jag svimmade när dom sydde mig eftersom att jag råkade dra in för mycket lustgas (dom sa att jag kunde göra det som smärtstillande för att inte känna nålen). Och när jag vaknade var jag färdigsydd och klar.  Jason tog bröstet direkt och där låg vi nu med vår skatt i armarna. Jason Julian Joss, 3990 gram och 51 centimeter ren perfektion. 

Såhär i efterhand kan jag säga att F var mitt smärtstillande. Utan honom hade jag aldrig klarat förlossningen och framförallt inte med bara lustgas. Han var min klippa och trygghet genom det hela. Att föda barn var det värsta jag har varit med om när det kommer till smärta men samtidigt en av dom starkaste och mest fantastiska upplevelser jag har haft. Jag ger mig själv en klapp på axeln efter denna förlossning och redan nu känner jag att jag skulle kunna göra om detta igen. Iallafall med min man vid min sida. Något jag upplevde som otroligt häftigt var att vi faktiskt födde barn TILLSAMMANS. Trots att det var jag som skrek och krystade så var han minst lika delaktig och med. Och minst lika svettig och blodig efteråt. Efter den 21a oktober 2015 så kan jag säga att det som står i våra ringar betyder mer än någonsin – du och jag, föralltid, genom allt. <3

Här vankade jag fram och tillbaka i lägenheten med värkar//Och här åt vi pizza i sängen mot kvällen. Denna bild är tagen mitt i en värk om jag inte minns fel. 

Fs säng som han fick dra fram för att sova//Och ÄNTLIGEN var han ute. Älskade lilla hjärtat. Så älskad från första stund. <3

Och jag som inte ens tänkte amma, haha.. Han tog bröstet direkt. Världens mest matglada lilla kille//Första bilden när han hade kommit upp på bröstet. Vårt allt. <3