Nu börjar graviditeten att lida mot sitt slut och jag tänkte dela med mig av dom mest minnesvärda stunderna/dagarna som varit under dessa snart 40 veckor. Självklart har det funnits fler starka ögonblick men här kommer några iallafall. Här nedan delar jag både dom positiva och dom negativa. 

– Dagen vi plussade. Den 21a februari – dagen som förändrade vårt liv helt. Ingen av oss misstänkte att vi var gravida trots att det egentligen var så himla, himla självklart nu när man tänker efter. Vill ni läsa mer om det hela så finns det under kategorin ”graviditeten” här på bloggen. 

– När jag spydde och mådde illa och blev sjukskriven. Detta kan jag dock se tillbaka på som något positivt då jag hade otroligt mycket tid att lägga på bloggen (vad skulle jag annars göra när jag låg hemma och kräktes mellan 20 och 30 gånger per dag?) vilket gjorde att den växte sig till en av Sveriges största bloggar. Eller ja, positivt och positivt. Men det negativa ledde till något riktigt, riktigt positivt trots att det för mig innebar flera veckor av smärta och plåga. Kommer ihåg att jag grät konstant och kände mig så maktlös då jag dessutom har världens spyfobi. Detta var någon gång i slutet av april så vi var alltså inte så långt gångna. 

– När vi gjorde RUL och fick reda på att det var en liten pojke i magen. Alla ultraljud har varit riktigt fina och jag kommer sent att glömma känslan jag hade vid varje. Vi har gjort ett tidigt ultraljud i vecka nio, KUB i vecka 13/14, RUL i vecka 20 och 3d/tillväxtultraljud i vecka 29. Just RUL för mig var riktigt stort då det var samma dag som jag fyllde 20 år och även exakt samma dag som vi gick in i vecka 20. Jag blev ”besviken” när jag fick reda på att det var en pojke i magen då det kändes som om jag ”förlorade ett barn” eftersom jag hela tiden byggt upp en bild av att det var en flicka i magen. Jag hade redan en bild av hur hon var, såg ut, vad hon skulle ha för kläder och vad hon skulle heta. Vet inte riktigt varför men så var det iallafall. Efter bara några timmars bearbetning så kändes det dock helt självklart att det var en pojke vi skulle få och jag kände mig lyckligare än någonsin. 

– När fosterrörelserna minskade en dag. Detta var i kanske vecka 22-23 och jag var SÅ rädd. Grät mig genom hela dagen och till sist så fick vi en tid morgonen efter hos barnmorskan för att komma in och lyssna på hjärtat. Allt såg jättebra ut och jag grät ännu mer av lättnad över att vår bebis mådde bra. 

– I vecka 35/36 så låste sig hela min höft och jag kunde inte stödja på benet eller gå alls. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Tänk om det skulle vara såhär föralltid!? Gick till en osteopat och sedan till en kiropraktor, fick höra att det var en låsning i SI-leden och fick behandling och massor med tips på hur jag skulle underlätta för mitt bäcken i vardagen. Jag är överrörlig och jättevig då jag är gammal dansare och dom jag besökte för att få hjälp var stensäkra på att dom stora problemen jag fått berodde på detta i kombination med foglossning. Det var iallafall två jättejobbiga veckor av maktlöshet över att inte kunna ta ett steg utan smärta. Som tur är så släppte det efter att jag hade följt alla råd kring hur jag skulle sitta, röra mig och jobba med kroppen. Nu är jag jättenoga med allt detta för att låsningen inte ska komma tillbaka innan förlossningen. 

– När vi skrev in oss hos BM i vecka nio och i samband med det också gjorde ett tidigt ultraljud. Vi fick se vår lilla ”böna” på skärmen (vecka 8+2 var vi i mer exakt) och sedan fick vi en genomgång med powerpoint-presentation av en barnmorska på kliniken tillsammans med några andra par. Vi satt som två fnissiga tonåringar och höll handen och pussades. Jättenykära och i vår egna lilla lyckobubbla över att vi skulle få bli föräldrar och att ingen utom vi (och några familjemedlemmar) visste om det ännu.

– I vecka 23 så började magen komma fram lite lätt och jag var så stolt över min lilla kula. I vecka 33 kunde jag inte längre dölja den.

– När naveln började puta ut. Var nog i vecka 34 någon gång den kom ut på riktigt och stannade ute. Innan det hade den bara kommit ut när bebis legat på vissa vis i magen. Kommer ihåg att jag tyckte att detta var så häftigt då jag hade en inåtnavel innan. 

– När F sa ”Det är en liten Jason där inne i magen, det känner jag på mig” och jag kände också att det var helt rätt namn. Vi har ju alltid vetat att han ska heta ”Jason Julian Joss” om vi får en pojke någon gång i livet men inte varit säkra på tilltalsnamnet. Nu är vi nästan 100% säkra på att han kommer att få heta Jason och kallar honom till och med för ”lilla baby Jason”, haha. 

– Första gången jag tog på mig en tight tröja över magen. Magen var fortfarande obefintlig men jag tyckte jag såg ”småtjock” ut och ville inte att folk skulle tänka ”knubbis” och inte förstå att jag var preggo, haha (tragiskt att man bryr sig så mycket om vad andra tycker kanske men jag är och var så känslig och hormonell) =) Det var ett stort ögonblick för mig att ”visa upp” magen på det viset iallafall. Det var någon gång i juni skulle jag tro. 

– Första gången jag kände mig VACKER som gravid (och typ enda gången också för den delen då jag inte alls trivts i min gravidkropp som ni kanske vet). Det var iallafall en dag i juni när vi skulle åka och träna. Jag hade ett tight linne över magen och för allra första gången sedan jag plussade så såg jag mig i spegel och tänkte ”åh vad fin jag är”. Det var en ovärderlig känsla. 

– När jag under en period precis i början bara ville äta makaroner, sojakorv och ketchup. Nu spyr jag av bara tanken på det då jag förätit mig på det ordentligt. 

– Dagen då jag trodde att jag hade fått en bristning (i typ vecka 30) och ringde F och skrek och grät.. För att sedan inse att det bara var en vattenstämpel. Det var ju lagomt kul för honom när jag kom på det baserat på mitt känslomässiga sammanbrott som varade i typ en halvtimme. Stackars man, haha.

– Första gången jag fick kliva upp och kissa på natten. Kommer ihåg att min första tanke var ”wow, nu är jag verkligen gravid på riktigt”. Det var jag ju innan också men det kändes så äkta då. Vecka 33 var detta i. 

– När jag var i vecka fyra och fortfarande var ovetande om att jag var gravid så åkte jag på en resa till Stockholm med jobbet och funderade konstant över varför jag hade en stenhård kula längst ner på magen. Magen var inte svullen och jag hade inte ont men kulan var liksom hård och jag hade aldrig upplevt något liknande förr. Man såg den inte alls men den kändes. Fick svar på detta en vecka senare när vi plussade såklart men tycker det är småkul att jag inte ens misstänkte graviditet utan gruvade mig över cancer eller andra sjukdomar. 

Här är en bild från det ögonblicket jag faktiskt kände mig vacker//Och här är en bild från när magen började synas i vecka 25/26. Kommer ihåg att jag tyckte att den var såå stor här..