Jag trodde aldrig att det skulle kännas så som det gör. Jag hade långt innan vi plussade tänkt på just hur det skulle kännas. Hur det skulle kännas att plussa, hur det skulle kännas att se sitt barn med hjälp av ultraljud för första gången, hur det skulle vara att känna sparkar och hur det skulle kännas när magen växte. Allt känns så annorlunda jämfört med hur jag trodde att det skulle vara. Vår resa till en graviditet blev absolut inte som vi trodde, men allt blev bara till det bättre i slutändan. 

Många av er vet att vi försökte bli med barn rätt länge. Vi gifte oss 2013. Då var jag 18 år och F var 20 år. Jag hade precis tagit studenten (jag har hoppat upp en klass så gick ut skolan med alla som är födda 1994) och efter det började vi ”försöka”. Kommer ihåg att jag trodde att det skulle gå snabbt. Unga, friska, hälsosamma. Och jag hade regelbunden mens och har alltid haft. Vad kunde gå fel liksom? Men inget plus kom trots att vi i perioder hade sex i princip konstant. Vi hade dock lovat oss själva att vi aldrig skulle ligga enbart för att få barn. Tror det skulle förstöra känslan så mycket och göra sex till något tråkigt och ångestfyllt. Så ägglossningstest och annat var helt uteslutet för oss och vi skulle ta det som det kom. Månaderna gick och det var alltid en lika stor besvikelse när mensen infann sig i slutet av månaden eller när inget plus visade sig på den där stickan. Samtidigt så svämmade bloggar, instagram och facebook över med glada leenden och ultraljudsbilder. Vad var det för fel på oss? Det var otroligt mycket känslor inblandade i det hela och vi både bråkade och grät lite allt därimellan. Man fick stötta och trösta varandra. Det var jobbigt att det inte tog sig direkt och särskilt när flera av mina vänner och bekanta blev gravida. Jag kommer till och med ihåg att en av mina vänner precis hade blivit gravid med sitt andra barn. Jag var så glad för hennes skull, helt otroligt! Men även väldigt avundsjuk och ledsen just för att jag inte hade det lika ”lätt”. 

I april 2014 tog vi pick och pack och flyttade spontant till Göteborg. I Umeå var vi superredo för familjelivet med lägenhet och jobb och det var bara en bebis vi ”väntade på”. Så livet gick mer eller mindre ut på att vänta på en graviditet. När ingen bebis ville komma så la vi den drömmen på hyllan ett tag och ville lägga fokus på något annat, testa vad vi kunde lyckas med eller göra någon annanstans. Som tur är gick det ju bra med en gång och vi båda fick jobb direkt. Även förstahandskontraktet till lägenheten var vårt efter bara tre månader. Vi hade sådan tur men det var riktigt kämpigt i början då vi var helt ensamma i en främmande stad och bara hade varandra. Relationen stärktes ytterligare ett snäpp trots att vi varit ett par sedan 2010 och bott ihop sedan tidig vår 2012. Jag trodde inte att det gick att stå stadigare än vad vi gjorde men vi blev tightare och starkare både individuellt och i vårt förhållande. Vi fortsatte ”försöka” även under all denna tid men barn låg inte längre i fokus på samma vis trots att vi båda höll tummarna hårt att mensen skulle hålla sig borta varje månad. Vi hade ju förutsättningarna för att välkomna ett barn men det var inte längre det all fokus i livet låg på. 

I augusti 2014 så tänkte jag om. Barn var inte så viktigt längre och jag ville satsa på jobb och karriär. Ett nytt liv i en ny stad hade fått mig att se världen på ett helt annat vis än uppe i lilla Umeå. Jag tog även upp det med F och han var helt med på vad jag kände. Vi fortsatte dock att ha oskyddat sex då det ändå inte hade gett något resultat. Så varför skulle det göra det nu? Jag släppte nu för första gången tankarna om att få barn genuint. Det passerade inte ens mina tankar (innan så var det något jag ältade dagligen). Jag njöt av mitt nya jobb, nattlivet, shoppingen, pulsen och alla nya vänner och kollegor. Ja, allt det nya helt enkelt! Jag trivdes så bra med vardagen och jag kände mig lycklig och ”uppfylld” på ett vis jag aldrig känt mig tidigare i mitt liv. Vi utforskade staden ihop och lärde känna vårt nya hem tillsammans. Även här stärkts vår relation ytterligare. Unga, fria, friska och lyckliga. 

I slutet av februari 2015 så var jag så o-inställd på barn att jag inte ens förstod att alla tecken och symptom som jag hade tydde på att jag var gravid. Jag hade typ glömt allt som över huvud taget andades graviditet eller bebis. Det fanns inte i min värld. Under den perioden tränade jag stenhårt, var i mitt livs bästa form och jobbade massor både med bloggen och på mitt andra jobb. Dagarna bestod av att jonglera tusen bollar samtidigt och vardagen var hektisk på många vis. Men jag älskade det! Jag hade sådan puls hela tiden och hade aldrig mått bättre i mitt liv. När ett starkt plus visade sig på stickan så var mensen en vecka sen. F såg plusset före mig då jag fortfarande var helt inne i att försöka förstå mig på hur testet fungerade och han skrek ”VI SKA BLI FÖRÄLDRAR!”. Jag bara glodde på honom samtidigt som glädjetårarna rann nerför hans kinder. För honom var det sprudlande lycka från första stund men min chock la sig nog inte på länge. Jag var glad men ändå inte. Var det så det skulle kännas? Nu vändes ju hela mitt liv upp och ner. Vi hade alla förutsättningar för barn med fast jobb, stabil ekonomi och en stark kärlek till varandra och det var ju detta jag hade längtat efter så länge. Ändå var jag inte glad. Jag blev nästan arg på mig själv. Kände mig som en psykopat. Det var ju detta jag hade önskat och drömt om!? Nätterna gick åt att fundera och tänka. Fundera kring vad jag ville med mitt liv, hur jag såg på framtiden. Jag tänkte och tänkte men kom ingenstans. Det var liksom en evig cirkel av tankar som aldrig tog slut men samtidigt inte ledde mig framåt. När bebis visade sig på ultraljudet i vecka nio och jag fick höra hans hjärtljud för första gången så släppte alla tvivel direkt och hundra tegelstenar föll från mina axlar. Efter att ha varit stel som en pinne i över en månad så rasade allt och fram kom tårarna. Har aldrig gråtit så mycket och länge i hela mitt liv. Speciellt inte glädjetårar och tårar av lättnad. Allt kändes genast så självklart och allt föll på plats. Jag skulle bli mamma. Och det var helt rätt. Där och då. 

Lilla, älskade bebis. Nu känns denna historia som jag skrivit ovan en hel evighet bort och vi är helt redo för din ankomst. Alla saker är på sin plats och kärleken är större än någonsin. Din vagn, ditt babynest, dina små kläder, din säng och dina snuttisar och gosedjur väntar på dig. Dina vovvar till storasyskon väntar på dig. Men mest av allt så väntar vi på dig. Och vår stora kärlek till dig. Och vi längtar. Snart är du här.. <3