Ibland slår det mig att jag faktiskt ska bli mamma snart. Oftast tänker jag faktiskt inte på det alls. Brukar typ försöka ”tvinga” mig själv att förstå det och även säga högt till F att ”tänk att snart är vi föräldrar” men det sjunker ändå inte riktigt in. Försöker sätta min i i situationer med en bebis och föreställa mig hur bebisen kommer att se ut och vad bebisen kommer att göra men det hjälper inte heller. Tankarna känns lika långt bort ändå och det känns inte alls som om det är på riktigt. Ibland känns det som om jag alltid har haft den här stora magen och som om det bara ska vara så. Brukar öppna byrålådor, försiktigt gå igenom alla hans grejer. Det känns nästan lite olaglig, haha. Som om det inte är mina saker egentligen och som om jag inte borde tjuvkolla på dom. Försöker förstå genom att kolla på ultraljudsbilderna och alla videos vi fick med oss från 3D-ultraljudet men det hjälper inte heller. Det är som om min hjärna på något vis inte kan koppla att barnet jag tittar på är mitt barn som ligger i min mage. Ibland skrämmer det mig att jag förmodligen inte kommer att förstå att vi ska få barn förrän vi faktiskt håller vår lilla bebis i famnen. Det skrämmer mig då jag på något vis av den anledningen inte är redo och helt plöstligt kommer jag att stå där och vara mamma till den lilla pojken som jag burit på i nio månader. En liten främling som är så efterlängtad och redan så älskad. En liten människa att lära känna och förstå som vi ska ta hand om, uppfostra och ge en bra start i livet. Frågan är ju om jag ens kommer att förstå när han är här att han är min och att jag är MAMMA. Gör man det? 

Magen nu i vecka 31. Bilderna togs i onsdags och då var det 30+2. Känner att den börjar bli riiiktigt stor nu. Ska bli spännande att se hur stor jag faktiskt kommer att bli.