Idag gick vi in i vecka 30. Det känns skrämmande men ändå spännande att vi börjar närma oss målet. Det känns liksom som om det var igår jag fick veta att jag var gravid och nu är vi inne i sista trimestern som även den går vecka för vecka med stormsteg. 

Nu i vecka 30 så står det att barnets ungefärliga längd är ungefär 38 centimeter och att barnet väger cirka 1,4 kg i början av veckan och 1,6 kg vid veckans slut. Barnets kroppsbehåring, det så kallada lanugohåret, börjar nu försvinna men lite fjuniga strån kan finnas kvar när bebis föds. Barnet öppnar och stänger ögonen hela tiden och musklerna och hjärnan fortsätter sin utveckling. Skelettet hårdnar allt mer. En del barn börjar redan nu lägga sig med huvudet mot bäckeningången. 

Om mig som mamma så står det att all extra vikt nu kan påfresta ryggen. Man får tänka på sin hållning och också tänka på att lungorna nu tar upp 20% mer syre och att man kan känna sig mer andfådd. Barnet växer mycket nu och det är bra att äta mellanmål. Hormonpåslaget är större än någonsin.

Mina egna tankar går i vågor och jag känner av hormonerna rejält nu. Jag är känslig, rädd och sårbar. Gråter för allt och ingenting. Idag när vi var på gymmet så gick jag på löpbandet och kollade på nyheterna under tiden. Dom visade naturkatastrofer runtom i världen som sker av hur vi påverkar miljön omkring oss negativt. Det gjorde mig rädd och ledsen. Vill jag ens sätta ett barn till denna hemska värld? Jag är inte oskyldig heller utan vi bidrar alla till klimatförändringarna som går mot det negativa. Det fick mig att tänka mer på mitt ansvar och på mitt ansvar som förälder och förebild i framtiden. Jag blev extra ledsen när jag tänkte på alla kor, grisar, får och andra djur som får sätta livet till varje dag för att bli mat till människor. Hur deras små barn blir utan föräldrar och hur vi tycker oss ha rätten till deras liv. Jag blev också ledsen när jag tänkte på alla små barn som får arbeta hårt under dåliga omständigheter i länder runtom världen för att vi ska kunna shoppa kläder eller röka cigaretter. Jag blev ledsen när jag tänkte på att alla människor inte har det så bra ställt som vi här i västvärlden men att det förmodligen ändå är vi som klagar mest över våra situationer fast vi har det så förbannat bra. Det skar i mig när jag sedan läste i min AMELIA-tidning om kvinnor som blivit könsstympade i Afrika och om deras resa genom det har varit. Jag läste också om albinos som blir styckade och mördade och berövade på kroppsdelar för att dom i afrikanska länderna räknas som ”speciella” i och med sin hudfärg. Jag läste om kvinnor som skyddar sina barn och som får gå flera mil för att få vatten varje dag. Jag har börjat tänka mycket mer. Och detta är såklart saker jag tänkt på redan innan (särskilt det med djuren då det är därför vi är vegetarianer här hemma) men det slår till extra hårt nu mitt i allt det känsliga. 

Samtidigt kan humöret vara så otroligt uppåt i perioder. Jag kan vara så glad så det inte är klokt. Känna sådan lycka över att ha fått uppleva äkta kärlek så tidigt i livet och tanken av att få dela livet ihop med den jag älskar gör mig lyckligast i världen. Att vi har det så bra ställt och att vi har det tryggt och bra ihop. Jag känner mig enormt tacksam över saker som jag tidigare många gånger tog för givet vilket ger lite extra lyckorus. Känner mig lite smått ”knäpp” som typ pendlar mellan att skratta och gråta men jag vet att det hör till och att det är normalt.

Kroppsmässigt så blir det allt tyngre att andas och jag HATAR att ligga på rygg då jag känner att jag inte kan andas alls i princip och all tyngd faller på lungorna. Vill helst ligga på sidan eller halvt på mage, eller sitta spikrakt i ryggen. Ryggen känner också av tyngden från magen men det har jag skrivit förut också. Sparkar känner vi hela tiden och hela kroppen skakar när bebis rör sig. 

Magen i vecka 30. Vi växer så att det knakar och det ska bli kul att se hur stor jag kommer att vara i vecka 40, haha..