När man blir gravid så är det otroligt många tankar som snurrar i huvudet. Man säger ju att man ska leva i nuet och inte tänka så mycket framåt men det är just det man (eller iallafall jag) gör. Nu blev helt plötsligt livet vänt upp och ner och saker som inte prioriterades förr är enormt viktiga nu. Tidigare har jag bränt pengar som om morgondagen inte fanns trots att vi hade kunnat spara betydligt mycket mer men i princip i samma sekund som jag fick veta att jag var gravid så började vi lägga undan mer än hälften av det vi får in varje månad. Bara för att känna att vi tar större ansvar. Pengar för mig är inte ”viktigt” men det symboliserar trygghet och om det är något jag vill ge mitt barn så är det just trygghet. Dagligen cirkulerar miljarder tankar i mitt huvud och jag tänkte dela med mig av några av dom. 

– Hur kommer det vara att föda? Jag är en väldigt stark person i mig själv och har även stark kropp då jag tränat en del och fortfarande gör. Det är inte styrkan som oroar mig och inte heller kroppens fysik. För mig ligger oron i att detta är något nytt och att detta nya även innefattar smärta. Jag är en riktig planeringsmänniska som gillar att ha koll på saker och som vill att allt ska vara på sin plats och känner i det mesta att förberedelse i livet är A och O. Nu kan jag varken planera eller förbereda mig mer än att läsa på och gå på föräldrakurser. Det kommer att hända oavsett om jag vill eller inte och jag kommer inte att ha en aning om när det är dags mer än på ett ungefär. Det stressar mig också att jag inte har något att jämföra smärtan med och jag är otroligt rädd för att tappa kontrollen och inte kunna ”bestämma” över situationen. Jag oroar mig för att spricka och jag oroar mig för personalen och hur kunniga dom faktiskt är. Kvinnor runtom i världen föder barn varje dag och det är det mest naturliga som finns – men jag kan ändå inte låta bli att fundera kring förlossningen. Kan ligga och tänka på det hur länge som helst och det är inte bara med skräck eller oro utan också med spänning. Det ska bli häftigt och roligt att få föda ett barn och jag längtar massor samtidigt som jag helst vill skjuta på det så länge som möjligt. Ja, ni hör ju. Massor med tankar och känslor och jag vet inte ens riktigt vad jag vill eller känner egentligen inför det. Men den närmar sig med stormsteg iallafall. 

– Hur kommer det att vara att amma? Att amma är ju ett jättekänsligt ämne för många och det finns alltid debatter och liknande kring huruvida man ska göra och inte. Precis som med allt annat tycker jag att man får göra precis som man vill. Vill och kan man amma så ska man och vill/kan man inte så ska man inte. Mer än så är det inte. Jag ska vara helt ärlig nu och för mig känns det konstigt att en bebis ska suga på mina tuttar. För mig har aldrig mina bröst varit en källa till mat (trots att det är därför vi faktiskt har bröst – för att kunna mata ett barn) utan snarare något sexuellt och både en njutningskälla vid sex och något som fått mig att känna mig fin och sexig. Att någon nu ska äta från dom känns ja.. lite skumt. Jag vet faktiskt inte ens om jag vill amma men som det ser ut idag kommer jag nog att testa och se hur det känns. Kommer det att kännas minsta fel eller jobbigt så kommer jag att låta bli. Just nu vill jag iallafall inte amma. Punkt slut. Detta är iallafall något jag funderat mycket kring. Jag har fått mycket ”bröstmjölk” redan och speciellt från den ena tutten. Rinner massor varje natt och på dagarna känner jag knappt av det. Det är så häftigt att se sin kropp förändras men samtidigt är det lite läskigt och det väcker mycket tankar. 

– Hur kommer mitt barn att vara som tonåring? Jag var verkligen alla föräldrars mardröm när jag var 13/14 år och tjuvrökte, umgicks med äldre killar och lyssnade inte på vad min mamma sa. En riktig SKITunge med andra ord. Jag vet att många av oss ser tillbaka på våra tidiga tonår och tänker ”vad fan höll jag på med egentligen?” och jag om någon har funderat på det många gånger. Man fattar inte alltid dom klokaste besluten och man trotsar mer än gärna sina föräldrar bara för att visa att man är ”vuxen” och ”kan själv” och att ingen annan har rätten att säga vad man ska göra. Samtidigt så går man igenom en hård tid och man vill passa in bland sina vänner, vara populär i skolan, inte sticka ut för mycket men samtidigt ”synas” och på allt detta så ska man klara skolan, gå igenom alla kroppens förändringar, bli kär, vara attraktiv och försöka hålla huvudet ovanför vattenytan och visa utåt att allt är okej och att man mår bra. Något jag tänker mycket på är hur min egna son kommer att vara som tonåring. Kommer han att bli mobbad eller kommer han att höra till dom populära? Kommer vi att ha en god relation eller kommer han att stöta bort oss och bli mer inåtriktad? Och självklart den stora frågan om hur vi kommer vara som föräldrar och hur vi kommer att hantera när han kommer hem dyngrak eller hög för första gången. Det är så mycket frågor och tankar och egentligen inget jag stressar över utan med bara rena funderingar och undringar. 

– Kommer vårt barn att få goda värderingar och behandla sin omgivning med respekt? Man ser ju ofta barn (mest i amerikanska filmer, haha) som skriker åt sina föräldrar, kastar svordomar omkring sig och inte har minsta lilla omtanke eller respekt för människor, djur eller resterande omgivning. Jag tänkte ofta på HUR man ska uppfostra en liten människa för att denna ska bli kärleksfull och visa omtanke. För mig är det egentligen så enkelt som att man ska bygga en trygghet, visa att barnet duger och räcker till precis som det är och överrösa med kärlek oavsett vad. Men är det verkligen så lätt som jag tror? Dessa tankar cirkulerar också i huvudet och jag kan ligga i sängen och spela upp ”små filmer” i huvudet kring hur det kommer att se ut hos oss i vardagen. 

– Hur kommer vår relation som par att förändras? Jag och F är ärligt det mest kärleksfulla paret jag själv har skådat (kan man säga så?) och jag är så enormt tacksam för den kärleken vi har för jag vet att den är något alldelles speciellt. Jag vet att han alltid kommer att älska mig och jag vet att jag alltid kommer att älska honom tillbaka. Nu har vi varit ett par sedan 2010 och bott ihop sedan 2012 och barn känns så självklart och rätt – vilket det också är. Vi har hunnit njuta av att vara ”bara” vi under flera år och att bilda en egen liten familj kunde inte ha känts bättre. Men hur kommer VI att vara när bebisen är här? Kommer vi fortfarande att ha tid för varandra ibland och kommer vi fortfarande vara lika bra på att prata ut om saker och ting? Kommer vi att vara lika kära och hinna med vår egna relation eller kommer vi bara att bli ”mamma” och ”pappa” och inte ”Gabriella” och ”Fjodor” mer. Innerst inne så vet jag att allt kommer fungera bra och bli bra men det är mycket tankar om just vårt förhållande och relation till varandra som cirkulerar. 

– Kommer vi att vilja ha fler barn? Folk frågar mig REDAN om vi vill ha fler barn och ett syskon till vår bebis i magen och ärligt talat så vet jag inte. Jag var helt säker på att jag ville ha två/tre barn men nu efter att ha gått igenom mer än en halv graviditet så vet jag faktiskt inte. Jag tycker samhället sätter så mycket press på oss blivande mammor och kvinnor med barn. Det är liksom en självklarhet att man ska vilja ha fler och om man inte vill det är man konstig. Precis som med allt annat så måste man har rätten att välja själv och det är lika okej att inte skaffa barn alls som att välja att ha åtta barn hemma. I och med att folk tar upp detta med mig hela tiden så är det trots allt något jag redan nu börjat tänka på trots att jag inte vill tänka på det ännu egentligen.

Fyra blandade bilder från min instagram. Om ni inte följer mig där och vill göra det så heter jag @gabriellajoss. 

Vad tänkte/tänker ni på som mest som gravida? Hade ni mycket tankar och funderingar? Dela gärna med er, kram!