Detta inlägg har nog varit rätt efterlängtat och jag har fått riktigt mycket frågor om hur jag tänker kring bebis ankomst och den ekonomiska situationen efter det. Jag tror att detta är något dom flesta funderar över en hel del och förmodligen genom hela graviditeten. Jag tänkte berätta lite om hur jag tänker och hur tankarna går hos oss. Jag tänkte dra hela vår ekonomiska historia från start och som vanligt är jag rätt öppen då jag vet att det uppskattas så hoppas ni får svar på era frågor i detta inlägg!

Jag och F har varit ett par sedan tidiga tonår och flyttade ihop när jag var 15 år och han var 17 år. Idag är jag 19 år (fyller 20 om en månad) och F är 22 år. Vi har startat på botten och byggt upp vårt gemensamma liv från grunden och detsamma gäller vår ekonomi. När vi flyttade ihop skaffade vi genast ett extrakort till Fs konto och det är även så vi har det idag. Vi har alltså ett konto dit alla löner och inkomster går och två kort till detta konto. För oss har detta varit lösningen sedan dag ett och det har alltid fungerat och känts tryggt och bra för oss båda. Pengar för oss är ett bränsle för att kunna leva, unna sig och göra roliga saker, äta gott och känna sig trygg. Vi har aldrig haft så mycket ”stora tankar” kring pengar mer än att vi är tacksamma att vi kan leva så pass bra som vi gör idag. 

När vi precis hade flyttat ihop så hade vi endast en tusenlapp var i studielån + att vi båda jobbade extra kvällar och helger. Jag gick i skolan mellan 8-16 och jobbade mellan 17-21. Oftast varje kväll. Ändå fick vi inte ihop mer än kanske 6000-7000 totalt men det var inga konstigheter för oss. Vi levde på kärlek, billig mat och hade endast hyra på 2700:- att betala. Vi hade kontantkort i våra mobiler och var sin cykel. Men vi var inte olyckliga för det! Med tiden så ökade inkomsterna (F tog studenten, började jobba ”på riktigt” och jag fick bättre extrajobb) och i sin egna naturliga takt växte utgifterna tillsammans med inkomsterna. Nya mobiler införskaffades och kontantkorten slopades, vi köpte lilla Dexter och vi började unna oss mer och mer. Efter något år i en etta på 20kvm så flyttade vi till vår första, ”riktiga” lägenhet på 60kvm. Strax efter det tog även jag studenten och började plugga på universitetet. I takt med detta växte även inkomsterna och i sin tur även utgifterna och så har det fortsatt för oss sedan dess.

Idag (rätt många år senare) så har vi fasta utgifter på 22.000. Det låter brutalt mycket men bara vår hyra ligger på 10.000 i kallhyra. Sedan tillkommer el, vatten, bredband och TV och bara detta blir 2000:- till utöver den redan höga hyran. Vi betalar för vår splitternya bil, mobilerna (jag tror vi betalar runt 1000:- per mobil hos Telia och då ingår inte ens försäkringen) och försäkringar för bil, hem, vovvar och övrigt. Hundmaten kostar pengar och vi skänker väldigt mycket pengar till olika djurrättsorganisationer. Vi har ett lån som vi betalar runt 2500:- på varje månad och vi äter mest bara färsk mat, mycket grönsaker och frukt och mycket bra råvaror. Viaplay, netflix och spotify har vi ett par uppsättningar av och F betalar för sitt dataspelande varje månad (haha). Vägtullarna ska dras och mitt CSNlån ska betalas. Sen har vi gymkort och solkort och busskort och tankar bilen för cirka 2000-3000:- i månaden då vi åker bil i princip jämt. Så ja, det drar ihop sig. Självklart är det mycket av våra utgifter som vi enkelt kan plocka bort (typ netflix, gymkort osv) men så länge vi har möjlighet att unna oss så tycker jag att vi ska det. För mig spelar det ingen roll hur många gånger i veckan vi småhandlar choklad och jordgubbar (vissa veckor är det varje kväll medan andra inte en enda) så länge vi är lyckliga och mår bra. Och om det kostar oss lite extra så får det fasiken göra det så länge vi har den möjligheten.

Jag har idag två löner medan F har en. För oss är våra pengar just VÅRA och vi har aaaaldrig ens andats uttrycket ”din” och ”min”. Vi har växt upp tillsammans och alltid hjälpts åt och ställt upp på varandra och vi är tacksamma över allt vi har som inte kan köpas för just pengar. Jag tror det är därför vi är rätt obrydda i ämnet i allmänhet. Så länge räkningarna går att betala och vi kan hitta på något kul ihop så mår vi bra. Jag har haft turen att dra in rätt mycket i så tidig ålder och det har jag mitt bloggande att tacka för. Vissa månader är det mer och andra mindre men jag är tacksam för minsta lilla och känner mig lyckligt lottad att just jag får leva min dröm när det kommer till just sociala medier. Vi hade klarat oss på två inkomster också men att ha en tredje underlättar ju enormt. 

Nu inför bebis ankomst så är det mycket frågor som kommer upp. Ska jag vara hemma i ett år? Kan jag jobba med bloggen och fortsätta tjäna pengar där under tiden eller går inte det? Kan F få vara hemma i ett halvår som han vill? Kommer vi ha råd att leva som vi gör idag? Och detta är liksom bara en bråkdel av alla tankar som rör sig i huvudet. Jag har faktiskt aldrig funderat så mycket över just pengar som sedan jag blev gravid just för att det aldrig har varit ett problem. Och har det varit det så har vi alltid löst det tillsammans. Just när det kommer till pengar så kan jag sträcka på mig och säga att jag faktiskt aldrig bett om hjälp. Jag har aldrig bett någon om en krona och har alltid stått på egna ben (tillsammans med min man såklart). Nu menar jag inte att det är något fel att be om hjälp men för mig är det en trygghet! Just att veta att det alltid har gått ihop och att vi alltid har kunnat lita på oss själva. Vi har jobbat hårt för att ha den situationen vi har idag och vi är stolta över det vi har byggt upp tillsammans. 

Tanken när bebis kommer är att jag ska få vara hemma i iallafall ett år (och tanken är då också att jag ska kunna fortsätta med bloggen på sidan av) och att F sedan ska vara hemma i iallafall ett halvår. Jag vet att hans dröm är att få vara hemma med bebis längre och jag hoppas att jag ska kunna ge honom den möjligheten också. Jag tror på att förskola är nyttigt för barn men vill helst ha mitt barn hemma tills han/hon är iallafall två år. Och jag hoppas att vi ska ha den ekonomiska möjligheten också. Som det ser ut idag så skulle det fungera men man vet ju aldrig hur det ser ut om ett år eller två. Sen så tycker jag att det viktigaste är att vi KLARAR OSS under ledigheten och inte att vi är stenrika och kan slänga pengar till höger och vänster. Det kan vi göra när barnet har blivit lite äldre. Som jag skrev lite innan i inlägget så ser vi båda pengar som ett ”bränsle” och inte som något stort och värdefullt. För oss är det man kan göra för pengar värdefullt, absolut. Men att få en liten bebis är det största som har hänt oss och så länge vi kan ge vårt barn fantastiska år i början på livet med närvarande föräldrar så är vi lyckliga och nöjda. Sen tror jag inte att det kommer förändras allt för mycket ekonomiskt för vår del då föräldrapenningen ändå är 80% av lönen och beräknas på vad du har tjänat ett år innan barnets ankomst och bara med det i åtanke så ska det gå hur bra som helst och vi kommer kunna leva precis som vanligt rent ekonomiskt. Jag har mått rätt dåligt nu i början av min graviditet men VÄGRAR att sjukskriva mig eller liknande just för att jag vill tjäna så mycket jag bara kan för att få så hög mammapenning som möjligt. Ärligt talat så skiter jag i hur jag mår nu (gnäller ju rätt mycket som ni vet men ändå, haha) och försöker tänka att det kommer vara väl värt det när jag väl får upp mitt barn på mitt bröst. Jag går hellre in på toaletten på jobbet och spyr fyra gånger på lunchrasten än att ligga hemma på soffan och känna mig stressad över att jag sumpar chansen till att ha en bättre ekonomi när min bebis väl är här. Nu vet jag att många tycker att detta är helt fel tänkt och att man ska lyssna på sig själv och det gör jag för det mesta. Men att spy lite och må halvdåligt om dagarna dödar mig inte men däremot så blir jag ledsen och stressad över att känna att jag inte verkligen gör allt i min makt för att ge mitt barn det bästa av det bästa. Missförstå mig inte! Kan man inte jobba så ska man inte jobba! Men jag vet att jag kan och skulle det verkligen ta stopp så skulle jag såklart inte fortsätta. Jag vet att jag klarar det bara och så länge jag känner så så känns det okej trots mitt mående.

Jag tror inte att ett barn blir lyckligare av att föräldrarna har en bra ekonomi men att veta att vi har det och att vi drar in pengar varje månad och kan leva på dessa gör mig tryggare i mitt blivande föräldraskap. Jag tvivlar inte en sekund på att vi hade kunnat ge vårt barn ett bra liv även med EN lön men jag är otroligt tacksam över den ekonomiska situationen vi har idag. Vi har höga utgifter men även höga inkomster och så länge det finns en balans i det så är jag nöjd.

Pengar och ekonomi är ett så tabubelagt ämne och jag har aldrig förstått riktigt varför. Alla par och familjer har sin historia och allas ekonomi ser olika ut. För vissa är det superviktigt att ha mycket pengar och för andra är det bara något man har för att klara sig och ha tak över huvudet. Vissa har mer pengar och vissa har mindre. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är minsta orolig för året som mammaledig för det ÄR jag. Mest bara för att jag inte kan planera så mycket än och skriva budgetar och ordna som jag gärna vill. Ringde försäkringskassan och dom sa att dom inte kan räkna ut exakt hur mycket jag kommer att få just för att jag har så oregelbunden inkomst varje månad. Detta skulle dom kunna räkna ut cirka två månader innan bebis ankomst och för mig som är ett planeringsfreak gäller det att släppa lite på tyglarna och acceptera att jag inte kan ha stenkoll på allt hela tiden till punkt och pricka. Jag vet hur det kommer se ut på ett ungefär och vi har det bra och kommer inte att behöva ha det sämre bara för att ett par tusenlappar faller bort under bebis första tid. Jag tror på att allt löser sig och det tror jag även att det kommer göra i detta fall. Jag litar på vår kärlek och på vår situation och är tacksam för att vi har det bra. <3

Ni får gärna dela med er hur det ser ut/såg ut för er. Självklart anonymt om ni vill. Kramis!

Nu ska jag vara klyschig men mest av allt är jag tacksam för allt jag har som inte har köpts eller går att köpas för pengar. Min bästa vän, min man och min stora kärlek. <3