Heeela kvällen har jag suttit och kollat på villor och drömt mig bort. Jag blir lite smått stressad och vill nunununununu och helst igår. Men då plötsligt slår det mig. Jag är bara NITTON år gammal. Jag har nog hunnit med mer under mina få år på jorden än vad många hinner med under sin livstid. Och min älskade F är bara 21. Vi är typ inte ens vuxna ”på riktigt” än och jag är fortfarande tonåring. Eller ja, rent psykiskt är vi ju vuxna som har hand om hem, ekonomi, vovvar, jobb och allt annat som hör till men annars så är vi nog långt bort, haha 😉 Skämt å sido! Men ja, vi har all tid i världen på oss. Är det ärligt ens någon 19åring där ute förutom jag som funderar på att köpa villa? Haha.. Har svårt att tro att vi är sådär jäääättemånga iallafall. 

Jag kommer ihåg rysningarna jag fick när jag som nybliven 15åring fick veta att VI skulle få en lägenhet på 20kvm. En ful, sliten, skabbig liten etta i Umeås förort med plastmatta och gula väggar. Jag var så lycklig så det fanns inte! F var då 17 år och med andra ord i princip lika gammal som min LILLEbror är idag. Vi var ju fasiken bara ungar då! Herregud.. Men vi klarade det mer än bra. Levde på kärlek och varandra, fick det att funka på något vis trots långa dagar och lite sömn. Det gick ett år och vi hade helt plötsligt nycklarna till en tvåa på 60kvm i vår hand. En tvåa som vi helrenoverade med nytt golv och nya väggar, som blev sådär som vi ville ha den. Helt perfekt. Och nu ytterligare ett år senare sitter jag i vår stora, fina trea på nästan 100kvm. Hur sjukt?! Förhoppningsvis så kan jag se tillbaka på detta inlägg om fem år sittandes i soffan, i vardagsrummet i vår STOOOORA, nyköpta och nyrenoverade villa. Vårt framtida hem som vi ska bo i resten av vårt liv, där vi ska uppfostra våra barn och leva ihop. Jag får gåshud bara jag tänker på det, så larvig är jag. 

Och nu måste jag få ”skryta” lite, hihi. När jag tänker tillbaka på min och Fs historia så blir jag nästan tårögd. Ärligt, hur häftigt är det inte att vi har byggt upp allt vi har idag helt själva utan hjälp från någon annan? Visst, man ska be om hjälp och bli avlastad – det är viktigt. Men just att vi har byggt upp varenda lilla sak vi har och äger helt ensamma, bara vi två. Vi har gått från botten och är päväg mot toppen och det som jag är mest imponerad över är att jag faktiskt har funnit mitt livs kärlek som.. 14åring? Hur coolt?! Och att vi snart har varit gifta i ett och ett halvt år. Att han har mitt namn tatuerat på sitt bröst och jag har en på mitt finger och hans namn på min arm. Alltså hur sjukt?! Jag är så himla tacksam mot livet och högre makter. Och att vi dessutom har det bra ställt, mat på bordet och en trygg vardag gör ju inte saken värre direkt. Och jag är faktiskt tio gånger kärare idag än vad jag var 2010. Jag kommer ihåg att min mormor sa att kärleken avtar efter två år ungefär. Att det där pirret i magen försvinner och bara det där djupa finns kvar. Att man slutar ha sex ofta, att det spontana i livet försvinner och att man blir mer vänner än kära. Fan, vad otaggad jag blev på ALLT då. Men det stämde inte alls in i vårt fall. Jag vaknar fortfarande klockan två på natten ibland och väcker F för att ha hett och galet sex i en timme, haha. Det du mormor 😉 (Skoja, skulle aldrig våga skriva detta om jag visste att hon läste min blogg, hehe). 

Nej, nu måste jag sluta skriva. Jag lär ångra min flummighet imorgon men lite måste jag ju bjuda på mig själv. Särkilt när jag på senaste faktiskt fått klagomål på att jag blir mindre och mindre personlig här i bloggen – vilket delvis är sant. Anledningen till varför är att jag faktiskt tycker att det är lite smått läskigt – särskilt när man inser att siffrorna i statistiken inte bara är siffror utan faktiskt MÄNNISKOR som sitter bakom en skärm och läser och dömer. Varje 1000 personer som kikar in här är liksom TUSEN olika individer som vill följa mitt liv. Tänk att rada upp dom. Fattar ni hur många det är?! Och tänk att det då är FLERA tusen som är här inne och kikar. Läskigt, coolt och bara alldeles för underbart! Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit ordet ”coolt” i detta inlägg (jag använder inte ens det i vanliga fall) men det får väl vara så för ikväll, haha. STOR kram till fina er. Tack för att ni finns!

Och tack för att du är just.. DU. Bästa <3