Jag får en hel del relationsfrågor per mail men även bland kommentarerna här. Jag har ingen aning om varför för jag är verkligen ingen relationsguru eller expert men jag kan tänka mig att det kan bero på att jag själv har haft ett förhållande länge och fortfarande håller ihop med min man efter alla dessa unga år. Försöker svara så gott jag kan iallafall och kommer att fortsätta ta upp sådana här frågor lite då och då på bloggen då jag själv tycker att liknande är kul att läsa på andras bloggar. Ska tänka på styckesindelningar också då flera av er tyckte att det var svårt att läsa långa texter utan det! Tack för er feedback! Konstruktiv kritik är den bästa! =)

Hej Gabriella! Jag är en 16 årig tjej som bor i Göteborgs området. Jag är tillsammans med världens underbaraste kille. Han är lika gammal som mig och vi har varit tillsammans i över ett år. Vi har ett väldigt bra förhållande då vi är som bästa vänner och har aldrig haft ett riktigt bråk vilket jag är väldigt glad över! Men jag får sån otrolig separationsångest varje gång vi inte är med varandra. Direkt när vi har pussat varandra hejdå och han gått ut genom dörren kan jag bryta ihop på golvet och börja gråta, även om vi varit med varandra dygnet runt i en vecka eller två. Jag tycker att detta är jättejobbigt och blir så stressad av detta. Snälla har du några förslag på vad jag ska göra? Får du separationsångest när du är ifrån F? Kram!

Hej! Min första tanke är faktiskt ålder och självkänsla. När jag var 14/15 år och jag och F hade varit ett par ett tag så ville jag vara med honom JÄMT. Jag tror att man är rätt osäker på sig själv och i sig själv i den åldern och fortfarande försöker ta reda på vem man är och vad man vill. Vi umgicks varje dag i skolan och varje dag efter skolan samt VARJE helg hela tiden. Rätt som det var så var det något annat som kom upp och vi var ifrån varandra någon dag under helgen vilket jag tyckte var SÅ jobbigt. Man blir så van att ha varandra nära hela tiden att man knappt kan bete sig när man är ensam. Man förlorar sig själv lite i relationen och blir ”ett” med sin partner på ett ganska ohälsosamt vis.

Jag hade jättelåg självkänsla när jag gick i högstadiet/början av gymnasiet och när jag var med F kände jag mig trygg och orädd för allt och alla. Direkt jag var själv och utan honom kände jag mig liten och obetydlig igen och visste knappt vad jag skulle göra. Jag vet inte om det har så mycket med separationsångest att göra utan kanske snarare att du inte riktigt vet vem du är eller vad du ska göra när han inte är med dig. Jag tror att många som träffade sin partner i låg ålder kan känna igen sig i det och jag tror mycket att det beror på att man som sagt fortfarande inte är helt trygg i sig själv och vem man är. Det är i tonåren allt händer och kroppen och huvudet utvecklas som mest. Man är osäker och ska passa in och bli omtyckt samtidigt som man ska balansera skola, vänner och att lära känna sig själv och vad man vill. Jag är 19 år idag och det är bara fyra år från 15 men jag har verkligen utvecklats helt enormt på dessa och blivit en helt annan människa med annorlunda värderingar och växande självkänsla. Det är i den åldern allt händer och från ett år till ett annat kan det hända mer än vad som kommer hända i den resterande psykiska utvecklingen. Jag tror att det är viktigt med mycket egentid för din del för att du ska lära känna dig själv lite bättre. Försök att ”träna” dig själv i att vara utan honom och hitta på saker med bara dig själv (läs en bok, ut och jogga, träna, ta ett bad osv) eller med vänner och familj. Utsätt dig för ”jobbiga” situationer och istället för att sova över hos honom en tisdag så kan du åka hem och sova i din egna säng. Träna, träna och träna och försök att inte överanalysera din ångest utan tänka på något annat honom och att det är jobbigt att vara utan honom.

Jag tror att det är viktigt med egentid i en ”ung” relation så att man inte tappar sig själv. Inte för mycket egentid – för då växer man ifrån varandra. Men lagomt mycket, så att relationen fortfarande känns hälsosam och så att man hinner med sig själv. För man behöver mycket tid från sig själv och till sig själv under dom åren. Exempelvis så kan du ju börja med att vara ensam hemma utan honom en dag i veckan och se hur det känns. Ge det lite tid och du kommer säkert att gråta och få ångest flera veckor i rad – men med tiden kommer det att gå över och du kommer inte alls tycka att det är lika jobbigt efter fyra/femveckor. Har ni en dag ifrån varandra i veckan så vet du också ”vad som väntar” och kan planera in och förbereda dig själv på att ni ska vara utan varandra ett par dagar innan. Jag tror som sagt att allt beror på att du känner dig ganska ”vilsen” utan honom då ni är så vana att hänga ihop 24/7. Träna på att vara ensam så ska du se att det blir lättare med tiden även om det känns JÄTTEjobbigt i början. All kärlek och lycka till!! KRAM! <3

Hejsan! Eftersom du har hållit ihop så länge med din pojkvän kanske du kan hjälpa mig med en relationsfråga.. Jag och min pojkvän har varit tillsammans i 3 år och gjort slut en gång förra året. Vi var inte tillsammans på 3 dygn och på den tiden hade han sex med en tjej en gång. När vi började träffas igen och när jag sov med honom så vaknade jag tidigt på morgonen av att han var vaken och grät. Han berättade att han hade ångest och inte kunde sova, pga att han haft sex med en annan tjej. Jag blev chockad, jag grät inte utan jag var mest chockad. Jag kunde inte riktigt inse det och kände inte speciellt mycket just då. Men sedan insåg jag allting och jag blev helt förstörd, för denna killen var verkligen den jag ville spendera mitt liv med. Vi gick vidare med vårt förhållande och allting/han har varit bättre sedan de hände. Men jag har inte kunnat få tillbaka alla känslor som jag hade förr. Jag har träffat på nya killar genom vänner (endast som vänner) och börjat se saker i dem som min pojkvän inte har. Men jag vet ändå inte om detta endast är en fas eller om jag ska göra slut. Om jag gör slut kommer jag må skit, jag kommer sakna honom och jag kan inte tänka mig hitta en kille som har likadana värderingar (som jag och han har). Men jag känner att jag inte kan stå ut med min pojkväns dåliga sidor på samma sätt som förr. Vet inte alls vad jag ska göra, vad hade du gjort? 🙁

Hej! Åh, stackars dig! Kan tänka mig att det är bland det värsta som kan hända i en relation. Måste vara jättejobbigt.. Du skriver att du inte riktigt kände så mycket just då han berättade men att det har kommit med tiden? När min pappa dog så var jag nio år gammal. Min mamma berättade för mig att han hade dött och jag låtsasgrät för att vara ”normal” och för att ingen skulle tro att jag inte älskade min pappa men egentligen kände jag INGENTING. Ett halvår senare så kom ALLT. Alla känslor bara flödade över mig och jag visste knappt hur jag skulle kunna andas då det blev SÅ mycket tankar och känslor på en gång. Jag tror att det kan vara svårt att förstå ”jobbiga” saker och att huvudet förtränger det automatiskt innan man riktigt inser vad som har hänt. Du känner dig förmodligen jävligt sviken trots att ni egentligen inte var ett par när det hände. Jag har ingen aning om vad jag hade gjort i din situation och jag hoppas att jag aldrig kommer hamna i den – men mitt tips till dig är att ta en paus från honom.

Om det nu är honom du vill spendera hela ditt liv med så kan det vara värt att bygga upp en bra bas i relationen igen och inte inleda förhållandet på en dålig grund – för då kommer det bara att falla samman igen längre fram. Prata med honom om dina känslor och berätta hur du känner och varför. I och med att det var han som gjorde ”fel” så bör han respektera hur du mår och vilka konsekvenser hans val medförde. Ta en paus ifrån honom ett tag och satsa helhjärtat på jobb/skola och umgås med dina vänner och familj. Fortsätt träffa andra killar (som vänner) och överanalysera inte dina känslor utan ta allt som det kommer. Jag kan tänka mig att ditt hjärta blöder och att du känner dig extremt olycklig just nu. Att du har 1000 frågor om varför, när och hur men inga svar. Men ja, prata med honom! Ta den tid du behöver helt utan honom och när du börjar känna dig lycklig och glad igen (vilket kommer att gå om du har vänner och familj runt omkring) så kan du börja tänka på vad du faktiskt vill med honom och inte. Ibland är det svårt att fatta ett beslut och det sämsta man kan göra är att fatta beslut när man är ledsen/arg/förtvivlad. Det blir bara fel då! Så ge både dig själv och honom en ärlig chans att tänka på det. Gör inte slut men ta lite tid ifrån varandra utan smskontakt eller liknande och bryt helt i någon månad/några månader. Du kommer hinna bli gladare och få en ny syn på det hela och därifrån kan du sedan göra ett beslut. Visst, det är jobbigt att ta en paus men för att ni ska kunna få en bra relation igen i framtiden så måste ni bygga den på en stadig och lycklig grund. Och det har ni inte nu. Jag tror att även de värsta såren kan läka med tiden och i värsta fall bara lämna ett litet ärr som påminnelse på vad man har gått igenom. Så ja, mitt tips till dig: Ge det tid! Var ensam och bli dig själv igen innan du gör ett val. Så att du inte behöver fundera och tänka ”tänk om” resten av livet. Massor av kramar och hoppas allt går bra! <3