Vad roligt med lite läsarfrågor. Jag har en läsarfrågor jag skulle bli så tacksam över om du tog dig tid att besvara! Jag är 17 år och har varit tillsammans med min kille i 3 år. Han är (till skillnad från din F) väldigt oromantisk. Vi går båda gymnasiet och jag kämpar daligen med att få tid för honom bland allt plugg. Men han gör aldrig desamma för mig. Jag läste att du och F flyttade ihop redan som tonåringar och jag sa det till honom och han såg skräckslagen ut och sa ”det vill du väl inte?”. Fast det är min största önskan. Vårt största bråk handlade om framtiden. Hur jag ser hela mitt liv med honom och han ser inget. Han är väldigt typisk kille, vet inte vart han vill bo, vad han vill jobba med eller om han vill ha barn osv. Medans jag har en klar bild över vad jag vill. Det jag försöker förklara är att det känns som att jag lever i ett väldigt destruktivt förhållande där jag blir den som kämpar och älskar och panikslaget söker kärlek tillbaka. Medans han bara hänger på tåget, sällan visar kärlek eller uppskattning. Bråk kommer dagligen och för varje bråk (som 99% handlar om hans oförmåga till att visa kärlek) blir han argsintare, oförstående och ”kaxigare”. Men eftersom vi var tillsammans så länge jag kan minnas, och jag är hjälplöst kär och ser mitt liv med honom har jag inte hjärta att göra slut. Jag vill bara få kärlek tillbaka i form av uppskattning, snälla kommentarer, kyssar och ömhet (och allt därtill). Min fråga Gabriella, hur ska jag göra för att få det? Det funkar inte längre att bråka, skrika och lugnt förklara vad jag vill. Älskar din blogg och inspireras dagligen, hoppas jag en dag finner det du redan har! Kram!

Hej fina du! Fick lite ont i magen när jag läste din kommentar. Vad jobbigt det låter och jag lider verkligen med dig! Jag är en person som precis som du ALLTID har haft planer och en klar bild över vad jag vill och inte med mitt liv. Jag är också en person som verkligen behöver ömhet, kärlek, närhet, pussar och komplimanger. DAGLIGEN. Annars funkar inte jag. Jag ska vara helt ärlig och berätta att vårt liv inte heller alltid har varit en dans på rosor (det är det fortfarande inte stundvis). Vi har bråkat, kastat saker, skrikit, slängt igen dörrar och gråtit. Det hör till! Men det är nog rätt vanligt att allt detta maskeras under söta pussbilder och gulliga kommentarer på facebook. Vi flyttade ihop när jag var 15 och F var 17. Vi hade ett riktigt stormigt förhållande på den tiden och bråkade om något nästan varje dag. Båda var rätt osäkra och vi hade inte varit ett par sådär jättelänge. Visst, vi hade känt varandra ett bra tag och haft ett förhållande i över ett år men det fanns fortfarande SÅ mycket att lära om varandra (och det gör det fortfarande trots att vi i princip sitter ihop). Veckan innan vi skulle flytta ihop så drog sig faktiskt F ur. Han ångrade sig och tyckte att det kändes läskigt trots att lägenheten var klar och allt var fixat. Vi gjorde slut och jag var helt förstörd och grät i flera dagar tills jag bestämde mig att jag tamigfan skulle flytta iallafall! Några dagar innan det var dags för flyttlasset att gå så stod han där. Han bad om ursäkt för att han hade fått kalla fötter och det hela slutade med att vi ändå flyttade ihop. Det var en tuff tid i början men efter ett halvår hade vårt förhållande blivit starkare än någonsin och vi hade en kärlek som aldrig funnits där innan. Jag kan ärligt talat säga att man inte lär känna någon ordentligt och på riktigt förrän man faktiskt lever ihop och bor tillsammans på heltid. Men oj så jobbigt vi har haft det innan vi kom hit där vi är idag. Det är inget jag tänker dölja eller vara oärlig om. Det är sanningen! Jag kommer från en familj där man säger ”jag älskar dig” till varandra varje kväll innan läggdags. En familj som dagligen kramas, pussas, ligger i varandras knä framför TVn och blir kliade i håret av varandra. En familj som visar kärlek öppet och hela tiden. F:s familj var inte alls likadan och där hade vi också problem i början av vår relation. Han visade inte kärlek på samma vis som mig och var mer reserverad men med tiden så har han lärt sig att vara mer öppen med kärlek och känslor. Idag så kan jag med handen på hjärtat säga att livet känns perfekt på det planet och det finns inte en dag som jag inte får komplimanger, kramar, pussar och romantik. Han är faktiskt 100 gånger mer kärleksfull och kramgó än vad jag är idag och visar ömhet och omtanke HELA TIDEN. Jag känner mig som en prinsessa dygnet runt och alla dagar. Jag frågade faktiskt F nyss om han ens var ”kall” i början av vår relation bara för att det känns så otroligt långt bort. Som om det alltid har varit så underbart som det är idag. Hans svar var att han faktiskt var det och att anledningen till det var att han var osäker och inte visste vad han ville i den åldern. Det jag vill komma till är att jag tror att ALLA killar mognar senare än tjejer. Släng hat på mig om ni vill för det, men av egen erfarenhet så stämmer det. Killar utvecklas mer långsamt och ser inte sin framtid på samma vis som vi tjejer gör. Dom lever mer för stunden och för dagen medan vi redan vet vad våra barn ska heta och hur vårt hus ska se ut. När jag var 15 så visste jag redan vad jag ville ha om fem år och idag så har jag allt det. Idag kan jag och F diskutera hur vårt blivande barns rum ska se ut, var spjälsängen ska stå och hur vi ska uppfostra våra barn. Vi diskuterar hur mycket vi ska spara i månaden för att kunna köpa ett hus om ett par år och vi diskuterar nästa års semester och utomlandsresa. Vi pratar om en tredje vovve och vi pratar om kostander för framtida vitvaror. Detta kunde vi INTE göra för fyra år sen när F var 17. Då hade han inte en plan på något av detta. Eller ja, han visste att det var mig han ville vara med och att han ville ha barn någon gång i framtiden men inte mer än så. Jag gissar på att din pojkvän är i din ålder eller ett par år äldre? Då blir det oftast svårt med tanke på hur olika nivå man faktiskt ligger på i livet. Mitt tips till dig är att inte banka huvudet i väggen utan att slappna av och njuta av det livet ni har ihop nu. Vill du flytta ihop så säg det! Lägg fram förslaget och hur du har tänkt dig och är han inte med dig nu så kanske han ångrar sig om ett år eller två. Självklart ska du inte anpassa ALLT efter honom så känns det helt olidligt och jobbigt så kan det vara en vits att tänka över er relation helt. VIll han fortfarande inte flytta om ett år som börja fundera på att flytta själv. Sök extrajobb, kolla lägenheter osv. Till sist så lär det väcka ett intresse hos honom också i och med ditt engagemang. Just när det kommer till det där med att visa kärlek så finns det nog inga andra utvägar än att prata tyvärr. Eller ja, du skulle ju kunna skita i att ge honom kärlek under en längre tid och se om han reagerar på att bli behandlad så som han behandlar dig – men det är inget jag rekommenderar då jag INTE någonsin skulle kunna ”spela spel” med kärleken och personen jag älskar. Ni har ändå varit tillsammans i tre år vilket borde betyda att ni kan ha en öppen och ärlig dialog. Inled samtalet med att berätta att du inte vill att konversationen ska leda till ett bråk utan att du bara vill berätta dina känslor. Sen förklarar du hur du känner och att du gärna vill att han ska uppmärksamma dig mer och att det får dig att må dåligt när han inte gör det. Berätta hur mycket du älskar honom och hur kär du är och att det hade betytt mycket för dig om han visade mer ömhet och romantik. Oavsett vad han säger så lär han få en tankeställare. Och bryr han sig om dig så kommer han att förändra sitt beteende. Det kan ju vara så att han inte ens vet om att han beter sig ”dåligt” utan tror att allt är som det ska. Ibland måste man få höra saker och ting från någon annans perspektiv för att kunna förbättra något. Och gör han inte det så tycker jag att du ska göra slut. Just kärleksbiten är viktig och man SKA känna sig älskad och kärleksfullt behandlad i en relation. Annars mår man nästan sämre än vad man gör om man är ensam. Om du inte vill göra slut kan du överväga att ta en paus i förhållandet. Skita i honom och allt det destruktiva ett tag och bara ta hand om dig själv. Satsa på skolan, lyssna på härlig ”girlpowermusik”, hänga med vänner, skaffa ett nytt intresse. Vad du vill! Och sen ser du hur det påverkar honom. Tar han dig för givet så kan det ju ge honom en ny syn på er relation efter att ha varit utan dig ett tag. Jag tror egentligen att allt handlar om ålder och mogenhet just för tillfället. När F var 17 år så visste han knappt hur man städar sitt rum och två år senare så friade han till mig öppet och ärligt från hjärtat för att sedan börja prata om vad vår andra hund ska ha för namn och vem som ska hämta henne på flygplatsen. Det skiljer bara två år därimellan men ändå hinner det hända SÅ mycket rent mentalt. Man hinner tänka om, skapa en framtidsbild och skaffa nya erfarenheter som formar en till något annat än vad man var. I den åldern händer otroligt mycket och det är också då man lär sig vem man är och vad man vill. Många tjejer känner nog igen sig i det du skriver och min personliga tanke är just att killar faktiskt mognar senare än vad vi tjejer gör och att det förmodligen är det som är nackdelen när man träffar någon jämngammal i tonåren. Man vill så mycket och har så mycket planer medan killen hellre sitter framför
datorn och spelar. Det är okej! Njut av det ni har och ha dina planer i bakhuvudet. Han kommer också vilja  – det kanske bara tar lite extra tid! Tjata inte om det och gnäll inte om det. Det tär bara på relationen och förstör den. Var ung och fri och NJUT. Glöm aldrig bort dina planer och drömmar och dela dom med honom om du vill! Men sen kan du ”sänka” dig till hans nivå just för stunden och leva livet till fullo. Hitta på saker ihop och skapa roliga minnen och äventyr att prata om i framtiden. Det är roligare än att bråka och gynnar båda. Jag kan garantera dig att det bara kommer dröja några år innan även han snackar hus, barn, jobb och framtid. Just när det kommer till kärleksbiten och att få kärlek och ömhet så SKA du stå på dig. Det förtjänar du. Och annars mår du nog bättre utan honom. Man ska veta vad man förtjänar och inte nöja sig med någon som vägrar att ge en det man behöver för att må bra. Sluta umgås med honom ett tag och ge honom lite space! Det kanske öppnar hans ögon och väcker lite saknad. Ibland kan man näsan ”bli trött” på varandra av att umgås för mycket och för intensivt. Sådant går också i perioder. Jag skulle kunna fortsätta skriva hur länge som helst om detta men nöjer mig här och hoppas att jag har peppat dig lite och kommit med något smart iallafall. Tack så jättemycket för dina fina ord! Jag är helt övertygad om att DU kommer få den relationen du förtjänar. Det tar olika lång tid för alla att uppnå den relationen och det förhållandet man vill ha men det gäller att aldrig sluta kämpa för den man älskar (om det är ömsesidigt såklart). Det är lätt att få ett förhållande men krävs mycket för att få förhållandet att hålla och vara bra. Ett förhållande är en färskvara och man måste förbättra och finslipa lite varje dag för att det ska fungera och kännas rätt. Jag önskar dig verkligen ALL lycka och hoppas att det går bra för er. Håller alla tummar och tår, och jag är helt övertygad om att det kommer lösa sig förr eller senare. Kärlek till dig. <3