Jag får dagligen frågor via mail av relativt unga tjejer hur jag gjorde för att flytta hemifrån så tidigt och hur jag vågade osv, så jag tänkte berätta lite om det i detta inlägg och undrar ni något så kan ni fråga i kommentarsfältet så svarar jag där!

När vi flyttade ihop så var jag 15 år och F 17 år. Jag gick andra året på gymnasiet och han gick tredje året på gymnasiet. Anledningen till varför vi ville bo ihop var just för att vi verkligen, verkligen ville vara med varandra dygnet runt. Vi gick i skolan tillsammans och umgicks på rasterna, under vissa lektioner (som vi hade ihop) och efter skolan. Vi spenderade ALLA helger ihop också och då fick vi även sova över hos varandra – vilket vi inte fick på vardagarna (med vissa undantag) för våra föräldrar. Hur som helst så var det egentligen det som väckte glöden och drivet till ett eget hem. Vi ville vakna med varandra varje dag, komma hem till varandra och dela vardagen ihop på en lite ”högre” nivå. På den tiden hade vi inte heller en aaaaning om vad egentid betydde, haha. Men man lär sig med tiden 😉

Det är svårt att få tag i lägenhet i allmänhet och särskilt en liten och billig. Det är i princip omöjligt att hitta en etta i förstahand i lilla Umeå då det verkligen är en studentstad och ingen är villig att betala mer än ett fåtal tusenlappar för sitt hem. Iallafall! Det första vi gjorde var att hitta jobb. Jag fick tag i ett jobb direkt och började jobba som diskare/servitris på en restaurang varje helg. Jag tjänade väldigt lite på detta men någon tusenlapp i månaden var ändå mycket för oss då vi endast hade våra studiebidrag (1050:- per person) innan det. Efter någon månad inom restaurangbranschen fick jag jobba lite mer och fick komma in vissa veckodagar. Totalt hade vi kanske 5000:- i månaden och det är ju extreeeemt lite, men vi var ändå fast beslutna om att hitta en lägenhet vilket vi också gjorde. En etta på 20kvm (!!) med kokvrå blev vår och vi fick hyra den i andrahand via en blocket-annons. Hyran var 2700:- och då ingick allt. Det var väldigt litet och trångt men vid det laget hade vi som sagt bara våra bidrag och min lilla lön. Ett par månader gick och vi lyckades få ihop till mat och hyra varenda månad. Så småningsom fick även F ett extrajobb på sidan av skolan som fondhanterare och ekonomin blev lite stadigare och lite bättre. Även jag ”uppgraderade” mig till ett jobb som telefonförsäljare för Bredbandsbolaget och jobbade kväll 17-21 efter att ha varit i skolan 08-17. Samma år som F tog studenten fick han sommarjobb på Byggmax och efter sommaren fick han en fast tjänst som supporttekniker. Och det var egentligen då livet blev helt fast, tryggt och stabilt. Vi hade helt plötsligt enorma summor pengar att spendera då hyran som sagt var låg och vi inte hade några andra utgifter än just hyra och mat. 

När jag tänker tillbaka på hur ”enkelt” allt var så kan jag inte låta bli att le för mig själv. Idag badar vi i räkningar och allt ifrån mobilabbonemang till hem/bil/djurförsäkringar ska betalas. Prenumerationer på hundmat och netflix/spotify osv. Då hade vi kontantkort och laddade ner filmer från nätet, haha. När F fick en fast tjänst så slutade jag jobba lika mycket och körde bara två-tre pass i veckan istället. Under vissa perioder jobbade jag inte alls och fokuserade helhjärtat på skolan. Vi sökte också i samband med hans jobb en ny och större lägenhet då vi vid det laget bodde två vuxna + en liten valp på 20kvm. Och tror ni vi lyckades? JA! En tvåa på 60kvm + balkong blev vår relativt snabbt och det var också där vi bodde och trivdes enda fram tills flytten från Umeå. Och nu mina vänner så längtar vi tills på tisdag då det är dags att flytta in på 96kvm + balkong. En enorm trea med andra ord. Känns helt underbart. Och nästa stopp blir ett hus. En vit enplansvilla i tegel med vacker trädgård och stor terass. Men det är ett par år bort för nu ska jag njuta av nuet för en stund.

Med andra ord: Vill man flytta hemifrån och är ung så GÅR DET! Bara man vågar och vill. Vi hade inte en krona sparad och vi visste inte ens om vi skulle ha råd att betala hyran dom första månaderna men se var vi är idag?! Jag tror man måste kasta sig ut och tillåta sig själv att misslyckas om det nu skulle hända. Oftast så löser sig ALLT. Sen har jag också fått frågor om vi alltid har klarat oss själva och JA, vi har ALDRIG, ALDRIG frågat efter pengar eller att få låna pengar av föräldrar/vänner/släkt. Aldrig någonsin. Så vill man stå på egna ben så kan man. Det är vi levande exempel på. 

Hoppas ni fick svar på era frågor! Kram!