Uppsägningspapprena är påskrivna, lägenheten är uppsagd och vi har skrivit på alla papper som ska skrivas på. Igår kväll kände jag mig så otroligt lättad. Nu är det dags! Det händer faktiskt på riktigt. Det pirrade i hela kroppen och jag är så jäkla taggad på att se vad livet vill erbjuda oss. Imorse vaknade jag lite med en klump i magen. Var helt själv hemma så tog en promenad runt i lägenheten. Kollade på tapeterna, på golvet, på diskmaskinen, på toaletten. Jag älskar vår lägenhet. Jag är rädd att vi inte kommer hitta något liknande som passar oss lika bra, att vi inte ska hitta en fräsch lägenhet, med fin planlösning och fina golv och väggar. Själva Umeå kommer jag inte att sakna alls. Det är mitt barndomshem men jag känner mig inte ”hemma” här. Jag har ingenting att hämta här. Men vår lägenhet som vi har lagt ner så mycket tid och energi på för att få till som vi vill ha den, den kommer jag att sakna. Jag vet att jag förmodligen kommer att skratta åt mig själv om ett år eller två, då vi lär ha hittat ett hem som vi älskar ännu mer, men just nu känns det jobbigt då jag inte klarar av tanken att känna mig hemlös. Jag behöver ett hem att pyssla och fixa i, ett hem som är min fristad och något eget att komma hem till efter en lång arbetsdag. Jag vet att vi kommer att vara där igen snart, men jag vet också att det kommer att ta lite tid. Men det får väl vara så då. 

Jag vet inte ens varför jag skriver detta inlägg egentligen. Det är så mycket tankar som snurrar och jag är lättad, stressad, nervös, taggad och rädd på samma gång. Ni vet som när man knappt vet om man fryser eller svettas när man är sjuk? Så känner jag. Om fyra veckor sitter vi nere i Göteborg med INGENTING kvar i Umeå. Jag kan lova er att det är skräckblandad förtjusning till 100%.

~ Soulie ~
A nickname given between two soulmates. Soulies have a spiritual bond, great humour and most important, a special kind of love. It’s a love that cannot, shouldnot and willnot be explained. Soulies know they will be in each others life forever.