Att uppskatta varandra i förhållandet är verkligen A och O. Det slog mig faktiskt idag hur extremt lite jag uppskattar F med tanke på allt han gör för mig. Missförstå mig inte, jag visar hon enorma mängder uppskattning varje dag. Tackar honom för att han ställer upp, ser det där lilla extra som han gör, märker när han har gjort sig extra snygg för mig och överröser honom med komplimanger varje gång vi ses. Men är det tillräckligt?! Denna fantastiska människa är så underbar så det knappt finns. Han gör ALLT för mig och för oss och jag satt och funderade nu under kvällen påväg hem i bussen på om jag någonsin kommer att kunna tacka honom för att han finns hos mig och för mig. Utan min man är jag verkligen inte hel. Jag funkar inte utan honom och jag vet att han inte funkar utan mig heller. Vi behöver varandra och vi vill ha varandra. Ibland så slår det mig hur sjukt det egentligen är att man kan träffa sin själsfrände bara sådär, klicka, bli vänner, bli ett par och sen är livet igång. Livet är verkligen ingenting när man är ensam. Mitt liv började när jag träffade min älskade F. Han är mitt allt. Föralltid.