Här kommer en liten lista på det tuffaste jag gått igenom i mitt liv. Fick lite inspiration till inlägget igår när jag hade en frågestund på instagram och någon ställde frågan vad det tuffaste jag har gått igenom är.

– Min pappa dog. Han dog när jag var liten och jag tänker så ofta på hur livet hade sett ut om han hade funnits hos oss och mig idag. Går faktiskt inte en dag utan att jag tänker på honom och jag hade så gärna önskat att han fick vara vid liv och finnas som morfar till mina barn.

– Jag har bott i fosterfamilj. Jättetufft att gå igenom det mitt i tidiga tonår där livet redan är tillräckligt tufft. Att vara tonåring var jobbigt för mig och att bo i olika familjehem i cirka ett års tid var jäääättetufft. Slutade med att jag började jobba som 14-åring och flyttade ihop med Jason och Jolies pappa istället. Pluggade på dagarna och jobbade 17-21.

– Separation. Att skilja sig efter 10 år tillsammans med någon som man vuxit upp med var bland det absolut jobbigaste jag har varit med om. Det var rätt beslut för oss men det var en tuff tid. MEN det fick mig att växa och hitta mig själv. När vi skilde oss så var det som att hela mitt liv gick sönder i 40000 olika små bitar och jag skulle samla ihop dom alla och lägga ihop pusslet på nytt. Jag visste inte vem jag var, vad jag behövde, vad jag ville och var jag skulle. Allt var som ett stort mörker men månad för månad så fann jag mig själv och det var något jag verkligen behövde. Att vi gick isär var det bästa för oss båda och vi hade och har en fin vänskap idag. Men tiden efter att vi skakade hand på beslutet var också tung då jag gick från att ha suttit ihop med en människa som jag delat allt med sedan tidiga tonår till att stå på egna ben.

– Graviditeterna. Ja, vi ska inte ens prata om dom ;p Ni vet ju redan allt så som jag har klagat och gnällt här inne. Men alla mina graviditeter och framförallt dom två sista har varit FRUKTANSVÄRDA. Både fysiskt och psykiskt. Har inte mått bra på något plan alls och känt att livet inte har någon mening i princip. Det är sjukt vad hormoner kan göra med en människa!

– Jolies hjärtfel och den resan. Ni som har hängt med här inne länge vet hur min värld vändes upp och ner på en halv dag. Hur jag var lycklig och nybliven mamma till två till att plötsligt inte veta om min dotter skulle överleva och hur framtiden skulle se ut. Jag har aldrig gråtit så mycket, jag har aldrig varit så rädd, jag har aldrig varit så sömnlös.. Hela Jolies bebistid som skulle vara en bubbla av lycka blev som ett stort svart moln. Även tiden innan operationen och under den. Vilken resa hon har gjort och jag har alltid känt att om HON orkar så orkar jag. Hon har tvingats vara så stark och fått gå igenom saker som inget barn ska behöva göra och det minsta jag kan göra är att stå där bredvid henne och försöka vara iallafall hälften så stark som hon är och har varit. Jag gruvar mig något enormt för nästa operation men försöker att inte tänka på det så mycket just nu. HÄR är mitt första inlägg efter att vi fick reda på att Jolie hade hjärtfel. HÄR kan ni läsa om operationen. 

– Adenocarcinom in situ. Det namnet får mig att rysa. Jag hade svåra förändringar i mina körtelceller i livmodertappen när jag var gravid med Kenzo. Det gick från 0 till 100 och från att bara ha varit gravid så skulle jag opereras akut och det misstänktes också att jag hade en invasiv och aggressiv tumör. Jag minns att detta skedde veckorna innan Kenzo kunde överleva utanför magen och läkarna sa att jag måste välja mitt liv före bebisens IFALL det skulle bli missfall. För operationen som utfördes kunde inte garantera att det inte skulle bli det. Mest troligt inte men det fanns en risk och dom kunde inte lova något. Jag minns att jag låg sömnlös och grät och inte alls visste vad jag skulle ta mig till men att det hela slutade med att jag fick ett cerklage runt tappen efter operationen. Denna tid var bara hemsk och jag minns hur jag låg förlamad i mååååånga timmar efter operationen, hur min bästa vän drog mig mellan sjukhussängar medan det rann blod längs mina ben. Och så väntan på beskedet. Nej fy. Får kalla kårar när jag tänker tillbaka på den tiden. HÄR kan ni läsa mer om detta.

– Förlossningsdepression. Efter att jag fick Kenzo så mådde jag inte bra alls psykiskt. Graviditeten hade varit jättetuff både mentalt och fysiskt och med facit i hand borde jag har bett om igångsättning precis som jag gjorde nu med Zaki. Denna gång lyckades vi stoppa depressionen innan den faktiskt bröt ut (exakt så uttryckte sig läkaren) och det var otroligt skönt. Med Kenzo så var dom sista gravidveckorna katastrof. Jag sov ingenting på grund av smärtor och ångest, jag var helt helt dränerad både kroppsligt och mentalt och efter förlossningen eskalerade det och jag mådde bara inte bra. Det tog lång tid innan jag kom helt på fötter igen och faktiskt kände att mitt liv var värt något. Jag minns att jag sa till min BVC-sköterska att jag liksom aldrig var glad på riktigt. Jag försökte att leva på som vanligt ändå och låtsas som ingenting men nu när jag ser tillbaka önskar jag att jag hade tagit psykologhjälp direkt. Jag tror att jag kände mig helt återställd när han var strax över året! Och jag blev ju gravid igen ganska kort därefter. Som tur är så har jag fått må helt otroligt bra nu efter Zaki och det är jag så tacksam över.

– Virus på balansnerven. När jag var höggravid med Zaki blev jag plötsligt yr. Jag minns att jag fick krypa till toaletten mitt i natten för att jag helt enkelt inte kunde gå men att jag tänkte att det skulle bli bättre morgonen därpå. ”Måste vara någon gravidgrej”. Var glad att jag åkte in till akuten morgonen därpå för det hela slutade med att jag kräktes tills det inte gick att kräkas mer, inte kunde öppna ögonen, fick göra MR på hjärnan och hela min värld bara snurrade. Detta är det absolut värsta jag har upplevt i vuxen ålder när det kommer till sjukdomar och jag vill ALDRIG gå igenom något liknande igen. Det var h e m s k t. Fick flera påsar dropp, fick träna på att gå igen och allt var bara en misär. Fy. HÄR bloggade jag mer om det.