Har haft två frågestunder på insta story sedan jag födde min bebbe men har svarat på långt ifrån alla frågor. Så här kommer lite mer frågor från er och svar från mig.

Hur uttalar man Kenzo?

Såg att många trodde att man uttalar hans namn ”Kinso” men vi säger ”Kenso” =)

Hur känns kroppen ni efter förlossningen?

Den känns bra! Har slutat blöda nu och känner mig som vanligt men mycket svagare och mindre vältränad. Kroppen tar ju lite stryk av att amma i dåliga positioner dygnet runt så ska vara noga med att träna min hållning + besöka naprapat med jämna mellanrum. Och unna mig någon massage här och där kanske. Men i det stora hela känner jag mig återhämtad. Nu får bara tiden göra sitt ihop med träning. Det enda som är ”jobbigt” nu är att jag har ont i magen ofta då min mage är SÅ känslig för fel mat och jag har ätit så ”dåligt” under rätt så lång tid. Har precis kommit igång med bra mat och mindre socker igen.

Har syskonen varit avundsjuka ännu?

Nej, inte en gnutta avundsjuka. Tvärtom så är dom överlyckliga över sin lillebror. Och väldigt förstående till att jag måste amma mycket och att han tar en hel del tid just nu. Men ja, dom säger knappt godnatt till mig längre utan pussar och kramar bara sin bror innan dom går och lägger sig, haha. Det första dom frågar när dom hämtas efter förskola och skola är alltid ”var är Kenzo!?”. Alltså dom ÄLSKAR honom. Är så fint att se.

Älskar man alla sina barn lika mycket?

Ja! Varje gång man är gravid så tänker man ”men gud jag kommer aldrig att kunna älska ett till barn lika mycket som mitt/mina befintliga”. Men tänk att det gör man! Sedan älskar man alla barn på olika vis men dom är exakt lika älskade. Det är sjukt hur mycket kärlek man kan känna till dessa små liv som man satt till världen =)

Vill ni ha fler barn? 

Detta är typ den mest ställda frågan ihop med om vi har haft sex efter förlossningen än (se svaret längre ner ;p) men ja, jag tror det. Just nu känner jag att jag absolut inte kommer att orka vara gravid igen och att jag inte heller kommer orka med sömnlösa nätter och denna trötthet igen. Men man glömmer ju, haha. Så om det går så kommer vi säkert att försöka få ett till barn. Men det blir längre fram. Det känns väldigt långt bort för mig just nu. Vill bara återhämta mig, få sova bättre nattetid och ja.. Bli mig själv igen. Och få tillbaka livet lite. Kan man säga så? Älskar ju bebistiden och allt som har med den att göra och vill ju amma. Vilket gör att jag blir rätt låst men det är ju självförvållat på ett vis. Är väldigt mycket dubbla känslor för mig! Blir exempelvis jättestressad varje gång min bebis skriker och då vill jag ta bebisen direkt även om pappan klarar det bra med och kan trösta fast det kanske tar lite längre tid då han inte har något bröst med mjölk. Ni som förstår – ni förstår. Jag älskar bebistiden men upplever den som väldigt stressig med då bebisen sitter fast på en samtidigt som man har annat som ska göras med och som man även kanske vill göra.

Har ni haft sex efter förlossningen? 

Svarar på den bara för att den var ställd över 500 gånger i första frågestunden jag hade. När frågan ställdes så var svaret nej men nu har svaret hunnit bli ja.

Hur går det med sömnen?

Det är lite varierat. Men jag vet att jag får sova otroligt mycket bättre än många andra nyblivna föräldrar så ska inte klaga. Vaknar många gånger vissa nätter och andra nätter blir det bara ett fåtal uppvak. Men jag som är van vid att ha stora barn som kliver upp själva och sysselsätter sig själva får en rejäl kontrast. Ska iallafall inte klaga! Får sova helt okej och vet att det kommer bli bättre och bättre för varje månad som går om jag ser till tidigare erfarenheter.

Vilken ställning krystade du i?

Nu blir jag återigen påmind om att jag inte har skrivit min förlossningsberättelse. Gör det senast nästa vecka! Har inte tagit mig tiden till att gå igenom alla bilder än men jag SKA. Förlåt för förseningen, haha. Tänker också varje dag att jag skriver den när jag känner mig lite piggare och klar i huvudet men det lär ju dröja väldigt länge i så fall 😉 Jag födde precis likadant som dom två tidigare förlossningarna. Hade egentligen en tanke om att jag skulle stå på knä och föda men det kändes mer naturligt att ligga på rygg när det väl var dags att krysta.

Hur fördelar ni allt hemma?

Oj, jag vet faktiskt inte. Jag ammar hela tiden och vi har valt att göra så för att det känns bäst så för mig. Mannen är öppen för att delamma och ge ersättning ibland eller bara ge ersättning med. Då hade vi ju kunnat dela upp det mer. Men jag vill ju så gärna amma! Byta blöja gör vi lika mycket. Min käre make kanske gör det lite oftare till och med. Jag lagar oftast maten men han fixar oftast kvällsfika och/eller frukost. Han kör dom stora barnen till skola och förskola. Hämtar dom gör vi oftast tillsammans. Han sköter allt med räkningar och ekonomi, har koll på allt det administrativa över huvud taget när det kommer till både vårt privata och företag. Han tankar oftast bilarna. Han skottar alltid. Han köper ved och fixar braskaminen. Dammsuger gör båda. Tvätta och vika tvätt gör jag.. Städa toaletter gör jag. Köket och disken tar båda men oftast han tror jag. Bära bebis och trösta bebis gör oftast jag men det är ju just för att han ammar så mycket och vill sitta fast på bröstet rätt ofta. Vi hjälps åt med det mesta. Hade jag velat ha hjälp med att vika tvätt så vet jag att han hade gjort det. Hade han velat att jag skottade så hade jag definitivt gjort det. Vi har inte något särskilt system utan det faller sig rätt naturligt. Typ såhär: går en upp och nattar dom stora barnen så håller den i Kenzo under tiden medan den andra plockar bort efter middagen.

Fick du några bristningar under graviditeten?

Nej, jag har inte fått några under denna graviditet. Däremot så fick jag bristningar på mitt högra bröst när mjölken rann till. Dom är dock väldigt, väldigt tunna och inte särskilt tydliga så gissar på att dom kommer vara i princip osynliga när dom bleknar. Stör mig inte det minsta men blev rätt chockad när jag upptäckte dom. Huden hann väl inte med när tuttarna blev enorma helt plötsligt.

Hur känns det att din man stod där nere när du krystade?

Haha, detta delade jag ju med mig av rätt snabbt efter förlossningen. Att min käre make stod och gav mig knäpress som smärtlindring medan jag tryckte ut vår son. Så han såg ju allt som hände där nere. Jag vet inte hur det känns? Kul att han fick se allt så nära kanske? Han verkar inte vara skärrad såhär i efterhand heller och säger att han tycker att det var supercoolt. Jag hade själv inte velat se det däremot bara för att det känns så sjukt att man ens kan klämma ut en nästan 4,5 kg klump ur sitt underliv. Får rysningar av bara tanken men det är coolt att kroppen fungerar som den gör. Är imponerad av oss kvinnor!

Fick du sy något efter förlossningen?

Nej! Fick ingen bristning där nere mer än en pytteliten mot urinröret som läkte av sig själv. Kände aldrig ens av den när jag kissade eller så. Tror den verkligen var pytteliten som barnmorskan faktiskt så. Var beredd att det skulle svida som tusan första gången jag gick på toa men icke.

Ser du några likheter på Kenzo och dina andra barn?

Ja, han har mina ögon för Jason hade exakt likadana ögon när han föddes. Och Jason har definitivt mina ögon. Annars så har han sin pappas näsa och mun så dom delarna är inte särskilt lika. Jag ser inga likheter mer än ögonen just nu men han är ju också så liten så det är svårt att säga. Lite lika borde dom ju ändå vara då jag är mamma till dom alla, hehe.

Har Kenzo några mellannamn?

Ja, han heter Adam efter sin farfar och Zebastian efter sin pappa. Vi valde var sitt mellannamn så min man valde sin pappas namn och jag valde min sons pappas namn.

Har du och din man samma värderingar och syn på uppfostran?

Ja och nej. Vi ser nog lika på det mesta och dom viktigaste sakerna. Sedan tror jag att vi har mycket olikheter med. Vi diskuterar saker då och då gällande sådant faktiskt. Men i det stora hela – ja.

Känner du dig stressad över att komma i form?

Nej, men jag längtar tills jag får känna mig 100% som mig själv igen både kroppsligt och mentalt. Just nu känner jag mig bara som en nybliven, trött och sliten mamma. Men det har sin charm det med. Och jag försöker njuta av det då jag vet att tiden går fort och snart sitter jag väl här och saknar bebisperioden. Just nu är jag ”bara” mamma 98% av min vakna tid och det känns helt okej. Han är ju så liten ännu och jag vet att han kommer att ta upp större delen av min tid nu första året. Sedan VILL jag ju såklart lägga majoriteten av min tid på mina barn MEN jag tycker att det är så otroligt viktigt att inte tappa sig själv i sin mammaroll. Jag lever för mina barn men jag är inte bara deras mamma. Jag är en egen person med och så mycket mer än bara en förälder.

Har ni något smeknamn till Kenzo?

Ja, vi kallar honom Keso och har gjort det sedan han låg i magen, haha.

Vad är det bästa med din man?

Han har ett så stort hjärta. Han tar så väl hand om sin familj och sina vänner. Han tar hand om mina barn som om det vore hans egna. Han prioriterar tiden till familjen i första hand – alltid. Han har koll på allt och tar egna initiativ i vardagen. Behöver väldigt sällan be honom göra saker utan han gör det han ”ska” ändå. Han tar mycket ansvar, han är otroligt omtänksam och snäll. Han är rolig och får mig alltid att skratta. Han är väldigt fysisk och bekräftande. Mycket fina ord, pussar, kramar, närhet. Det är viktigt för mig! Han får mig alltid att känna mig fin när jag känner mig som fulast. Han ger mig all frihet och pushar mig till att hitta på saker och göra saker för mig själv trots att jag helst sitter ihop med vår bebbe just nu. Han är bara bra på alla sätt och vis. Sedan har han en helt fantastisk familj och föräldrar så jag förstår varför han har blivit den han är och varför han är så full av kärlek. Sedan är han väldigt snygg också.

Känner du att du inte räcker till åt dom andra barnen nu? Har du dåligt samvete?

Nej, faktiskt inte. Dom är så stora och inkluderade i allt som har med lillebror att göra så det blir inte riktigt samma känslor som jag hade när ex. Jolie föddes och Jason var två år. Då kände jag mig mer otillräcklig. Jag kan göra det korta stunder om lillebror exempelvis vill amma och bara vara i min famn medan dom ska göras i ordning för att sova. Då är ju dock mannen hos dom istället. Men ja, vissa sådana stunder kan jag känna att jag önskar att jag kunde vara hos dom precis där och då. Sedan har barnen mer av ett ”eget liv” nu med i den åldern dom är i. Dom vill spela på sina mobiler, dom leker mycket själva på sitt rum tillsammans (precis som innan bebben kom), dom stänger ofta in sig och VILL vara ifred, dom har egna kompisar på fritiden osv. Tror att det också hjälper den där känslan av otillräcklighet. Minns att jag kände mig otroligt otillräcklig när jag gick från ett till två barn.

Har ni bråkat mer sedan ni fick ett eget barn?

Ja och nej. Kan vara ärlig och säga att vi hade det rätt tufft dom två sista veckorna som jag var gravid och lite till och från nu under första tiden med bebis. Absolut inte konstant tjafs men mer frekvent. Mestadels på grund av att jag var otroligt känslig men inte alltid är bra på att berätta vad jag känner och behöver utan blir ”tjejsur” istället och går runt och tjurar. Har lovat att jag ska bli bättre på att kommunicera nu för när jag väl berättar om mina känslor direkt så blir jag inte bemött fel. Men ibland kan jag bara tycka att det är jobbigt att säga saker som för mig kanske är ”självklara”. Och bara för att dom är det för mig betyder det ju inte att dom är det för honom med. Kan inte förvänta mig att någon ska läsa mina tankar liksom. Men vi har aldrig någonsin (!!) tjafsat om vardagsgrejer, ekonomi, disk, städning, att någon gör för lite eller så.. Oftast när vi bråkar och tjafsar så handlar det om just brist i kommunikation och dålig kommunikation.